Kusiner och vänner...

Jag är trött nu, väldigt trött. Kroppen tar ut sin rätt. Men det känns bra.
Så mycket bättre än det verkade i onsdags, efter min cellgiftsbehandling.
En miss gjorde att jag inte fick med mig ondansetron-tabletter. En verksam tablett mot illamående.
Paniken låg inom mig, det fanns nämligen heller inte att få tag på apoteket, trots att ett recept ordnades snabbt….
Jo, cortison och pimperan fick jag ju.
Men..
Så underligt då att känna att jag inte alls mådde lika dåligt som förra gången! Jag mådde nästan inte illa alls! Kanske ska jag inte alls ta de där tabletterna nästa gång? Kan illamående vara en biverkan på en anti-illamåendetablett?

Dagarna har virvlat i ett snabbt tempo. Vi har haft det fint, nästan blåst bort ute vid Långe Jan. Luktat på alvarets blommor.

Igår träffades vi fem ”flickor” som tillbringade somrarna i mosters och morbros hem mitt på Öland, när vi var barn. Fem kusiner.
Nu är vi fem kvinnor, alla över femtio år.
Vi möts och vi skrattar åt gamla minnen, vi pratar om nuet, om livet, om döden, om svårigheter och glädje. Och det känns som om vi verkligen berör det viktiga, vi väjer inte för osynliga murar.
Kanske är det vår uppgift, att lära oss möta världen och varandra med öppenhet och utan rädsla att såra. Våra mammor var så oerhört hänsynsfulla mot varandra och de andra syskonen, att de näst intill utplånade sina egna viljor, och ingen kunde någonsin veta vad någon egentligen tänkte och tyckte. Svårigheter skulle tigas ihjäl, skam fanns alltid hotande om något inte var perfekt…
Det var tiden och det var ett släktdrag och det var miljön och omständligheterna.
Och vi har alla ärvt drag av den överdrivna hänsynsfullheten, men våra öppna ärliga samtal nu ger oss möjlighet att genomskåda och arbeta med de murar vi inte längre vill ha kvar.
Jag sitter med den befriande känslan att jag inte längre är rädd. Jag är inte rädd att visa mig svag, ledsen, tvivlande, förtvivlad. Inte heller är jag rädd att visa mig glad och förtröstandsfull.

I fröjd gick vi en tvåtimmarspromenad över alvar och betesmarker… jag sov ljuvligt på soffan sen, när de andra lagade maten. Jag njöt av de vänliga rösterna över sallad och pasta…av slamret av bunkar, klirret av glas, skratten.
Det är gott att kunna vara med, trots att det ser ut som det gör just nu.

Och inte är det konstigt att jag idag är så trött, så trött, så trött. Det var det sannerligen värt!
Nu ska jag bara ligga på soffan och lyssna på radion eller eventuellt se något på webTV ikväll..
Jag vill fortsätta att sträva efter att ha rena, raka, goda, ärliga relationer...