Tankar i äppelträdets skugga..

Dagarna är väldigt varma. Men under mitt äppelträd är det svalt och skönt. Och Nesbös: "Smärtans Hus" är så obehagligt, frapperande spännande och bra, att jag inte orkar mer utan lägger den åt sidan en stund och tänker istället.

Jag fortsätter att gnälla. Det känns nämligen tungt nu. Antibiotikan smakar ständigt illa på tungan, tre tabletter om dagen i oändlighet… Kuren tar slut på söndag, men det sipprar var ur såret som blivit på det inflammerade fingret…
Ortopedläkaren ville inte öppna det, det skulle vara så enkelt, men inte nu, inte med cellgifterna…
Jag vill absolut inte måsta äta mer antibiotika….
Nå, det kanske är bra i morgon.
Och tröttheten, den totala tröttheten som jag har lärt mig brukar dyka upp några dagar efter cellgifterna, den håller mig i sitt grepp. Benen väger ett ton styck.
Fyra sjukhusbesök och två vårdcentralsbesök på två veckor, det har varit väl mycket.
Det är därför jag gnäller. Så, nu har jag gjort det, nu är jag klar med gnället för den här gången.

Egentligen tror jag att det är viktigt att man får gnälla av sig ibland, berätta vad som är jobbigt. Känner man att man blir lyssnad på, då behöver man inte fortsätta att gnälla.

Jag tänker mycket på hur olika bemötanden känns.
Jag var till en öronläkare också i veckan.
Jag var trött, illamående och betryckt när jag kom.
Läkaren var en mycket fin äldre man. Han gav sig god tid, han verkade genuint intresserad av öron, hörsel och bullerskador. Förklarade ingående hur min hörselkurva såg ut, vad det betydde osv. Och vi pratade lite om min cytostatikabehandling.
Han mötte mig med medkänsla, med stor människokärlek. Han sa att det innebär en svår tid för mig. Men jag såg det glittrande havet i hans starka övertygelse om att det kommer att gå bra.
Ja, så underligt, när jag tänker på stunden där hos honom, ser jag HAVET, kristallklart och svalt. Illamåendet försvann en frisk stund och min lättnad över att jag naturligtvis kommer att bli frisk, svallade in på glittrande stränder.

Det är lätt att försöka trösta, att försöka övertala någon som har bekymmer, sorger eller rädslor. Vi vill ju så gärna hjälpa. Vi vill ta bort det onda.
Men oftast blir det bara fel, tröst känns som att man inte blir tagen på allvar. ”Trösten” gör att man känner sig inte ha rätt att vara ledsen, sorgfylld eller rädd.
När jag är ledsen är det inte lösningar jag vill ha. När jag gråter vill jag inte ha ord som gör att tårarna stannar upp. Jag vill bara bli lyssnad på, bli tagen på allvar – det är riktig tröst!
Och kära ni… ni lyssnar. Det ger mig tröst! TACK