måndag 27 april 2009

Hantering av lilla leden och dödsångesten.



Så har jag börjat träna igen..
Ja, det är inte riktigt lika intensivt som det var på gymmet – då, innan jag tappade orken och lusten.
Men träning är det.
Mitt lilla långfinger är nästan frilagt, det är bara den skurna leden som fortfarande är fixerad. Jag har en hård plastskena som håller det rakt ut. Men den yttersta leden ska tränas.
Lilla leden böj.
Lilla leden håll kvar.
Så sträcker vi lilla leden , och slappnar av.
Fyra gånger om dagen, tio gånger var omgång.
Den lilla leden gör lite ont – fast den ju aldrig blivit skadad. Men har man legat inbäddad i gips i nästan två veckor, då behövs det inte mycket för att lilla leden ska bli trött. Få träningsvärk.
Så ger jag min hand lite omvårdnad. Den har inte tvättats på två veckor, bara legat inbäddad i bandage och gips.

Det känns gott att ge mig hand kärleksfull vård. Att mjukt tvätta, att inte begära mer än lite böj-på-leden.
-Senor tar lång tid att läka, sa arbetsterapeuten. Den 10 juni kan du successivt börja belasta den.

Så allt kommer att gå omlott. Kanske är det bra att jag har ett litet led-träningsprogram nu, att jag inte bara tänker på det som förestår.
Fast det gör jag ändå. Det går inte att låta bli.

Dödsångest.
Plötsligt har hela världen drabbats av dödsångest. Pandemin som sprids från Mexico, svinifluensan.
Det är inte längre bara jag som har att hantera dödsångest.
- Att vara nyopererad cancerpatient, under cellgiftsbehandling, det låter ju inte bra i influensatider…. klagar jag för Karin min syster sjuksyster.
-Du är utanför riskgruppen, svarar hon, det är unga starka, friska mellan 25 och 50 som drabbas…
Knappt hinner jag sucka ut av lättnad förrän jag inser vilka som hotas – mina barn!
Men, minnet av andra larmrapporter, SARS, fågelinfluensan osv, gör att vi kanske ändå bör försöka se lite nyktert på det, liksom jag också på min personliga dödsångest.

Att hantera dödsångest innebär trots allt en del bekymmer. Kanske är det för att skräcken är så stor.
Jag är ju inte rädd att dö, nej, egentligen inte alls, men jag vill för allt i världen inte lämna livet nu.
Och det ska jag heller inte.
Men när jag skakar av rädslan, det är oftast på natten, då försöker jag formulera de goda orden om att livet är underbart i det lilla.
Att jag har en så god situation, även om jag nu skulle dö nu, så är det endast goda krafter runt mig, inget hat. Ingen elakhet, inga jag kan skylla på, ingen bitterhet.
Jag intalar mig själv att livets kvalitet är viktigare än dess kvantitet.
Så hamnar andningen i lite lugnare takt igen, till dess att jag inser att jag försöker acceptera döden!
OCH DET VILL JAG JU INTE!.
För allt i världen, jag får ju inte ge upp, jag behöver all kraft jag kan, jag måste mobilisera, jag måste tro…
Ger man upp är det kört.
Jaha, då står jag där igen, och räds att förlora livet.

Det ska bli väldigt skönt när operationen är över, när jag vet mer om hur det ser ut.

Men visst, på dagarna, allra oftast, då samlar jag på – och tror på, alla de berättelser jag hör om kvinnor som gått igenom bröst- och lymfoperationer, om hur de klarat cellgift och strålning och har det riktigt bra idag. Jag lyssnar på berättelserna, och jag suger dem till mig, jag tror att jag sen kommer att vara ytterligare en i raden av dessa kvinnor.

Jag visualiserar också. jag försöker se hur min kropps krafter spärrar vägen för, och suger ut de elaka cancercellerna.
De goda krafterna bär fortfarande krokusarnas gyllengula solfärg, de omvälver det onda, det svarta. Som en rund boll ligger de svarta cancercellerna där, trängs ihop, sugs ut på all kraft, pulveriseras till ett stoft som bara går att blåsa bort…

För övrigt är det förunderligt hur världen har försvunnit för mig den senaste månaden. Jag är mycket medveten om solen, om ljuset, våren och alla blommor som spricker ut, träden som grönskar och fåglarna som sjunger.
Men vad som händer i världen har jag nästan ingen aning om. Ja, den där svininfluensan. Fortsatt ekonomisk kris… dalande siffror för Mona Sahlin och sossarna.
Är det allt som hänt den sista månaden?

På ett sätt är det ganska skönt att se att världen faktiskt klarar sig utan mig, en månad.
Men nästa månad får jag nog ta i och fixa till den igen, eller hur?

fredag 24 april 2009

Rädsla skapar spöken.





Att få ett sån´t här chockartat besked skakar om hela tillvaron.
Jag tror ändå att jag lite, lite har börjat landa.
Livet blir aldrig mer som det var.
Katastrofen kan när som helst överfalla mig. Framtiden har förlorat sin självklarhet.
Jag minns hur vi i fjol planerade en resa till Indien, hur vi långt i förväg köpte biljetter.
Det känns utopiskt idag.
Kan man verkligen förutsätta att framtiden är det vi tror att den är?


De första dagarna i chock vågade jag inte sluta tänka på det fasansfulla – för om jag en kort stund glömde bort det, blev chocken så oerhörd igen, när minnet kom tillbaks.
Det kändes som att jag måste hålla det kvar, trots att det gav mig en så fruktansvärd ångest.
Allt påminde mig dessutom med smärtsam tydlighet.
”Förra gången jag var här, då levde jag fortfarande i lycklig ovetskap”
”När jag stoppade ner de här lökarna, då visste jag inte att livet skulle vara så svårt när de blommade”.
Allt fick betydelse, allt gjorde ont.

Det har gått flera veckor, ja faktiskt en månad sen jag fick beskedet, mer än en månad sen jag började bli riktigt, riktigt rädd.
Och det börjar bli vanligt liv, detta att ha vetskapen.
Att veta att jag har cancer.
När jag är igång, när jag har folk omkring mig, när jag gör någonting, då glömmer jag det inte, nej, glömma kan jag inte mer. Men jag kan ändå bottna i det, jag kan se nyktert på det som komma skall. Jag kan tro att det ska gå bra, och jag planerar för mitt fortsatta liv.
Men när jag är ensam, då lämnar tankarna mig inte.
Jag kan inte säga att jag har ångest, jag lider inte ens alltid av tankarna, men de är där, hela tiden.
Som en bakgrundston som genomsyrar allt jag ser, allt jag gör.
Igår fick jag dessutom klarhet i hur rädd jag varit en längre tid, utan att egentligen ha släppt upp det till ytan.

Jag såg hur min rädsla skapar spöken.
Jag hade fått tid hos en hudläkare på sjukhuset.
Jag hade ett litet kliande märke på bröstbenet. Den unga AT läkaren vid mitt allra första besök i forntiden – då när jag kom för att kolla min misstänkta fettknöl i armhålan, hon tyckte att det skulle kollas upp, så hon skickade en remiss till hud.
Det var därför jag var där igår.
Min rädsla förstorade det lilla märket och gjorde cancer av det. Såklart.
Och hade jag nu cancer också i huden, ja, då vore det dags att hälsa hem.
När jag har hört om andra som opererat både bröst och lymfa och klarat sig bra, så har ändå ett litet MEN suttit i mitt bakhuvud.
-De har inte haft hudcancer samtidigt….
-De har klarat sig, ja, men jag som har mycket mer…

Ändå det var ju så litet, det här.
MEN.
En sak som jag har lärt mig nu, det är ju att KATASTROFEN faktiskt kan komma. Jag kan få det där totalnegativa beskedet som jag bara aldrig kunde tro kunde beröra mig.
Därför gick jag in på sjukhuset med en lätt panikkänsla.
Uppgången till hud är alldeles bredvid mammografiavdelningen.
De dörrarna.
Den söta sköterskan från Öland, hon som tog emot mig den gången jag grät floder, henne skymtade jag i dörren.
Jag tittade åt andra hållet – där var klinisk mammografi – nästa fruktansvärda besök med den oerhört smärtsamma provtagningen…
Och min chock var där igen.
Jag var inte bredd på min reaktion, tårarna, paniken…
Ja, jag kände hela min rädsla igen, den satt i dörrarna, den satt i ordet mammografi, i den söta ölandssjuksköterskans rock.
Djupa andetag.
Lugn. Lugn.

Dr Jörgenssen kommenterade mitt gipsade finger, jag berättade om den förestående operationen, han tittade ömt på mig, kontrollerade märket, stack ett papper i handen på mig och sa:
-Det där är helt ofarligt. En talgvårta.
Han pekade på pappret där det står: ”Det kan klia”.

Jag kunde ha kastat mig om halsen på honom.
-O, tack, tack, sa jag.
Befriad.
Nu har jag plötsligt samma sits som alla de jag har hört talas om, alla de som har klarat sig alldeles utmärkt.
Jag visste inte ens hur skräckslagen jag har varit för det här, hur jag har haft en känsla av att inget som gällt de andra ändå kan gälla mig, eftersom jag ju också har det här…

Ingen skulle kunna ana att jag har cancer och snart ska opereras, så glad och sprudlande som jag skyndade ut från sjukhuset, ut i solen och den fantastiska våren.

Förra veckan, ja, då var det i tarmen..
Efter penicillinkuren i samband med handoperationen fick jag nämligen diarré i tre dagar. Väldig diarré.
Då var det naturligtvis kroppen som la av, som inte orkade längre, som var helt färdig.
Jag mindes hur ljuvligt det var veckan innan, då jag hade en mage som fungerade, då jag kunde våga gå längre än några meter från toaletten.
Och innan det, när jag hade två friska händer.
Det kändes verkligen som om utförslöpet var rejält brant.
Jag försökte få det till tarmcancer, men Stina protesterade högljutt från Indien.

Nu, just idag, tror jag faktiskt inte att jag lider av något annat än det kända..
Och det ska opereras bort.

Men jag kan nog förstå att det här är en rädsla jag får lära mig att leva med. Varje symptom kommer jag att granska med cancerglasögon, och min hypokondri lär knappast bli mindre efter att jag erfarit att jag en gång hade alldeles förfärligt rätt i mina värsta farhågor.




En huggorm solade sig på grusvägen i Kastlösa i går. Jag tycker att jag var duktig som inte blev biten… Skulle ha sett ut, va, med gipsad hand, kliande märke, cancer och huggormsbett…

måndag 20 april 2009

Mental förberedelse - eller strutsbeteende?



Ibland får jag känslan av att jag nog inte riktigt inser, till fullo, vad jag ska gå igenom. Hur besvärligt det kommer att bli. Hur livet alltid kommer att kännas osäkrare – kommer cancern att slå till igen?
Jag borde nog vara mer ledsen. Jag kanske borde förtvivla mer, gråta mer.
Kanske förtränger jag, kanske trycker jag undan?

Men, skulle svårigheterna bli en enda liten grad mindre för att jag nu förstör de dagar jag har genom att måla upp de svårigheter jag kommer att möta?
Kanske är jag naiv.
Men i så fall, är jag evigt tacksam för att jag är naiv.
Jag tänker inte ständigt på hur det kommer att bli.
Visst blir det mer verkligt, skrämmande verkligt, när jag får pappren från sjukhuset, när jag läser beskrivningen av hur mina dagar där kommer att se ut…
Men så låter jag pappren vara, jag lägger dem i en hög så jag kan återkomma till dem dagen innan operationen…
Och jag går ut och pysslar med mina rosor.
Jag älskar mina rosor.
Kanske har jag ärvt mer av pappa än jag kunnat tro?
Kanske har jag äntligen anammat hans sätt att möta livet och svårigheter: att se det lilla , det ljusa, det positiva.
Jag minns när han i Krånge, låg på rygg i sin trädgård, oförmögen att vara uppe mer än en kvart åt gången – ryggvärken hindrade honom.
Han tittade på molnen, lyssnade till fåglarna, och sa med övertygelse:
-Ingen kan ha det så bra som jag!

Jag kan nu fyllas av en liknande lyckokänsla.
Jag har två veckor till operationen. Det är den tid jag vill överskåda, just nu.
Jag ser två underbara veckor framför mig, med sol och fågelsång.
Mina små rossticklingar växer, jag ger dem en dusch av regnvatten var dag – även om regnvattnet snart sinar i mina tunnor.
De små tomatplantorna växer, liksom alla andra blommor. Jag skolar några middagsblomster, några tagetes och tobaksplantor, solen smeker mig och jag bara njuter. Trädgården prunkar i olika färger.





. Påskliljor av gammal modell, några med extra långa strutar, några med dubbla strutar, tittar fram i buskar och häckar.
Vem planterade dem en gång? Hur länge har de stått här?
Jag fylls av fascination, och plötsligt är det bland det viktigaste i världen att studera de olika påskliljornas olika utseenden.
De två veckorna jag har nu, innan, fyller jag med färg, sol och vänskap.
För så många vänner finns vid min sida.
Så många goda tankar bär mig.
Många varma böner bär mig.
Jag tackar er för att ni hjälper mig igenom, att ni ger mig styrka och kraft.

Jag vacklar, visst vacklar jag. Senast igår kväll vacklade jag.
Men goda varma ord genom telefonluren hjälper mig att åter hitta tillförsikt.
Jag är inte ensam.
Jag är verkligen inte ensam och utlämnad i det här.
Och livet är Livet. Med stort L.
Nu är det så här mitt liv ser ut, och det är det här jag ska möta.
Då gör jag det.
Fylld av tillförsikt.
Och just nu, de här två veckorna, fylld av lycka över att livet finns till för mig.
I all sin skönhet.





Förresten, har jag berättat att jag har köpt en begagnad keramikugn att ha i källaren, så nu, efter allt detta, ska det minsann bli full tillvekning av terrakottafigurer igen…

lördag 18 april 2009

Nordanvindar

Isande kalla nordanvindar sveper över ön.
Men solen skiner lika ihärdigt som den gjort i flera veckor. Och i lä är det nästan sommar.
Vi såg två svalor häromdagen.
En svala gör ingen sommar, men två..
Jag går med mitt gipspaket på handen och känner mig lite handikappad, ger mig ännu mera rätten att göra precis bara det jag har lust till.



Cheeta, gamla goda Cheeta har fått flytta till sin himmel. Hon har haft det så fint hos Olle och Simon i Göteborg, hon har fått leka med pip-bollar och vattenslangar in i det sista.
Det känns konstigt och tomt att inte ha någon hund, men samtidigt har pojkarna hjälpt mig genom att ha haft henne i Göteborg. Jag har långsamt blivit avvand.
Jag försöker att inte börja drömma om en ny hund – det är ju så bundet..

Så har jag fått tid för operation.
Den femte maj läggs jag in, den sjätte opereras jag, och om allt går som planerat får jag åka hem den 8:e. Då ska Stina ha kommit, hon kommer till Kalmar sent den 7:e.
Så det känns riktigt bra.
Det är en underlig sak, att gå och vänta på något som jag vet kommer att göra mig sämre, svagare.
När man väntar på en operation brukar det ju oftast vara för att bli friskare. Helare.
Kanske är det just det att inse att jag är sjuk, som är svårigheten. Hur ska jag kunna det när min kropp är så frisk?
Och efter operationen, då ska jag vara frisk.
Det sjuka ska tas bort, men jag kommer att känna mig sjuk, trots att jag då är frisk…



Kanske klipper jag gräs idag.
Om nu gräsklipparen vill starta efter vintersömnen.
Jag får göra små gångar i gräset, mellan gullvivor, blå violer, scilla, svalört, balkansippor, tulpaner, påskliljor, nunneört, tusenskönor…

torsdag 16 april 2009

Genrep och sol.



Jag skulle ympa en kvist från Karins svärföräldrars goda äppelträd på Sorö. En liten ympkvist på mitt Lobo.
Mer var det inte.
Kniven var vass, snittet skulle vara exakt.
Det gick fint, blev ett bra snitt…
Fast det blev också ett litet snitt i mitt vänstra långfinger.
Ett litet snitt vid mellanleden.
Blödde rejält. Väldigt mycket blödde det.
-Bra, så bli det ingen infektion, tänkte jag och band hårt om.
Jag kollade så jag kunde böja fingret åt alla håll. Sen fortsatte jag att ympa.
Nästa morgon var fingret svullet. Underligt svullet.
Jag ringde, och fick komma till distriktssköterskan.
Hon ville att doktorn skulle titta.
Han tittade och böjde och kollade:
-En sena är av. Det var ingen bra månad för dig, det här!
Så skrev han remiss till ortopedakuten.

På ortopedakuten kunde de inte riktigt se, efter fyra timmar, med tre karvande läkare, och allra mest väntetid fick jag beskedet att jag skulle läggas in över natten för att opereras nästa morgon!
Jag kunde bara skratta. För ett litet snitt i mitt lilla finger.
De började fråga när jag senast ätit!
Skulle jag verkligen sövas för detta?
Jag rullades i en säng, med penicillindropp i ena handen och ett jättepaket på den andra, genom korridorer och blev så inskriven på en vårdavdelning…
Fullt frisk.
Operationsklädd i landstingets vita nattskjorta och med långa vita strumpor rullades jag nästa morgon upp – eller ner- eller åtminstone till operationsavdelningen.
Narkosläkare och sköterskor.
Varma filtar täckte kroppen.
En underbart fint spjuveraktig ortopedkirurg kom och berättade att det var ett snitt i en sena, den skulle sys ihop..
-Men det syns att du hade en välslipad kniv!
Sa sen också att doktor Wallander (min underbare bröstkirurg) dessutom är ortopedkirurg.
- Så det bli inga problem med efterbehandlingen av handen, även om det sammanfaller med nästa operation.
Tryggt lutade jag mig tillbaks. De vet om varandra, de ser HELA mig, med bröst och lymfa och fingrar.
Sen började det snurra runt i huvudet av det lugnande de sprutade in genom nålen i handen, och snart, mycket snart stod de och rörde vid min axel och sa att jag var på uppvakningen.
Gipspaket på fingret.
Glada, leende sjuksköterskor gick omkring och tittade till oss alla som låg där i rad.
Jag tror det var där någonstans jag kände smaken av EFTER.
Jag kände kraften i efter.
Så här kommer det att gå till, nästa gång också.
Jag kommer att vakna, solen kommer att skina och jag får en fralla och en kopp kaffe, som jag fick efter förlossningarna.
Kroppen kommer att vara öm och stympad, men jag vaknar till läkandet.
Med större övertygelse än någonsin kände jag att jag helt självklart ska klara av både operation och efterbehandling, oavsett hur jobbigt det blir. Men klara av det, det ska jag.

Den här onsdagen gick långsamt framåt. Turligt nog var jag beredd på väntetid på akuten, så jag hade en bra bok med mig, och den hann jag nästan läsa klart.
För uppe (nere?) på avdelningen skulle jag få mer penicillindropp. Jag blev kvar på sjukhuset till klockan tre – exakt 24 timmar efter mitt besök hos distriktssköterskan.
Solen flödade över Öland.
Min väninna och granne hämtade mig, hon har haft mycket med att bära in tomatplantor och annat smått, att vattna, köra hem min bil, hämta mig….dessutom handla mjölk åt mina föräldrar…
Grannsamverkan – även om det bara var hon som verkade…
Men om sagt, sol, min trädgård med ”minst tusen blommor” som grannpojken Lukas uttryckt det.
Det är gott att komma hem till, och jag kände mig nästan lycklig i min starka övertygelse om att detta kommer att gå bra.
Jag får ideligen höra av kvinnor, om kvinnor, att de har genomgått detsamma som jag nu ska göra.
Jag grät när jag fick mitt besked:
-Varför just jag?
Men jag har nu tydligt insett hur fel det är att säga så.
- Också jag.
Det stämmer bättre.
Vi är många.
Vi är väldigt många.

Fullkomligt ångestfritt har jag sovit i natt.
Vaknar till ännu en solig ölandsmorgon, och jag funderar hur jag riskfritt ska kunna ympa klart….
Gipspaketet gör att jag pekar fingret åt världen, denna underbara soliga ölandsvärld.
En av ortopedläkarna berättade att han varit i Champagne och sett vinstockar ympade på amerikanska, motståndskraftiga rötter.
De har rosor planterade i utkanten av vinodlingarna, inte för skönhetens skull, utan för att lössen först går på rosorna.
Det vackra som en indikator.
Lusbekämpning ger skönhet.
Svårigheter ger öppnade ögon.
Gud är god och livet underbart.

fredag 10 april 2009

Glad Påsk


En mycket, mycket vacker långfredag.
Solen flödar över Brösarps backar. Skåne ler i vårsol, vitsippor kantar vägen och den skira vårgrönskan börjar synas i buskar och snår.
Det är så vackert.
Jag sitter bak i bilen och funderar.
Kusin Ingegerd kör, pappa ska berätta om potatisodling i sand.
Det är skönt att bara sitta och låta blicken löpa längs vägkanten, det ljust blå havet, husen, människorna. Påskliljor som blommar i trädgårdarna. En man sitter utanför sitt hus och njuter av solen, på knäet har han en stor blå och gul papegoja…
Mångder av äppelodlingar, gamla knotiga träd, hårt klippta för att maximera avkastningen.
Så annorlunda mot det Norrländska landskap i vilket jag är uppvuxen.

Varför skriver jag blogg?
Varför vill jag att mina vänner ska läsa, ska veta, ska följa mig?
Förskräckt frågar jag mig:
-Är det för att jag vill bli tyckt synd om?
Nej, visserligen kan jag själv tycka synd om mig ibland, men det räcker till och blir över, mer tyck-synd- om behöver jag verkligen inte.
Men att känna vänners medkänsla, det är en helt annan sak, att veta att jag inte är ensam, att veta att goda tankar och innerliga böner följer mig, det ger styrka.
Ömkan försvagar. Också självömkan...
Jag skriver nu öppnare och ärligare än jag någonsin gjort, jag berättar utan omsvep om mina reaktioner och funderingar.
Kanske vill jag bli sedd för den jag är, helt och fullt. det är slöseri med vänskap att inte gå in i den med full ärlighet.
Vad skulle det ge mig om jag får kärlek som egentligen inte är ämnad till mig utan till den jag falskeligen ger mig ut för att vara?
Att vara öppen ger mig möjlighet att skratta och vara glad, när vi möts, i verkligheten eller via mail och telefon.
Vi behöver inte dra hela historien med alla detaljer, utan vi kan börja nu, här, i det vi är i nu.
Jag känner mig trygg med att ni vet.
Ni kan se mig skratta, ni kan se mig gråta, och ni vet att varken det ena eller det andra är hela sanningen. Ni vet hela sanningen. Där är jag trygg.
Att skriva och berätta om hur min värld nu ser ut, i detta nya perspektiv, blir också ett sätt att bearbeta allt det som sker. Jag formulerar mig, jag vänder och vrider på tankarna, och sedan gammalt har jag alltid haft lättast att tänka med pennan i hand - numera tangentbortet..


Det här att få cancer är visserligen en fullkomlig katastrof, men jag måste erkänna att det samtidigt spetsar till livet på ett alldeles otroligt sätt.
Det öppnar för lärdomar, jag tittar på mina reaktioner, och allt är plötsligt så mycket tydligare och lättare att se.

Jag är jag, med fel och skavanker, precis som alla andra är just de de är, och vi har alla rätt att vara just de vi är.
Kanske är det den Stora Rädslan – att dö nu – som gör att alla andra rädslor krymper till nästan ingenting. Ingenting annat är i storlek tillnärmelsevis jämförbart med den Stora Rädslan.
Så kom an då alla rädsloungar, ni har inte en chans.

onsdag 8 april 2009

Upp och ner

Nog är det lite märkligt.
Ångesten som har hållit mig vaken på nätterna, de där förfärliga tankarna som grävt sig in i varje obevakad sekund, den har nu ramlat åt sidan.
Jag sover natten igenom. Inte väldigt gott, nej, jag vaknar alldeles för tidigt, jag är inte riktigt utvilad vid 7 när jag till sist inte orkar ligga kvar och vänta längre, men det är inte ångest.
Nacken är stel av spänningar.
Så kroppen är fortfarande kvar i chock.
Men jag har inte det malande, skräckslagna förfärliga i mig.

Nej, jag mår faktiskt riktigt bra.
Jag njuter av dagen, trots att det idag har varit både regn och dis mellan solglimtarna.
Det blir så tydligt. Varje dag, varje minut har ett värde.
Tänk att det finns folk som söker tidsFÖRDRIV! Fördriva tiden. Livet.

Visst får jag ibland ilningar genom hela kroppen – det osannolika att jag har cancer får mig att skaka. Men rädd, jag är inte rädd längre.
Vad skulle jag vara rädd för nu?

Det känns viktigare än någonsin att vara ärlig, att undvika alla konstiga knutar i form av otydligheter.
Kvinnorna i min släkt har haft en tendens att alltid slingra in sig i kringelkrokar av någon slags underlig hänsyn. Vi har svårt att säga vad vi vill, vi försöker se vad vi tror att den andra tänker och tycker, och formar oss så efter det. Vi säger inte : "Jag vill...". Utan vi undrar vad hon, den andre kanske tycker att vi ska vilja. Vi snubblar in i ett land där ingen vet vem som tycker vad och till slut kan det bli lösningar som alla är missnöjda med, men som kommit fram för att vi tror att den andra tycker si eller så.
Våra mammor, mostrarna var experter på detta krångel.
Vi kusiner har naturligtvis ärvt benägenheten.
Men vi är nog medvetna om det, vi får ibland kämpa med att tydliggöra för oss själva vad det nu verkligen är vi vill, och inte vad vi tror att den andra tror….
Jag tror att vi jobbar med det allihop.
I alla fall känns det nu viktigare än någonsin att vara ärlig i alla kontakter. Och det går märkligt nog lättare det också, när jag nu står inför allt detta.
Det är som om en hel massa saker kommer upp till ytan med ett helt annat perspektiv än tidigare.

Vi har våra liv. Ingen vet hur länge någon av oss får leva..
Det enda vi kan göra är att ta vara på den dag vi får.
Varje dag. Också den dag som är regnig och mulen.

Kom nu hem från kören.
Jag känner mig alldeles varm och uppfylld av den goda gemenskapen vi har. Det är så roligt att vara tillsammans, att sjunga tillsammans, att skratta tillsammans.
Långfredagssånger.
Påskaftonssånger.
Hur är det nästa långfredag? Nästa påskafton?
Tanken svindlar och jag söker mig tillbaks till nuet.

________________________________________



Så vaknar jag, skärtorsdagsmorgon.
Världen är dimmig idag.
Jag vaknar och känner mig sorgsen.
Det är ändå fortfarande svårt med nätterna. Jag vaknar gång på gång, inte i panik som förra veckan, men med en stark känsla av sorg.
Jag behöver jobba lite för att vända de tunga tankarna och med tillförsikt se framåt igen.
Jag försöker minnas hur god prognos bröstcancer ändå har, även för dem som också har tumör i lymfan.
Jag försöker minnas de goda händerna han sträckte fram, doktor Wallander.
Jag försöker lita till svensk sjukvård.
Jag försöker lita till Gud.

Och så tröstar jag mig med att det faktiskt inte är fel att jag ibland sjunker ner i förtvivlan.
- Du måste möta det, och det är bra att du gråter.
Ja, det är nog bra med någon timme så här. Vacker musik i P2, tjock vårdimma utanför fönstren. Sprakande eld i kaminen.
Så har jag min sorgestund nu, för att sen försöka möta dagen.
Det är gott att pojkarna fortfarande är hemma och huset fylls av liv, skratt och prat.