Man vänjer sig..

Allt bli en vana, så fort blir allt en vana.
Kanske var det det jag var så rädd för i fredags, att det ska bli en vana att jag är cancerpatient?
Att det ska bli en vana att jag lägger mig upp på den kalla britsen för att ta emot behandlingen.
Jag strävade emot, ville behålla min mycket vaga, men dock känsla av att ha kontroll över kroppen. Över mig egen kropp.

Nu har jag ändå vant mig. Vi vänjer oss vid allt. Den gången det var små barn som skulle födas var det den naturligaste sak i världen att lägga sig tillrätta i en gynstol och låta vem som helst i vit rock undersöka, känna, klämma. Det som var så oerhört intimt blev en alldaglig vana.
Vi skyddar oss väl på så sätt, vi kan hantera det som blir vanor.
Och idag var det nu tredje gången jag skulle strålas.
Apparaten, de röda linjerna, paketkänslan, mekaniskt surr och strålande ton.. kalla händer mot naken hud. Det går ju.
Ted Gärdestads sång hörs någonstans ifrån.
Tre ställen bestrålas, det är därför det tar lite längre tid, 20 min. men jag lär mig att blunda, att slappna av, att andas lugnt och det går.
Så många goda tankar följer mig, ni är många som bryr er, tänker på mig, ber för mig. Jag känner att jag inte är ensam, det är så gott.

22 gånger kvar.
Det är som en adventskalender, jag borde ha en lucka att öppna för var dag. Alltid en dag mindre.
Eller en muckarkam. En pinne att bryta bort för varje dag, när kammen är tandlös då är det jag längtar efter här.
Och det vore ju alldeles perfekt, för vad ska jag med kam till?

Idag var den enda dagen i veckan som vi kunde samåka, L och jag. Dvs jag åkte med L och hennes man.
Det var skönt, och det gav mig dessutom en tillhörighet. Någon väntade på mig när jag var klar.
Jag påminner mig återigen om att jag ändå är lyckligt lottad! Så många som kommer hit till onkoloen är riktigt svårt sjuka. De har smärtor, de har långtgående spridning av cancer. De har dystra prognoser.
Medan jag har en relativt god prognos, ett stort hopp om att bli frisk, en tro på att bli återställd efter den här tiden.
22 gånger till, sen är jag klar…
Och som sagt, jag vänjer mig. Sidenlångkalsonger under jeansen, så blir hela kroppen varmare.
En liten meditationsstund var dag… det ska gå fint…

Jag hör att det är en väldig överbelastning på onkologen i Kalmar. De har 30-40 patienter att stråla var dag… Så det är nog inte så konstigt att det är näst intill omöjligt att få till några bra tider. Det är bara att ta det som det är och gilla läget. Se om jag ibland kan passa på att göra något roligt när jag ändå är i stan.

Igår var pappa och jag på turné. Vi har gjort en hel del nedslag i diverse samlingslokaler, den sista tiden. Han håller sitt föredrag om odling i sand, gödsling med gräsklipp. Jag visar bilder och är chaufför och allt-i allo. Vi kommer till den ena lokalen efter den andra, vi ser projektordukar och stolar. Det känns som om vi vore ett litet teatersällskap.. tar värdarna i hand, får veta hur det är planerat med kaffestund och frågor.
Det ganska länge sen, så lite ringrostigt var det kanske från början.
Vi var i Växjö.
Det gick så fint. Pappa är så glad när han får berätta om sin odling och åhörarna, mest kvinnor i min ålder, de blir så hänförda, så fascinerade. Många har följt hans råd i många år, läst hans böcker, nu blir de tagna av att få möta honom i verkligheten.
Det är väldigt roligt, och det är roligt att vi gör det här tillsammans, pappa och jag.


Och alla fåglarna har ännu inte hunnit flytta, än går sträcken söderut.. Alltid lika spännande att gå ner mot havet och se hur aktiviteten är just idag..