Den första advent.

Sol och dimma,. Mest dimma. Gröna gräsmattor och blöt jord.
Juleljus i dimma. Stjärnor i dimma.
Det är vackert, det också.

När man som jag, sjunger i en kyrkokör, då innebär advent de där härliga sångerna i kyrkan, alla stearinljusen i kyrkan.
Kyrkan full av folk..

Vi har blå kåpor, vi i kören.
En spegel där uppe, där vi klär om.
Och där ser jag mig själv, med buffen på huvudet. Som ett huckle. Som om jag skulle ut och mjölka…
Jag är så oerhört less på att se mig utan hår, kanske skulle jag ändå ha satsat på en peruk? Men då skulle jag sett mig i spegeln, med en främmande kliande kalufts på huvudet…
Jag tycker att hela världen nu ser hur det står CANCER skrivet på mig.
Blek är jag också, blekare än jag brukar vara.
-”Det är nog ingen annan än du som tänker så”..
Nej, kanske är det så. Jag är överkänslig. Jag är så less på allt det här, jag vill vara frisk och igång på mitt vanliga sätt.
Men jag VILL vara med, jag vet att jag hör hemma i kören, jag är omgärdad av varma goda vänner. Jag vet att ingen, ingen tittar snett på mig för att jag ser ut som om jag vore på väg ut till getterna i stallet.
Tvärt om känner jag ett starkt stöd – och med bra stöd kan det vekaste strå klara vinden…
Ibland glömmer jag dessutom min buff, jag känner mig som vanligt.

Det är så roligt att sjunga, även om det vi sjungit så fint, så väl avstämt i stämmorna, inte alltid blir lika vackert när vi sjunger upp… men det får vi ta. Vi är ju amatörer, vi gör så gott vi kan.

Vi hade en träff med sjukgymnast och lymfterapeut på sjukhuset i torsdags. Där fick vi lite upplysningar, möjligheter att ställa frågor, det är ju så mycket vi undrar över.
Vi tre som opererades samma dag, satt där allihop.. Alla har vi gått igenom cellgiftsbehandlingen, och alla är vi nu igång med strålningen. Vi har en stark samhörighet, vi tre. Så avlägsen känns den dagen, den 6:e maj, när vi opererades. Det var början av sommaren, nu är det snart jul.
Nå, men vi fick veta lite mer om lymfödem och lymfsträngar.
-Men vi som nu klarat operationen, och halva strålningen, och inte märker någonting av ödem, vi ska väl inte kunna drabbas av det nu?
Jo, det kan vi visst. Det kan komma upp till ett år efter avslutad strålning.

Allvaret kommer fram igen. Allvaret med infektioner, rosfeber som kan komma vid minsta sår – livet ut! Eftersom lymfsystemet är så förstört.
Allvaret med lymfödemet – men fler än hälften slipper det ändå, så hoppas kan man fortfarande.
Allvaret med den strålade huden, den ska aldrig behöva utsättas för sol, alltid skyddas med solskyddsfaktor och kläder.

Ibland får jag tankar om hur man kommer att se på cancerbehandlingen om några årtionden – under förutsättning att forskningen fortsätter att gå framåt.
Man kommer att tycka att behandlingen vi har idag är oerhört trubbig.
Lymfkärlen kapas av. Flera lymfkörtlar opereras bort.
Tänk om man kunde ta bort cancern, men behålla lymfkörtlarna..
Hela cellgiftsbehandlingen, så grovt den slår. Den mejar ner allt, blodkroppar, tarmludd, slemhinnor, hjärnceller och hårsäckar, urskillningslöst.
Tänk om man kunde cellgiftsbehandla cancerceller och ”cancerfrön” men spara resten.
Ändå är behandlingen så förfinad idag, mot hur den var för 20 – 30 år sedan.

Nu är det som sagt första advent, mörkret har lagt sig som en tung säck över Öland. Jag känner att det påverkar mig, tröttheten gör att allt känns tyngre.
Men jag behöver bara tänka på tulpaner och påskliljor som ska komma, jag synade igår mitt lilla körsbärsträd – och är där inte redan små blomknoppar, de som väntar på att vintern ska komma och gå. Sen slår de ut i full blom.
Äppelträden blommar.
Lärkorna sjunger…..
Och den här våren hoppas jag innerligt, att jag ska kunna våga njuta, våga lita på att livet håller..