FEM VECKOR...

Nu är det bara strålningen kvar…
Kanske har jag tagit ut lättnade för tidigt?
Kanske har jag tillåtit mig att känna mig nästan färdigbehandlad alltför tidigt?
Nu blir jag så besviken.
Jag gråter igen, en massa gråter jag. Orkar inte hålla modet uppe.
Jag vill inte vara cancerpatient, varje dag! Jag vill inte bli påmind om mina tumörer, jag vill inte se spegelbilden av min kropp i strålningsapparatens glas.

Det har redan börjat skymma när jag får min tid på strålningen, den andra dagen. Igår.
Alla andra patienter har gått, jag är ensam kvar.
Och inte går det så fort där på strålbänken inte.. jag har hört om behandlingar som tar några få minuter… jag får ligga och ligga och ligga. De springer ut och in, ritar nya streck där de gamla hotar att släppa.
Så det mekaniska ljudet, kylande luft som virvlar över min kropp.
Inte vet jag var strålarna går in. Inte vet jag egentligen vad de gör.
Jag bara ligger där, rädd att ens andas för häftigt, jag vill ju inte ha in strålarna i mina lungor.
Paniken hotar att komma.
Om jag bara reser mig, tänk om jag inte kan behärska mig, tänk om jag reser mig upp och säger att jag inte står ut…
Naturligtvis ligger jag stilla som en trästock.
Ja, för trästock är väl det jag känner mig som.

Jag får min vaccination. Blodvärdena är riktigt bra, så jag känner möjligheten att våga ut bland lite folk igen – kören – det fyller mig ändå med glädje.
Annars känns det mest eländigt nu.
Tiderna jag fått för två veckor framåt, bildar ett skuttande hoppande omönster. Det är olika tider varenda dag, 13.50, 15.10, 8.00, 12.30 osv. Ingen chans att skapa rutin, ingen chans att passa in med bussar eller samåkning.
-Vi har så väldigt många patienter nu, och några, som du, behöver ju så lång tid .
Och jag blir påmind igen, påmind om att jag ju inte bara hade en cancertumör i bröstet, det var ju lymfan också, så det ska strålas både bak och fram och på sidan.

Trött, pressad och lidande av ljusbrist, frysande är jag när tårarna pressar fram. Var det det här som blev mitt liv?

Jag vet att ingenting har förändrats, jag har fortfarande en relativt god prognos. Allt ska vara borta nu, alla behandlingar är bara till för säkerhets skull. Jag är bara så trött…
När det bara blir lite ljusare. När bara de här veckorna är över, när jag bara kan få glömma att jag är cancerpatient.. tänk när håret växer ut och det börjar sticka upp små vintergäck i gräsmattan.. och snödroppar…
Jag går ut i trädgården och ser och gläder mig ändå åt att det fortfarande finns några små blommor som gör sitt till för att förgylla tillvaron.
Och när jag igår hämtade min cykel som jag haft på service, passade jag på att cykla runt i Kalmar. Det är bara så underbart, jag är fri, tar mig lätt fram överallt, behöver inte begränsas av parkeringsmöjligheter…
När det blir lite vår, ska jag ta med mig cykeln på bilen och sen cykla runt, runt i den oändligt vackra staden…
Till dess har jag fem veckor som bara ska gå…