"Vanligt liv" inom räckhåll...

Jag cyklar grusvägen fram, diset ligger som ett täcke över hela bygden. Så slår mig plötsligt insikten om att SNART ÄR JAG UTE UR DET HÄR!
Det så många sagt mig, det jag själv intalat mig, gång på gång, kändes plötsligt alldeles nära, alldeles sant, alldeles riktigt.
Jag går snart ut ur det här. Snart börjar mitt normala liv igen, aldrig någonsin så som det var innan, men det kommer att fortsätta. Jag kommer att kunna tänka på vanliga saker utan att alltid vara medveten om att jag också har min diagnos och behandling…
När håret växt ut så att jag inte så tydligt är den cancersjuka, då kommer mitt liv att vara vanligt…
Det känns otroligt. Som om jag ändå aldrig riktigt vågat tro på det.
Nog vet jag att jag alltid kommer att ha alarmberedskapen nära, som det ju blev så tydligt i fredags med sköterskans ”Tyvärr Eva.”
Jag kommer alltid att vara rädd för återfall… men kanske inte lika rädd som jag varit för cancer förut.
Jag har kommit så långt i bearbetningen av sjukdom och död, att det inte riktigt kan skrämma mig lika mycket lägre. Eller på ett annat sätt. Jag vet att livet är skört, det är ingen överraskning.
Ändå ska jag gå ut i det ”vanliga” livet, bekymra mig om de små världsliga sakerna igen. Jag ska snart inte ställa allt i relation till sjukdom och död.
Mitt liv ska gå vidare.
Jag hoppas att jag får leva frisk i ett långt liv, men även om jag inte får det är jag tacksam för var dag jag får. Att inte vakna med illamående. Att orka lite mer än ingenting. Att väga träffa goda vänner. Att våga gå till kyrkan på en konsert, att våga sjunga med i kören, att våga åka buss. Och att orka och vilja cykla, att kunna cykla… Det är livskvalitet!

Öland, med stenmurar….
Ibland känns det som att gå i en norrländsk björkskog…
Några maneter uppspolade på stranden..
En jorduggla på spaning…
Det är livskvalitet!