Sol och blåst och tusenskönor

En solig och blåsig dag.
Jag sover riktigt gott på nätterna nu, och det ger mig kraft på dagen. Det är så skönt. Aldrig trodde jag väl att jag skulle kunna sova igen, då när jag var i chocken. Det enda som skulle kunna få mig att må bra, att kunna sova ångestfritt, var om allt var en ond dröm.
Vilket det ju aldrig kunde bli...

Jag funderar mycket över hur chock påverkar mig. Hur chock påverkar människor.
Och rädsla.
Som det här med cancerrädslan.
Cancer är något så fasansfullt i de flestas tankar.
Cancer är död.
Cancer är kvalfull borttyning.
Cancer äter.
Cancer slår rot och man blir aldrig fri.

Och visst kan cancer se så ut, men även när den är som allra mest kvalfull så tror jag att rädslan ändå på något sätt demoniserar den mer än den egentligen är värd.
En mycket god väninna till mig, Agneta i Norrfjärden, hon fick cancer och dog några månader efter diagnosen. Vi hade mycket kontakt den tiden. Vi pratade om livet och döden och om vad som kanske kommer sen.
Hon hade det svårt, men ändå inte så att det motsvarade den stora cancerskräcken.
Jag minns att jag sa till henne, när jag satt vid hennes dödsbädd:
-Du har hjälpt mig över min cancerskräck.
Vi skrattade åt det, vi skrattade och vi grät sista gången jag såg henne, den gången vi båda visste att det var sista gången.
Men skräckslagen var jag inte.

Men vaccinationen avtog, och när jag så, fem år senare, ja faktiskt nästan precis på dagen fem år senare, själv fick cancerbeskedet så slog skräcken till med full kraft.
Det var inte dödsskräcken, inte bara dödsskräcken.
Det var cancerskräcken. Demonskräcken.
Och det är den jag återigen har bearbetat nu.
Demonen har krympt och verkligheten har kommit i dess ställe.
Kanske kommer demonen tillbaks med ny kraft om jag skulle få höra att cancern spritt sig mer.
Men just nu kan jag se tillbaks på skräcken och chocken, och jag kan se det som dåtid.
Visst gruvar jag mig för cellgiftsbehandlingen, om det nu går att behandla min cancer med cellgift.
Kanske gruvar jag mig dock ännu mer för att den inte går att behandla med cellgift…
Men skräcken känner jag inte alls på samma sätt.

I går var jag på körträning igen.
Mina kära, kära körvänner. Det känns så oerhört gott att vara bland dem, att sitta och öva de ibland nästan hopplösa insatserna i Haydns Credo …
Vi traglar och nöter, noterna hoppar som små sparvar vid ett fågelbord.
Det är roligt, trots att det är svårt, och allt är som vanligt, nästan som vanligt.

Och idag har jag legat på knä vid min rabatt och grävt upp maskrosor och till och med bellis, tusensköna… Så många gånger som jag tagit med mig plantor av bellis upp till Sundsvallstrakten, försökt få dem att växa. Det har lyckats något år, sen har de långsamt försvunnit. Här på Öland är de ett ogräs – visserligen vackert – men dock ogräs. De hotar att ta över allt annat, med sin enorma växtkraft.


Jag har alltid ansett mig vara en frisk och stark person. Men om jag djupt skärskådar mitt liv, om jag tittar efter med tankar på att det vore för hundra år sedan, eller om det bara vore i en annan kultur… hur skulle det då ha varit för mig?
Först var min mamma mycket sjuk när jag föddes, svår astma. Frågan är om hon alls överlevt. Och i förlängningen då också jag, eftersom jag var helt nyfödd.
Så vid ett års ålder, den svåra brännskadan, vilken jag definitivt inte överlevt om jag inte fått sjukvård.
Vid 20 års ålder, hjärnhinneinflammation. Klart det inte gått utan läkarvård.
Och nu då. Cancern.
Jag har levt i stort sett hela mitt liv på nåder, och jag får förvänta mig att fortsätta göra det.
Jag är så tacksam för den nåden!

Mina barn då? Ja, både Olle och Stina ar haft blindtarmsinflammation och skulle inte ha klarat sig i ett natursamhälle.
Simon slog sönder mjälten en gång, inte heller det hade han klarat.
Så det är bara att inse, och vara evigt tacksam för att vi lever nu, här, i denna tid. Att vi har den underbara sjukvård vi har, att den är tillgänglig för oss alla.

Arbetsterapeuten kontrollerade mitt finger igår.
Det är nu fyra veckor sen jag skar av senan.
Känns futtigt med ett litet finger, i sammanhanget.
Men hon ger sig så mycket möda med det. Hon masserar det, hon smörjer in det, hon ger det all den kärlek jag kanske själv skulle ha givit det…
Hon gav mig ett utökat träningsprogram. Nu ska jag, fyra gånger om dagen, gymnastisera fingret efter ett schema, fem gånger varje rörelse.
Dessutom har jag mina andra sjukgymnastiska rörelser, för att befrämja rörligheten i armen efter operationen. Två gånger om dagen, tre till fem gånger varje rörelse.
Jag har faktiskt ganska fullt upp, på mina dagar.

Olle och Simon skulle komma i helgen, men vi kom gemensamt fram till att det var bättre att de kommer nästa helg, som är en långhelg. Det känns bra. Bättre att de kan stanna lite mer.
Och Karin, min danskboende syster, kommer på lördag. Det är riktigt, riktigt fint.