När håret börjar falla...

Det mullrar alldeles väldigt. Svetten klibbar, olydiga kastvindar sveper runt bland knastertorra gräsvippor. Sommaråskvädret är på gång. Regnet är välkommet, om det kommer. Svalkan likaså.
Jag har haft det fint några dagar. Kraften har återkommit, förutom lite magont så har jag börjat känna mig nästan som vanligt.
Olle kom hem på ett hastigt besök, före den stundande Canadaresan. Det är så roligt att ha dem hemma! Både Stina och Olle, på samma gång… fattas bara Simon.
Vi har plockat fläderblommor i den stora fläderskogen.




Porten under nyckelbenet har äntligen läkt så helt att jag kan bada. Och jag har badat! Gissa om jag har badat!
Vattnet är så härligt varmt, ändå svalkar doppen.
Fast visst känns det lite underligt att ha en artificiell grej inopererad i kroppen! En egen kanal till en av mina stora vener. Att vara uppkopplad, på nåt sätt. Som en science-fiction film.
Men det är bra. Jag slipper bli stucken var gång jag ska få cellgift. Blodprover kan också tas direkt där – och det ska tas många blodprover under en sån här kur. Cellgiftet behöver stora vener, eftersom det är så starkt och skulle kunna skada de mindre.
Ändå, jag är inte riktigt vän med min port.

Så har nu stora tussar hår börjat falla. Jag är så väl förberedd att det inte kommer som en chock, jag har ju väntat, men ändå…
Än syns det inte, jag har många hårstrån, och trots att många ramlat, sitter många kvar. Men tunnare och tunnare blir det. Det lär inte dröja många dagar innan jag känner mig tvingad att klippa bort de testar som är kvar.
Nå.
Det går.
Det är ju skönt att det är sommar också, och att jag ändå alltid gillat att gå omkring med solhatt.

Den 15:de juli ska vi ha begravning för mamma.
Det är så konstigt att se hennes namn i dödsannonsen.
Hennes namn, det namn som är så oerhört välbekant, nästan lika välbekant som mitt eget.
Det är konstigt att komma in i hennes rum. Att se den tomma sängen. Att se hennes saker, hennes kläder, hennes böcker. Glasögonen på nattygsbordet.
Det är konstigt att hon är borta, det är konstigt att hon, som alltid funnits, inte längre finns.

Kära mamma, jag saknar dig, trots att jag vet att det var tid för dig att gå, och att du var så helt beredd på det.