Bröstcancerpatient för evigt... eller...?

Nu är jag less. Jag är jätteless.
Less på att se mig själv som cancerpatient, som patient överhuvudtaget.

Jag möter någon i affären, någon vagt bekant, och jag hör i mitt inre hur de tänker:
-Oj, det är hon med cancer, ja.

Jag går med min buff, det känns rätt OK, men blir det inte väldigt uppenbart att jag inte har hår?
Jag är ju så mycket mer, jag är ju jag, jag är precis densamma som jag var innan.
Eller är jag det?

Jag känner folks tankar, ändå förstår jag att det mest är inuti mig. Det är jag som har problem med min identitet i det här. Det är jag som tänker:
-Oj, det är jag med cancer, ja.
Just ja, det är jag.
Eller i alla fall jag som går i behandling för cancer.

När jag har fått min behandling, när kroppen tappar i kraft, när illamåendet förpestar framförallt nätterna, då är det lätt att jag tappar orken att stå emot.
Jag faller ner i tröstlöshet och vill slingra mig ur den fälla jag tycker mig ha fastnat i.
Jag vill inte, vill inte mer!
Tyst skriker jag ut barnets protest, jag vill inte mer!
Och jag tappar övertygelsen om att det kommer att gå bra, jag dalar ner i mörkret.
Och mår illa.
Drömmer att jag är fruktansvärt bakfull, att jag druckit våldsamma mängder rött, tjockt vin. Ångesten kryper över mig.

Och det är när jag är i den ångesten som jag också känner hur andra ser på mig som cancerpatienten… Det är då jag vill slingra mig ur.

Så jag beslöt mig för att inte ens skriva mer i min blogg. Jag vill inte skriva mer om det som står mig upp i halsen.

Det höll i två dagar, eller om det var tre.
Så känner jag att det är skönt att skriva igen, att gnälla om just det här.
Och jag planerar vilka bilder jag ska lägga in, det gör mig ju så glad. Kanske den med måsarna på bryggan, tre arter bredvid varandra, som om de ville posera. Eller någon söta får, eller…

Så nu skriver jag igen, glad över att ni följer mig, även i detta. Jag behöver ju fortfarande allt stöd, alla böner jag kan få.

Allt mer pratas det om svininfluensan.
Hur man ska stärka sitt immunförsvar, vad man kan göra själv.
Jag börjar se realistiskt på hösten. Svininfluensan är en del, men alla förkylningar och smittor kan ju ställa till det ordentligt för mig nu när jag har så dåligt med vita blodkroppar. Jag ska vara överbeskyddande mot mig själv, jag ska göra allt jag kan för att inte utsätta mig för smitta.
En gång i mitt liv, förhoppningsvis bara en gång, ska jag måsta sätta mig själv nästintill i karantän.
Jag ska undvika folksamlingar, ja, till och med avstå från körövningar under hösten, trots att det ger mig så mycket.
Om jag håller schemat ska jag vara klar i början av oktober, så framemot november ska jag nog ha hunnit ikapp igen.


Men jag bor ju på rätta stället.
Om jag bodde någon annanstans, då skulle jag ju kunna hyra en stuga på Öland under hösten… bo där och cykla runt på alvaret, gå ner till havet, ta vara på allt det hösten kan ge i naturväg.
Och nu ÄR JAG HÄR!

Nog finns det sämre ställen att vara i karantän på.
Och jag ska nog greppa modet igen…