Kan det verkligen fungera det här?

Dagarna går, nu har jag klarat av 7 strålningar... jag har blivit tatuerad, små, små blå prickar på min kropp.
-Hur kan ni sen dem? De är ju så små.. och jag är så prickig, hela jag.
-De ligger mitt i laserlinjerna, och vi ser dem, var så säker på det!
De är trevliga, de är noggranna, och det går allt fortare för var dag. Inställningen som förr tog tid, nu går det snabbt och lätt.

Men nog kan jag få en lite siencefiction-känsla. Eller kanske motsatsen, jag kan börja titta på allt det här med utifrån-kommande ögon.
Här lägger de upp mig på ett bord. De riktar en stor skärm mot mig, kroppen görs rödrutig av röda lampor.
Så går de ut, jag ligger ensam med den stora skärmen riktad mot mig, ingen beröring, inte någon handpåläggning utan bara ett ljud. Också underifrån.
Det känns ingenting. Det syns ingenting.
Och jag låtsas tro på att det ska kunna göra någon nytta! Ha, det känns som rena humbugen, som vidskepelse, som övertro...
Om jag inte kände till röntgenstrålar, om jag aldrig hört talas om strålar av olika slag, ja, då skulle det verkligen kännas som den största formen av lurendrejeri. Och jag skulle skämmas över att jag låter mig luras...

MEN. Nu tror jag faktiskt på det... Och jag smörjer mig med aloe-vera när jag kommer hem. Huden klarar sig, än så länge, det varken syns eller känns...

Det går bättre och bättre. Jag accepterar att jag är cancerpatient. Men sen, sen ska jag minsann bara vara fd cancerpatient!
Jag tror att jag är avspänd där jag ligger. Har börjat klä mig med sidenlångkalsoner under jeansen, så att jag behåller värmen. Dessutom är jag varmt klädd innan jag kommer in, så att jag absolut inte börjar med att frysa.
Ja, så jag ligger där, skönt avspänd.
Sköterskorna är vänliga, personliga och vi skrattar och småskojar.
En av dem har osedvanligt kalla händer, hon gnuggar dem och ber om ursäkt, och vi pratar lite om det.
Så går de ut.
De kommer in igen, mitt i behandlingen:
-Tyvärr Eva...
säger hon och blixtsnabbt skjuter alarmberedskapen, paniken, skräcken en pil genom hela mig.
-... så måste jag ta i dig igen, med mina kalla händer.

Så nära ligger ändå alarmberedskapen. Här tror jag att jag är avspänd, men ett enda Tyvärr, får hela cancerbeskeds-skräcken att vakna igen.
-Puh..
Det var ju bara kalla händer. Lättnaden är enorm, och vi kan skratta åt det. Den stackars lilla sköterskan ber tusen gånger om ursäkt, men hur skulle hon kunna veta hur otroligt uppjagad jag tydligen är bakom den lugna ytan? Hon ville bara förbereda mig på de kalla händerna...

Bilen gick sönder i onsdags. Mitt på Ölandsbron började varningslampor att lysa och jag fick akut åka till verkstad med bil utan generatorrem och med trasig kylare....Bilar!! Det är med bilar som med datorer, de ska bara fungera!
Gruvsamt dyrt kommer det att bli...

Dock skiner solen nu, denna fantastiska fredag. Jag kom hem och gav mig genast ut på cykeln, ut på alvaret. Solen bländar, den värmer, den gör hela världen så vacker. En dag med sol väger gott upp flera tunga molndagar...