Lite mothugg ibland...

De säger att man kan bli trött av strålningen.
-Ha, det gäller ju inte mig, har jag tänkt. Ingenting kan bli likt cellgifternas trötthet.
Jag lever på som vanligt, njuter av att inte slås tillbaks, av att slippa må illa..
Men.. Helt plötsligt och oväntat känner jag återigen att min cykel plötsligt är så trögtrampad.
Öland har fått idel uppförsbackar igen.
Kroppen väger plötsligt ett ton, den pressar sig mot stolen där jag sitter, benen är av bly. Ögonen vill nästan inte hålla sig öppna.
-Många blir trötta efter ungefär halva tiden…
Men ändå, jag var inte förberedd. Inte skulle jag bli trött igen, jag är ju på väg ut ur det här, jag blir ju bara starkare.
Med tröttheten kommer rädslan.
Kommer livet att förbli så här, kommer jag alltid att vara sjuk?
Äsch, jag vet att det bara är tröttheten, jag talar mig naturligtvis till rätta.
Målet finns inom räckhåll, jag vet att jag snart är starkare, och det är helt naturligt att man blir så här underligt trött, mitt i behandlingen…
Men naturligtvis hinner små tankeungar pyra, om spridning, om återfall…

Det är lite kusligt när biverkningarna börjar göra sig påminda. Så tydligt blir det vilken tuff behandling det ändå är.
In i hjärnans skrymslen kommer gifterna och krasar sönder celler…
Jag känner ibland att jag har svårt att koncentrera mig, svårt att orka lyssna, mina tankar fladdrar iväg och plötsligt är jag långt borta.
Och när noterna ska sorteras in i pärmen, körens noter… Då blir det blir bara stopp.
Så väldigt stopp, jag kan inte få till det, måste lägga undan de osorterade högarna och gå ifrån.
-Hjärntrötthet, får jag höra. En dold biverkan av cellgifterna, och med den kommer också koncentrationssvårighheter.
En vanlig, men som sagt, dold biverkan. Och den som kanske sitter i längst, ett år, kanske två.
Det är skönt att få en förklaring., men det är skrämmande att cellgifterna har en så stark påverkan, också innanför skallbenet.
Hur länge dröjer det innan kroppen har återhämtat sig? – och det är bara att hoppas att cancercellerna inte gör det alls-

Mer komplikationer vad det gäller kören och sången. Jag har väl aldrig varit någon stor sångarbegåvning, men nu håller rösten sämre än någonsin. Jag tänkte att det kanske har att göra med att jag inte varit med på så länge – men riktigt håller inte det argumentet, då jag haft uppehåll förr…
Och jag småkraxar och hostar, rethosta…
-Ja, det är nog vi.. Vi är ju ganska nära där med strålningen. Så tyvärr får du nog dras med det ett tag, några veckor efter avslutad strålbehandling. Men det går över!

Jag fortsätter att gå till kören, med kraxande stämma och noter i oordning, jag går ändå dit. Där finns värme, gemenskap och musik, en härlig blandning. Och nu i juletid, det är så underbart att sjunga alla dessa julsånger.

Solen kommer solen går, men mestadels är det alldeles grått.
Så det är nog inte bara strålningen som gör mig trött.

En stor lättnad är det dock att Stina och Sam har hittat en lägenhet nu. De behöver inte leva som hemlösa heller efter nyår.:-)

Väldigt ofta summerar jag det år som gått. Förra året den här tiden planerade vi för fullt den kommande Indienresan och Stinas och Sams bröllop.
Hur hade det varit om jag upptäckt min knöl före den resan?
Hemska tanke, det hade blivit katastrof.
Inte hade jag kunnat åka dit i det chocktillstånd jag var då, när den var nyupptäckt…
Inte hade det känts bra för Stina om jag stannat hemma i skräck…
Så trots allt, det var ju bra att det blev som det blev, att jag hann hem, att de hann gifta sig…
Hur kommer nästa år att se ut, aldrig har jag väl varit så rädd för framtiden som jag är nu. Samtidigt som jag också är i trygg förvissan om att allt går.. allt går ändå.

Det blåser kallt, solen som visade sig för några timmar sen, har dragit sig tillbaks. Jag ska gå ner till biblioteket och se om jag hittar någon bra bok….