Ditt blod är inte med dig idag!

Cellgiftsonsdag.
Nej, jag erkänner, jag var inte alls upplagd för cellgift, det är alltid motigt när kroppen äntligen börjar kännas välbekant. Visserligen trött, men det är som om kroppen är min egen igen, jag känner igen den och dess reaktioner. Kraften börjar komma tillbaks, då är det dags för nya cellgifter.
Mitt finger, och den i april opererade senan, det började dock bli lite mer rött än tidigare, och en vit prick tog alltmer form av en varklump – under huden.
Det gjorde att jag började ana att det kanske inte skulle bli någon kur idag. Trots att jag inte vill ha behandlingen, så ville jag för allt i världen inte få veta att vi måste skjuta upp den!

Jag möter Anne, min fina sköterska.
-Eva, du har lite för lite vita blodkroppar. Men vi tar ett nytt prov nu, så får vi se om det har blivit bättre…
Och jag visade fingret. Blev rådd att gå till ortopeden och se om någon kunde titta på det… Jag hade en timme att vänta på blodproverna.
Hos ortopeden gick det bra, jag fick prata med både sköterskor och läkare, och jag fick en tid nästa vecka hos den kirurg som opererade fingret i våras. Och jag fick en förmodan att det nog inte skulle vara något hinder för cellgiftsbehandlingen.

Men uppe på onkologen Anne kom med orden:
”- Ditt blod är inte med dig idag. Fortfarande ligger du under gränsen. ”
Jaha.
Besvikelse.
Bara att åka hem.
Men först kom onkologläkaren och tittade på fingret, bedömde att jag ändå borde få antibiotika…

Så nu har jag en hel hop med illande lila tabletter – de ser verkligen giftiga ut – som jag ska ta tre gånger om dagen i tio dagar. Vanliga biverkningar är illamående, kräkningar och diarré.
För att se det lite positivt, så var det kanske bra att jag inte fick cellgift idag, nu kan jag lättare hålla isär illamåendena från varandra, veta vad som är vad…

I morgon ska jag ta nya blodprover, och sen gör vi ett nytt försök på fredag…

Sommaren är fortfarande kvar, solen värmer, vinden svalkar, jorden och växterna skriker efter vatten igen.
Men det börjar förändras. Fågelsången är så mycket tystare. Fiskmåsar skränar, lite tjatter och kvitter i buskarna, men de där drillande försommarsångerna har sedan länge tystnat.
Fågelsträcken går tätt över vattenytan, men nu går de söderut!
Gässen samlas igen, de flyger i stora flockar över himlen. Längs stränderna samlas små kärrsnäppor och andra vadare. Flockar av starar, av svalor som övningsflyger, svärmar av olika småfåglar..

(OK, Olle, svärmar, det är väl bara insekter som svärmar, men fåglarna ser ut som om de också gör det…)
Nog känns det lite tragiskt! Vart tog sommaren vägen? Är den redan slut? Måste ni verkligen ge er iväg redan nu?

Jag tröstar mig med att med hösten kommer också slutet på min cellgiftskur. Om jag inte måste skjuta upp behandlingen mycket mer, kommer jag att vara klar i början av oktober, och på så sätt ser jag verkligen fram emot att sommaren övergår i höst…