fokusera på det goda...

I min handväska har jag en kam.
Ha ha, plötsligt är det en väldigt lustig detalj. Vad ska jag med kam till?
Mycket blir underligt.
Nu vet jag hur det känns att inte behöva tänka på att håret blir smutsigt.
När det regnar blir jag inte våt i håret. Det är bara att byta buff, om den blivit blöt.
Håret värmer ganska mycket, det känner jag nu när huvudet är kalt. Det är svalt och luftigt utan hår.
Ändå har jag fortfarande hår kvar. Kort, kort, Stina klippte mig för några veckor sen. Men det är så glest och tunt att det nästan inte är.
När jag tvättar ansiktet tvättar jag av huvudet samtidigt, klart på en minut. Torrt nästa minut.
Annat var det när jag hade långt hår, när jag skulle stå och borsta och lirka med det, föna det.
Nu ligger hårtorken som en övergiven relik i skåpet.

Det gäller att välja vad man ska fokusera på.
Varje gång jag borstar tänderna tänker jag: ”Vilken tur att det inte är tänderna som lossnar av cellgifterna”
Tänk om det vore det, om jag skulle vara tvungen att offra tänderna för att bli frisk. Eller ögonen…eller ..
Håret växer ut igen.

Jag är nu inne på min tredje vecka, den bästa. Kroppen vaknar till liv igen, även om det är segt den här gången. Men krafterna återkommer. Konditionen har jag tappat mycket av, men under tröttheten känner jag ändå att det finns kraft.
Magen är så gott som normal och jag känner mig riktigt bra.
Jag kan fokusera på det, eller på att det bara är fem dagar till nästa behandling.
Jag väljer att se de fem fina, starka dagar jag har.

Svininfluensan, eller H1N1-viruset, som det heter, hotar oss alla nu. De kallare länderna i norr, dvs vi, hotas eftersom influensor gärna sprids här på hösten, vintern.
Samtidigt är det vi som har ett hälsosystem som fungerar.
Vi som har dåligt immunförsvar, vi hotas, men vi lär väl vaccineras fort – för det går väl att vaccinera även om man går på cytostatika?
Asien, inte då minst Indien, med sin överbefolkning, med fattigdomen och trångboddheten och ett hälsosystem som definitivt inte finns för de fattiga, de hotas ännu mer.
Klimathotet. De låga molnen minskar i antal och därmed ökar jordens uppvärmningen ännu mer…
Den ekonomiska krisen. Förvärrad av svininfluensan.
Nog finns det mycket att oroa sig för.
Både i det stora, och i det lilla.

Kanske är det därför jag tycker att det är så underbart att pyssla med mina rossticklingar. Att gå på alvaret och se de små, små blommorna som i år har ett fantastiskt år, både sol, värme och regn i lagom mängd.
Att se vägkanterna som är som de vackraste blomsterplanteringar - fast vackrare då de också har det vilda, levande livet i sig...
Jag väljer att fokusera på det.
Och att lita på sjukvården för min del.
Och jag gläds stort över att jag fått två telefonsamtal från Indien, från goda vänner där som ber för mig, som önskar mig lycka till.
Två familjer, en i Bombay, en i Bangalore bekymrar sig och ber för lilla mig, på andra sidan jorden, det känns oerhört gott.