fredag 7 augusti 2009

Tankar i äppelträdets skugga..


Dagarna är väldigt varma. Men under mitt äppelträd är det svalt och skönt. Och Nesbös: "Smärtans Hus" är så obehagligt, frapperande spännande och bra, att jag inte orkar mer utan lägger den åt sidan en stund och tänker istället.

Jag fortsätter att gnälla. Det känns nämligen tungt nu. Antibiotikan smakar ständigt illa på tungan, tre tabletter om dagen i oändlighet… Kuren tar slut på söndag, men det sipprar var ur såret som blivit på det inflammerade fingret…
Ortopedläkaren ville inte öppna det, det skulle vara så enkelt, men inte nu, inte med cellgifterna…
Jag vill absolut inte måsta äta mer antibiotika….
Nå, det kanske är bra i morgon.
Och tröttheten, den totala tröttheten som jag har lärt mig brukar dyka upp några dagar efter cellgifterna, den håller mig i sitt grepp. Benen väger ett ton styck.
Fyra sjukhusbesök och två vårdcentralsbesök på två veckor, det har varit väl mycket.
Det är därför jag gnäller. Så, nu har jag gjort det, nu är jag klar med gnället för den här gången.

Egentligen tror jag att det är viktigt att man får gnälla av sig ibland, berätta vad som är jobbigt. Känner man att man blir lyssnad på, då behöver man inte fortsätta att gnälla.

Jag tänker mycket på hur olika bemötanden känns.
Jag var till en öronläkare också i veckan.
Jag var trött, illamående och betryckt när jag kom.
Läkaren var en mycket fin äldre man. Han gav sig god tid, han verkade genuint intresserad av öron, hörsel och bullerskador. Förklarade ingående hur min hörselkurva såg ut, vad det betydde osv. Och vi pratade lite om min cytostatikabehandling.
Han mötte mig med medkänsla, med stor människokärlek. Han sa att det innebär en svår tid för mig. Men jag såg det glittrande havet i hans starka övertygelse om att det kommer att gå bra.
Ja, så underligt, när jag tänker på stunden där hos honom, ser jag HAVET, kristallklart och svalt. Illamåendet försvann en frisk stund och min lättnad över att jag naturligtvis kommer att bli frisk, svallade in på glittrande stränder.

Det är lätt att försöka trösta, att försöka övertala någon som har bekymmer, sorger eller rädslor. Vi vill ju så gärna hjälpa. Vi vill ta bort det onda.
Men oftast blir det bara fel, tröst känns som att man inte blir tagen på allvar. ”Trösten” gör att man känner sig inte ha rätt att vara ledsen, sorgfylld eller rädd.
När jag är ledsen är det inte lösningar jag vill ha. När jag gråter vill jag inte ha ord som gör att tårarna stannar upp. Jag vill bara bli lyssnad på, bli tagen på allvar – det är riktig tröst!
Och kära ni… ni lyssnar. Det ger mig tröst! TACK

tisdag 4 augusti 2009

Bröstcancerpatient för evigt... eller...?



Nu är jag less. Jag är jätteless.
Less på att se mig själv som cancerpatient, som patient överhuvudtaget.

Jag möter någon i affären, någon vagt bekant, och jag hör i mitt inre hur de tänker:
-Oj, det är hon med cancer, ja.

Jag går med min buff, det känns rätt OK, men blir det inte väldigt uppenbart att jag inte har hår?
Jag är ju så mycket mer, jag är ju jag, jag är precis densamma som jag var innan.
Eller är jag det?

Jag känner folks tankar, ändå förstår jag att det mest är inuti mig. Det är jag som har problem med min identitet i det här. Det är jag som tänker:
-Oj, det är jag med cancer, ja.
Just ja, det är jag.
Eller i alla fall jag som går i behandling för cancer.

När jag har fått min behandling, när kroppen tappar i kraft, när illamåendet förpestar framförallt nätterna, då är det lätt att jag tappar orken att stå emot.
Jag faller ner i tröstlöshet och vill slingra mig ur den fälla jag tycker mig ha fastnat i.
Jag vill inte, vill inte mer!
Tyst skriker jag ut barnets protest, jag vill inte mer!
Och jag tappar övertygelsen om att det kommer att gå bra, jag dalar ner i mörkret.
Och mår illa.
Drömmer att jag är fruktansvärt bakfull, att jag druckit våldsamma mängder rött, tjockt vin. Ångesten kryper över mig.

Och det är när jag är i den ångesten som jag också känner hur andra ser på mig som cancerpatienten… Det är då jag vill slingra mig ur.

Så jag beslöt mig för att inte ens skriva mer i min blogg. Jag vill inte skriva mer om det som står mig upp i halsen.

Det höll i två dagar, eller om det var tre.
Så känner jag att det är skönt att skriva igen, att gnälla om just det här.
Och jag planerar vilka bilder jag ska lägga in, det gör mig ju så glad. Kanske den med måsarna på bryggan, tre arter bredvid varandra, som om de ville posera. Eller någon söta får, eller…

Så nu skriver jag igen, glad över att ni följer mig, även i detta. Jag behöver ju fortfarande allt stöd, alla böner jag kan få.

Allt mer pratas det om svininfluensan.
Hur man ska stärka sitt immunförsvar, vad man kan göra själv.
Jag börjar se realistiskt på hösten. Svininfluensan är en del, men alla förkylningar och smittor kan ju ställa till det ordentligt för mig nu när jag har så dåligt med vita blodkroppar. Jag ska vara överbeskyddande mot mig själv, jag ska göra allt jag kan för att inte utsätta mig för smitta.
En gång i mitt liv, förhoppningsvis bara en gång, ska jag måsta sätta mig själv nästintill i karantän.
Jag ska undvika folksamlingar, ja, till och med avstå från körövningar under hösten, trots att det ger mig så mycket.
Om jag håller schemat ska jag vara klar i början av oktober, så framemot november ska jag nog ha hunnit ikapp igen.


Men jag bor ju på rätta stället.
Om jag bodde någon annanstans, då skulle jag ju kunna hyra en stuga på Öland under hösten… bo där och cykla runt på alvaret, gå ner till havet, ta vara på allt det hösten kan ge i naturväg.
Och nu ÄR JAG HÄR!

Nog finns det sämre ställen att vara i karantän på.
Och jag ska nog greppa modet igen…

fredag 31 juli 2009

Halvvägs nu.......


Trött, trött, trött.
-Du får behandling idag, sa Ann med ett leende, när jag kom. Hon visade mig utskriften av mina prover, de vita blodkropparna låg nu på 1,0. Gränsen är 1,0.
Men det innebar i alla fall att jag fick min behandling.
-Våra läkare säger att det är bra, det visar att du får en verksam behandling, det ska ju bli resultat.
-Kan jag göra något så att det stiger snabbare? Äta något, vila mer…?
-Nej det är endast tiden. Man kan inget göra själv.

Det rödorange giftet droppar långsamt in genom porten. Samt vätskedropp. Och sen de andra två giftpåsarna.
Jag är så trött idag.
Också igår, när jag var och tog mina blodprover var jag trött. En sjukhussäng utlöser genast total passivitet. Jag vill bara ligga.
Så fort det har blivit en vana att se de snabba sjuksköterskorna plocka med blodrör och slangar, nålar i porten och plåster, att från liggande ställning se dem ta hand om mig…
Som om det alltid varit så.
Ändå är det så nytt för mig.
Min kropp som alltid varit så frisk.

Jag är svagare än normalt nu. Inte underligt, då antibiotikan givit mig diarré igen. Magen bara väntade, den behövde bara en signal så var det igång.
Ändå är jag mycket tillfreds med att jag nu fått tre av sex behandlingar. Hälften gjort.

Jag hittade det första tidiga sommaräpplet under trädet. Mums. Och päronen växer, det vattnas i munnen när jag ser dem...
En solros blommar. Vinden känns kallare idag, men sommaren ska visst återkomma. Det är gott. Och jag har bara tre behandlingar kvar.

Tack också alla ni som ger mig så mycket uppmuntran i mail och telefonsamtal. Det hjälper mig mycket, det vill jag att ni ska veta!

onsdag 29 juli 2009

Ditt blod är inte med dig idag!



Cellgiftsonsdag.
Nej, jag erkänner, jag var inte alls upplagd för cellgift, det är alltid motigt när kroppen äntligen börjar kännas välbekant. Visserligen trött, men det är som om kroppen är min egen igen, jag känner igen den och dess reaktioner. Kraften börjar komma tillbaks, då är det dags för nya cellgifter.
Mitt finger, och den i april opererade senan, det började dock bli lite mer rött än tidigare, och en vit prick tog alltmer form av en varklump – under huden.
Det gjorde att jag började ana att det kanske inte skulle bli någon kur idag. Trots att jag inte vill ha behandlingen, så ville jag för allt i världen inte få veta att vi måste skjuta upp den!

Jag möter Anne, min fina sköterska.
-Eva, du har lite för lite vita blodkroppar. Men vi tar ett nytt prov nu, så får vi se om det har blivit bättre…
Och jag visade fingret. Blev rådd att gå till ortopeden och se om någon kunde titta på det… Jag hade en timme att vänta på blodproverna.
Hos ortopeden gick det bra, jag fick prata med både sköterskor och läkare, och jag fick en tid nästa vecka hos den kirurg som opererade fingret i våras. Och jag fick en förmodan att det nog inte skulle vara något hinder för cellgiftsbehandlingen.

Men uppe på onkologen Anne kom med orden:
”- Ditt blod är inte med dig idag. Fortfarande ligger du under gränsen. ”
Jaha.
Besvikelse.
Bara att åka hem.
Men först kom onkologläkaren och tittade på fingret, bedömde att jag ändå borde få antibiotika…

Så nu har jag en hel hop med illande lila tabletter – de ser verkligen giftiga ut – som jag ska ta tre gånger om dagen i tio dagar. Vanliga biverkningar är illamående, kräkningar och diarré.
För att se det lite positivt, så var det kanske bra att jag inte fick cellgift idag, nu kan jag lättare hålla isär illamåendena från varandra, veta vad som är vad…

I morgon ska jag ta nya blodprover, och sen gör vi ett nytt försök på fredag…

Sommaren är fortfarande kvar, solen värmer, vinden svalkar, jorden och växterna skriker efter vatten igen.
Men det börjar förändras. Fågelsången är så mycket tystare. Fiskmåsar skränar, lite tjatter och kvitter i buskarna, men de där drillande försommarsångerna har sedan länge tystnat.
Fågelsträcken går tätt över vattenytan, men nu går de söderut!
Gässen samlas igen, de flyger i stora flockar över himlen. Längs stränderna samlas små kärrsnäppor och andra vadare. Flockar av starar, av svalor som övningsflyger, svärmar av olika småfåglar..

(OK, Olle, svärmar, det är väl bara insekter som svärmar, men fåglarna ser ut som om de också gör det…)
Nog känns det lite tragiskt! Vart tog sommaren vägen? Är den redan slut? Måste ni verkligen ge er iväg redan nu?

Jag tröstar mig med att med hösten kommer också slutet på min cellgiftskur. Om jag inte måste skjuta upp behandlingen mycket mer, kommer jag att vara klar i början av oktober, och på så sätt ser jag verkligen fram emot att sommaren övergår i höst…

fredag 24 juli 2009

fokusera på det goda...


I min handväska har jag en kam.
Ha ha, plötsligt är det en väldigt lustig detalj. Vad ska jag med kam till?
Mycket blir underligt.
Nu vet jag hur det känns att inte behöva tänka på att håret blir smutsigt.
När det regnar blir jag inte våt i håret. Det är bara att byta buff, om den blivit blöt.
Håret värmer ganska mycket, det känner jag nu när huvudet är kalt. Det är svalt och luftigt utan hår.
Ändå har jag fortfarande hår kvar. Kort, kort, Stina klippte mig för några veckor sen. Men det är så glest och tunt att det nästan inte är.
När jag tvättar ansiktet tvättar jag av huvudet samtidigt, klart på en minut. Torrt nästa minut.
Annat var det när jag hade långt hår, när jag skulle stå och borsta och lirka med det, föna det.
Nu ligger hårtorken som en övergiven relik i skåpet.

Det gäller att välja vad man ska fokusera på.
Varje gång jag borstar tänderna tänker jag: ”Vilken tur att det inte är tänderna som lossnar av cellgifterna”
Tänk om det vore det, om jag skulle vara tvungen att offra tänderna för att bli frisk. Eller ögonen…eller ..
Håret växer ut igen.

Jag är nu inne på min tredje vecka, den bästa. Kroppen vaknar till liv igen, även om det är segt den här gången. Men krafterna återkommer. Konditionen har jag tappat mycket av, men under tröttheten känner jag ändå att det finns kraft.
Magen är så gott som normal och jag känner mig riktigt bra.
Jag kan fokusera på det, eller på att det bara är fem dagar till nästa behandling.
Jag väljer att se de fem fina, starka dagar jag har.

Svininfluensan, eller H1N1-viruset, som det heter, hotar oss alla nu. De kallare länderna i norr, dvs vi, hotas eftersom influensor gärna sprids här på hösten, vintern.
Samtidigt är det vi som har ett hälsosystem som fungerar.
Vi som har dåligt immunförsvar, vi hotas, men vi lär väl vaccineras fort – för det går väl att vaccinera även om man går på cytostatika?
Asien, inte då minst Indien, med sin överbefolkning, med fattigdomen och trångboddheten och ett hälsosystem som definitivt inte finns för de fattiga, de hotas ännu mer.
Klimathotet. De låga molnen minskar i antal och därmed ökar jordens uppvärmningen ännu mer…
Den ekonomiska krisen. Förvärrad av svininfluensan.
Nog finns det mycket att oroa sig för.
Både i det stora, och i det lilla.

Kanske är det därför jag tycker att det är så underbart att pyssla med mina rossticklingar. Att gå på alvaret och se de små, små blommorna som i år har ett fantastiskt år, både sol, värme och regn i lagom mängd.
Att se vägkanterna som är som de vackraste blomsterplanteringar - fast vackrare då de också har det vilda, levande livet i sig...
Jag väljer att fokusera på det.
Och att lita på sjukvården för min del.
Och jag gläds stort över att jag fått två telefonsamtal från Indien, från goda vänner där som ber för mig, som önskar mig lycka till.
Två familjer, en i Bombay, en i Bangalore bekymrar sig och ber för lilla mig, på andra sidan jorden, det känns oerhört gott.

söndag 19 juli 2009

Begravning och missvisande statestik.



Sommardagar går, åskan mullrar ordentligt idag, regn forsar ner.
Vi har haft mammas begravning.
När hon var fem år, och hostande låg i sin säng, med astma, kom en grannkvinna in och sa:
-Här blir det snart gravöl, kan jag se...
Hon hade fel, hon förutspådde det 86 år för tidigt..
Men nu har mamma kommit hem, till sin hemkyrka, på sitt älskade Öland.
Det var en riktig sommarbegravning, med blommor från alvaret, tvärflöjtspel och solosång. Det var vackert, det var så som jag verkligen tror att mamma skulle ha velat ha det.
Före begravningen sa vi adjö till mamma, kistan var öppen, och vi såg hennes tomma skal ligga nedbäddad i vita lakan. Men så tydligt det syntes att det endast var ett tomt skal. Mamma var inte alls där. Det var så likt ett tomt puppskal, att det inte ens kändes riktigt sorgligt. Hon var ju inte där. Det var verkligen endast ett stoft, en övergiven puppa – där fjärilen flugit ut…
Inte ens Malika, 5 år, tyckte att det var otäckt. Farmorsmor var inte där.

Jag kände mig verkligen inte helt bekväm med att sitta som närmast sörjande – i sjal. Det kändes så underligt, så fel. Men min stora tröst är att mamma slapp se mig utan hår, hon slapp bekymra sig, oroa sig, tycka synd om mig för det.

En epok är över, hon var den sista av syskonen som växte upp i Sörgården. Den sista av mostrarna. Nu har vi ingen att fråga, alla historier vi hört får vi skarva och snickra med bäst vi kan, ingen av oss vet vilken som är riktigt den sanna versionen.

Jag mådde bättre efter cellgifterna den här gången, men dagen före begravningen ”dippade” kroppen totalt, den ENORMA tröttheten kom. Den där tröttheten som nästan förlamar varje muskel. Det värkte i vadmusklerna av trötthet – när jag låg platt!
Och det höll i sig över begravningen. Jag gick på vilja och adrenalin.
Men nu är det bättre, mycket bättre.
Jag är på väg uppåt igen, ser fram emot att åka ut och cykla i morgon. Om det inte blir alltför regnigt..

Så hörde jag en nyhet i radion, häromdagen. Jag halvslumrade först, men jag lystrade då jag felaktigt tänkte att det kanske hade med min efterbehandling att göra. Men nyheten var att om man får en sorts hormonersättning mot klimakteriebesvär, så ökar risken att få äggstockscancer med 45%!
Det låter horribelt. 45% ökad risk! Nästan varannan…
Och det är en svårbotad form av cancer.

Sen, längre ner i nyheten, kom upplysningen att det är 4 fall på 10.000 kvinnor utan hormonbehandling, medan det är drygt 5 fall på 10 000 om man får behandlingen.
Så annorlunda det blev. Men visst, om det är 5,8 kvinnor på 10.000 som får cancer, så visst, det är en 45 %ig ökning…. Och för den kvinna som drabbas är det total katastrof…
Ändå. Ska man verkligen presentera nyheter så?

Barnen fyller huset. Det är gott. Fattas bara Olle, men han tycks ha det fint i Canada.
Vi har åkt till Ekerums badplats, min syster Karin och jag. Vi tittade på kiosken där vi sommarjobbade när vi var tonåringar – för 40 år sedan. Alla byggnader är desamma, allt ser nästan likadant ut..

Vi hittade en plats bland enbuskarna, där vi alltid låg, hela somrarna. Vare sig det regnade eller var solsken, vi låg på våra filtar och läste tidningar, fnissade om pojkar, drack saft och åt Grönhögensbröd. Fem kusiner i en rad.
Nu satt vi där igen. Badade åter i det långgrunda vattnet.
Jag badar med buff. Jag struntar i om folk undrar. En ovanlig badmössa, kan de få tänka.

Jag smörjer mig väl med sololja, sitter i skugga efter badet.
Jo, lite synd om mig kan jag tycka. Det är det där igen, varför just jag... att jag skulle få bröstcancer..varför just jag?
Men jag är i sommarparadiset. Och jag kan bada. Jag mår inte illa, jag orkar bada. Kraften i armarna finns där, liksom i benen, även om den ligger undangömd nu. Men den finns där, och nu har jag drygt en vecka på mig att börja vänja kroppen vid rörelser igen.
Cykeln.
Gymmet (lugnt, lugnt)
Så jag inser att det faktiskt inte alls är synd om mig.
Jag har det riktigt, riktigt bra, trots allt.

söndag 12 juli 2009

Kusiner och vänner...


Jag är trött nu, väldigt trött. Kroppen tar ut sin rätt. Men det känns bra.
Så mycket bättre än det verkade i onsdags, efter min cellgiftsbehandling.
En miss gjorde att jag inte fick med mig ondansetron-tabletter. En verksam tablett mot illamående.
Paniken låg inom mig, det fanns nämligen heller inte att få tag på apoteket, trots att ett recept ordnades snabbt….
Jo, cortison och pimperan fick jag ju.
Men..
Så underligt då att känna att jag inte alls mådde lika dåligt som förra gången! Jag mådde nästan inte illa alls! Kanske ska jag inte alls ta de där tabletterna nästa gång? Kan illamående vara en biverkan på en anti-illamåendetablett?

Dagarna har virvlat i ett snabbt tempo. Vi har haft det fint, nästan blåst bort ute vid Långe Jan. Luktat på alvarets blommor.

Igår träffades vi fem ”flickor” som tillbringade somrarna i mosters och morbros hem mitt på Öland, när vi var barn. Fem kusiner.
Nu är vi fem kvinnor, alla över femtio år.
Vi möts och vi skrattar åt gamla minnen, vi pratar om nuet, om livet, om döden, om svårigheter och glädje. Och det känns som om vi verkligen berör det viktiga, vi väjer inte för osynliga murar.
Kanske är det vår uppgift, att lära oss möta världen och varandra med öppenhet och utan rädsla att såra. Våra mammor var så oerhört hänsynsfulla mot varandra och de andra syskonen, att de näst intill utplånade sina egna viljor, och ingen kunde någonsin veta vad någon egentligen tänkte och tyckte. Svårigheter skulle tigas ihjäl, skam fanns alltid hotande om något inte var perfekt…
Det var tiden och det var ett släktdrag och det var miljön och omständligheterna.
Och vi har alla ärvt drag av den överdrivna hänsynsfullheten, men våra öppna ärliga samtal nu ger oss möjlighet att genomskåda och arbeta med de murar vi inte längre vill ha kvar.
Jag sitter med den befriande känslan att jag inte längre är rädd. Jag är inte rädd att visa mig svag, ledsen, tvivlande, förtvivlad. Inte heller är jag rädd att visa mig glad och förtröstandsfull.

I fröjd gick vi en tvåtimmarspromenad över alvar och betesmarker… jag sov ljuvligt på soffan sen, när de andra lagade maten. Jag njöt av de vänliga rösterna över sallad och pasta…av slamret av bunkar, klirret av glas, skratten.
Det är gott att kunna vara med, trots att det ser ut som det gör just nu.

Och inte är det konstigt att jag idag är så trött, så trött, så trött. Det var det sannerligen värt!
Nu ska jag bara ligga på soffan och lyssna på radion eller eventuellt se något på webTV ikväll..
Jag vill fortsätta att sträva efter att ha rena, raka, goda, ärliga relationer...