Begravning och missvisande statestik.

Sommardagar går, åskan mullrar ordentligt idag, regn forsar ner.
Vi har haft mammas begravning.
När hon var fem år, och hostande låg i sin säng, med astma, kom en grannkvinna in och sa:
-Här blir det snart gravöl, kan jag se...
Hon hade fel, hon förutspådde det 86 år för tidigt..
Men nu har mamma kommit hem, till sin hemkyrka, på sitt älskade Öland.
Det var en riktig sommarbegravning, med blommor från alvaret, tvärflöjtspel och solosång. Det var vackert, det var så som jag verkligen tror att mamma skulle ha velat ha det.
Före begravningen sa vi adjö till mamma, kistan var öppen, och vi såg hennes tomma skal ligga nedbäddad i vita lakan. Men så tydligt det syntes att det endast var ett tomt skal. Mamma var inte alls där. Det var så likt ett tomt puppskal, att det inte ens kändes riktigt sorgligt. Hon var ju inte där. Det var verkligen endast ett stoft, en övergiven puppa – där fjärilen flugit ut…
Inte ens Malika, 5 år, tyckte att det var otäckt. Farmorsmor var inte där.

Jag kände mig verkligen inte helt bekväm med att sitta som närmast sörjande – i sjal. Det kändes så underligt, så fel. Men min stora tröst är att mamma slapp se mig utan hår, hon slapp bekymra sig, oroa sig, tycka synd om mig för det.

En epok är över, hon var den sista av syskonen som växte upp i Sörgården. Den sista av mostrarna. Nu har vi ingen att fråga, alla historier vi hört får vi skarva och snickra med bäst vi kan, ingen av oss vet vilken som är riktigt den sanna versionen.

Jag mådde bättre efter cellgifterna den här gången, men dagen före begravningen ”dippade” kroppen totalt, den ENORMA tröttheten kom. Den där tröttheten som nästan förlamar varje muskel. Det värkte i vadmusklerna av trötthet – när jag låg platt!
Och det höll i sig över begravningen. Jag gick på vilja och adrenalin.
Men nu är det bättre, mycket bättre.
Jag är på väg uppåt igen, ser fram emot att åka ut och cykla i morgon. Om det inte blir alltför regnigt..

Så hörde jag en nyhet i radion, häromdagen. Jag halvslumrade först, men jag lystrade då jag felaktigt tänkte att det kanske hade med min efterbehandling att göra. Men nyheten var att om man får en sorts hormonersättning mot klimakteriebesvär, så ökar risken att få äggstockscancer med 45%!
Det låter horribelt. 45% ökad risk! Nästan varannan…
Och det är en svårbotad form av cancer.

Sen, längre ner i nyheten, kom upplysningen att det är 4 fall på 10.000 kvinnor utan hormonbehandling, medan det är drygt 5 fall på 10 000 om man får behandlingen.
Så annorlunda det blev. Men visst, om det är 5,8 kvinnor på 10.000 som får cancer, så visst, det är en 45 %ig ökning…. Och för den kvinna som drabbas är det total katastrof…
Ändå. Ska man verkligen presentera nyheter så?

Barnen fyller huset. Det är gott. Fattas bara Olle, men han tycks ha det fint i Canada.
Vi har åkt till Ekerums badplats, min syster Karin och jag. Vi tittade på kiosken där vi sommarjobbade när vi var tonåringar – för 40 år sedan. Alla byggnader är desamma, allt ser nästan likadant ut..

Vi hittade en plats bland enbuskarna, där vi alltid låg, hela somrarna. Vare sig det regnade eller var solsken, vi låg på våra filtar och läste tidningar, fnissade om pojkar, drack saft och åt Grönhögensbröd. Fem kusiner i en rad.
Nu satt vi där igen. Badade åter i det långgrunda vattnet.
Jag badar med buff. Jag struntar i om folk undrar. En ovanlig badmössa, kan de få tänka.

Jag smörjer mig väl med sololja, sitter i skugga efter badet.
Jo, lite synd om mig kan jag tycka. Det är det där igen, varför just jag... att jag skulle få bröstcancer..varför just jag?
Men jag är i sommarparadiset. Och jag kan bada. Jag mår inte illa, jag orkar bada. Kraften i armarna finns där, liksom i benen, även om den ligger undangömd nu. Men den finns där, och nu har jag drygt en vecka på mig att börja vänja kroppen vid rörelser igen.
Cykeln.
Gymmet (lugnt, lugnt)
Så jag inser att det faktiskt inte alls är synd om mig.
Jag har det riktigt, riktigt bra, trots allt.