Åska och cellgift

Nu är min kropp fullproppad med kemiska stridsmedel igen. Ett krig rasar i kroppens alla celler.
Jag är i gnäll-fas idag, lika bra att komma ut med varningen nu. Gnällfas som bottnar i rädsla och trötthet.
Jag är trött.


Det var ont om folk på onkologen idag. Så nu hängs påsarna på ställningen, sköterskan kommer in och byter påsar när det piper i en apparat.
Tur jag har bok med mig. Men jag känner mig ensam och lite övergiven.

Jag missar naturligtvis bussen med tio minuter.
En och en halv timme att vänta i stan.
Ja, än mår jag rätt bra, lite trött bara. Hittar ett fik, beställer kaffe och en macka, är riktigt sugen.
-Tyvärr,i dag kan vi inte ta kort! Vår apparat är trasig. Det finns en bankomat där nere, sa hon och pekade neråt gatan.
Nej, idag orkar jag inte. Det blir en kaffe och en croissant utanför pressbyrån vid centralen istället.
På en bänk nära ett skyddande tak.
För himlen är blygrå.
Åskan mullrar starkt, högt, ödesmättat.
Vi sitter där, så små, en kvinna till och jag.
- Det är på gränsen mellan fascinerande och skrämmande…
Människor skyndar fram, alla väntar på regnet. Ett litet barn gråter översiggivet. Modern försöker trösta, men ljudet, överalltifrån är så skrämmande. Så stort, så otäckt.

Luften får en aning kyla i sig, men regnet kommer inte förrän jag redan sitter i bussen. Då kommer det. Då förvandlas vägarna till floder, vågor skvalpar på alla öppna platser.

Jag ser att alla människor har hår. Varenda en har hår. Och de flesta kvinnor har två bröst, och jag hemfaller åt en självömkan som jag vanligtvis brukar försöka hålla ifrån mig.
Och när jag kommer hem, öppnar mailen så ser jag en artikel om bröstcancer.

”Nästan en tredjedel av de kvinnor som får bröstcancer drabbas av återfall i cancer i en annan del av kroppen flera år senare. Cancern beror då på att dotterceller till den ursprungliga tumören har överlevt och det vanligaste stället för dottertumörer är i benmärgen”.

Just idag har jag inte motståndskraft för en sån artikel.
Just idag tappar jag orken och kämparglöden och jag blir rädd att jag inte kan hålla modet uppe.
Ja, jag blir rädd av en sån artikel.
Jag vill inte vara naiv när jag tror att min cancer är ute ur kroppen. Jag är rädd att jag släpper in den när jag inte orkar tro att den är helt borta….
Ja, det går runt.
Livet handlar heller inte om antal år, försöker jag trösta mig själv med.
Och jag har goda chanser att klara det här, jag ska klara det.
Så är det bara.
Men jag svajar idag.

Kanske var det jag som var det lilla barnet som otröstligt bävade för det stora svarta hotande åskan? Rädslan som mullrade och blixtrade och för en stund löpte okontrollerat över himlen.
Håll min hand! Jag är rädd.

Men mina rosor blommar oförtrutet vidare.
Och jag lär av dem, kommer igen, även efter häftiga hagelskurar och svåra lusangrepp..