lördag 30 maj 2009

Med luft under vingarna



Det känns som att ha vaknat upp ur en dröm.
Jag har öppnat ögonen för världen igen.
Jag ser konturer och kontraster. Livet har fått färg igen. Och en klarhet, en tydlighet.
Nog trodde jag att det skulle gå bra.
Eller… gjorde jag det?
Lättnaden som jag känner idag verkar tyda på att jag ändå inte vågade tro.


Jag tänker på Tage Danielssons ”sannolikheter”.
Han hade så rätt om det i Harrisburg, som hände fast det inte kunde hända, det som var helt osannolikt men som efter olyckan blev så sannolikt att det nästan var sant..
Så tycker också jag att mina osannolikheter var. En blev alldeles väldigt sann.
Att jag skulle få cancer, det var så helt osannolikt.
Hur skulle jag då sen kunna tro på att inte alla osannolikheter var lika sanna?
Jag har nog fått en rejäl knäck på sannolikhets-tron.

Nu var det så att det allra sannolikaste, när man får bröstcancer, är att det går att bota. Att det är hormonkänsliga tumörer och att de går att komma åt med behandling.
Så i vanliga fall skulle jag nog kunnat tro på det.
Men nu hade jag alltså tappat tron på sannolikheterna.
När en osannolik sak blev helt sann, vad säger då att inte alla osannolikheter blir sanna?

Men.
Jag tror nu helt fullt och fast på att det kommer att gå bra. Jag kommer att bli botad. Sen visst, återfallsrädslan kommer att finas resten av livet, men jag får gå på täta kontroller. Och jag kommer att springa till läkaren så fort en misstänkt svulst dyker upp.
Men, leva, det ska jag.
Lite bröstcancer, vad är väl det?
Ett bortopererat bröst, lite knöligt med lymfkörtlar som är borta, men vad betyder det i det hela?
Cellgift, ja ja, det kommer at bli jobbigt, men det ska ge mig livet. Jag ska med hjälp av cellgifterna försäkras om att inga små ”cancerfrön” ska få plantera sig i min kropp.
Jag ska ta emot cellgifterna med tacksamhet.
Jag ska ta emot strålningen med tacksamhet.
Nu tror jag nämligen att jag ska fortsätta leva, att jag ska bli gammal, och vad spelar det då för roll med en tuff behandling några månader?



Idag fyller mamma 91 år.
Stina och jag åkte med henne och pappa ut på alvaret. Hon har så länge velat se Ölands solvända. Och nu blommar alvaret, gult av solvända, rött av vit fetknopp.Hon satt kvar i bilen, det blåste för mycket för att hon skulle orka gå ur...

Det är fint att hon är hemma på Öland igen, efter alla 70 åren i Norrland.
Att hon kan sitta och titta på en Ölands solvända på sin 91 årsdag.

torsdag 28 maj 2009

Och nu, ETT GOTT BESKED




Jag fyller glaset med vin, och vi skålar, Stina och jag.
Beskedet jag fick idag av Marie Sundqvist, bröstkirurgen, känns som det allra bästa jag kunde få.
Tumören i bröstet var inte av den aggressivaste sorten, två av de fem lymfkörtlarna som opererades bort, var angripna, men alltså inte de andra. Tumören var hormonkänslig vilket jag tror underlättar behandling.
Cancern var i stadie ett – med ett litet extra aber att den, trots sin litenhet spridit sig till lymfan.
Men det är så positivt som det kan vara, utifrån de givna förutsättningarna.
Och jag är mycket lättad, även om jag nu mest är vansinnigt trött.

Cellgiftsbehandlingen kommer att sätta igång om ca en månad, hålla på i tre, fyra månader.
Kanske får jag lockigt hår, efter den behandlingen! Lite plåster på såren i så fall…
Därefter kommer strålning och sen hormontabletter – antiösterogen- i fem år…

Och nu börjar jag kanske våga tro på att livet kommer att finnas till också för mig, i många många år.
Barnbarn..
Mina vuxna barns familjer och liv, jag ska delta i dem.
Ymparna i äppelträden ska jag se bära frukt.
Körsbärsträdets körsbär, jag ska smaka dem även om de väntar många många år med att komma.
Livet är ändå helt underbart!
Nu ska jag ta ytterligare en klunk vin, och så blir det nog tidigt i säng ikväll…..
Tack, tusen tack, för alla varma böner, tankar och tillrop… de bär mig…
Skål…

tisdag 26 maj 2009

Ännu väntar jag...


Igår var det två månader sen jag fick min diagnos.
Egentligen vet jag inte mer idag än jag visste då. Jag har visserligen blivit opererad, men jag vet fortfarande ingenting om vilken sorts cancer det är, vilket stadium, vilken prognos det är och vilken behandling jag kan vänta mig.
Så jag famlar idag, lika som jag gjorde för två månader sen.
Då var jag visserligen fullkomligt i panik och chock, nu är jag bara vanligt rädd.
Men på torsdag, då ska jag alltså träffa min kirurg, och hon ska berätta vad de sett när alla prover undersökts.
Jag har en tid hos arbetsterapeuten angående fingret och den skadade senan, efter kirurgbesöket.
Men hon är så klok, så förstående, så hon sa att om jag inte dyker upp, av någon orsak, så ringer hon mig på fredag. Jag behöver inte tänka på att meddela henne återbud om jag inte skulle orka komma.
Det skrämmer mig att den möjligheten kan finnas, men det är väldigt skönt att hon ger mig den friheten.
Först väntade jag i evigheter på beskedet från den första finnålspunktionen. Från den 17 mars till den 25…
Sen drygt en veckas chockväntan på besöket på bröstmottagningen.
Sen en dryg månads väntan på operation.
Och nu tre veckors väntan på resultat.
Samma rädsla i alla väntorna, även om chocken tappat udden.

Och nu står jag snart inför någon slags besked.
Jag vet för lite om olika cancerformer o dy, för att riktigt veta vad jag ska hoppas på, vad jag ska önska, vad jag ska vara rädd för.
De här månaderna har jag inte kunnat läsa om cancer, jag vågar inte tänka på det, vågar inte sätta mig in i olika möjligheter. Det får bli sen, när jag vet mer. När min rädsla inte kan dra iväg okontrollerat.
På torsdag.

Sommaren flödar över Öland, det har regnat lite lagom några nätter, sol och varmt på dagarna så naturen jublar.
Jag cyklade igårkväll genom lövskogslundarna. Och i var buske, på nästan var gren, satt näktergalar och sjöng. Starkt, envetet. Jag duschade, jag badade i näktergalens sång.
Det måste väl vara ett tydligt tecken på att jag kommer att få goda besked på torsdag, eller hur?

Simon är fortfarande kvar här, han och Stina. Stina har gjort i ordning rummet uppe, hon ska måla om både där och i hallen.
Simon har huggit ner en bit av häcken som trängde in på gräsmattan, han och grannen Bosse har rivit det gamla ruttna staketet mellan tomterna, och nu ska de sätta upp en smidigt litet stängsel där i stället.
Jag planterar ut sommarblommor och lägger ut det stinkande gräsklippet. Och jag ser hur blommorna jublar. Det är gott.
Det är gott att omge sig av det goda.

torsdag 21 maj 2009

När livet lever alldeles av sig självt.




Det är väl underbart att jag inte hinner skriva i min blogg, att livet strömmar runt mig, så att mina tankar på allt jag gruvar mig för inte finns i mitt medvetande.
Min kära syster, Karin, har varit här några dagar, Stina, jag och mina föräldrar har varit på utflykt bl a till Ismanstorps borg.


Gullvivor, orkidéer, skirt gröna ekar och näktergal. Vi har tittat på fåglar vid Beijershamn och cyklat på underbara Ölandsvägar.
Det är bra.
Det är så fint.
Nu är det Kristihimmalsfärds dag, och solen skiner och sommaren har kommit på allvar.
Olle och Simon kom i går kväll från Göteborg, alla tre barnen är samlade.
Det är så gott att ha dem hemma, alla tre. Stora, vuxna personer, mina vackra, kloka barn.

Jag har fått en återbesökstid på kirurgen. Nästa torsdag, om en vecka idag.
Då ska jag få besked om vilken typ av cancer jag har, och vilken behandling som de bedömer vara bäst.
Jo, jag gruvar mig. Inte så mycket för behandlingarna som för hur de ska se ut i ansiktet när de berättar för mig hur det ser ut.
En rynka mellan ögonbrynen?
En spanande blick mot mina ögon.
Jag är rädd att se en svårmodig tanke ta form… ”tyvärr… det ser inte så bra ut …”

Men jag mår ju så bra.
Jag mår fysiskt mycket bra, förutom stramningar i såret, ömhet, ont att sova på min sovsida..
Jag mår ju så bra.
Klart att det kommer att gå bra.

I går var jag åter till arbetsterapeuten om mitt finger. Jag håller på att tänja ut senan, har strikta övningar som jag ska göra flera gånger om dagen. Och det går, varje dag blir rörligheten något lite bättre.
I sjukhusets korridorer ramlar en massa avundsjuka tankar över mig. Jag blir som det sårade barnet igen.
Jag känner mig orättvist behandlad, varför, varför ska jag ha cancer? Varför ska jag måsta drabbas? Och om jag då skulle drabbas, varför så mycket att hela bröstet måste opereras bort, så många klarar sig ju undan med bara en ” tårtbit”.
Varför skulle det ha gått till lymfan?
Jag som bakat surdegsbröd av råg, för att jag vetat att det förebygger bröstcancer.
Jag som äter så mycket broccoli, det ska förebygga cancer.
Jag som motionerar så mycket, det ska förebygga bröstcancer.
Jag som inte röker.
Varför, varför??

Men jag hejdar mig, inser att det är det orättvist behandlade lilla barnets känslor. Livet är inte rättvist, det är inte det.
Och det finns faktiskt många, många svåra saker som t o m är värre än cancer.
Och tänk om jag inte levt sunt, om jag rökt, om jag varit överviktig, så mycket svårare min situation nu hade varit.

Nej, jag har det bra, jättebra.
Men alltså, visst dalar jag ibland, igår hade jag en dag av riktig utförslöpa, men det känns redan bättre.
Strutsens beteende att stoppa huvudet i sanden, det är något jag anammar. Men det gäller att veta när man ska stoppa ner huvudet. Att gömma sig för de svåra rädslorna som man ändå inte kan göra något åt, t ex vad läkaren kommer att säga vid mitt återbesök, det tycker jag är helt riktigt. Varför ska jag inte gömma mig för de tankarna?
Men däremot de som jag realistiskt kan påverka, när det handlar om att bearbeta, att lära mig leva med svårigheterna… då gäller inte strutsbeteendet.




Nu ska jag njuta av att ha mina barn runt mig, ta vara på solen, sommaren och alla underbara syrener som doftar…….

torsdag 14 maj 2009

Sol och blåst och tusenskönor



En solig och blåsig dag.
Jag sover riktigt gott på nätterna nu, och det ger mig kraft på dagen. Det är så skönt. Aldrig trodde jag väl att jag skulle kunna sova igen, då när jag var i chocken. Det enda som skulle kunna få mig att må bra, att kunna sova ångestfritt, var om allt var en ond dröm.
Vilket det ju aldrig kunde bli...

Jag funderar mycket över hur chock påverkar mig. Hur chock påverkar människor.
Och rädsla.
Som det här med cancerrädslan.
Cancer är något så fasansfullt i de flestas tankar.
Cancer är död.
Cancer är kvalfull borttyning.
Cancer äter.
Cancer slår rot och man blir aldrig fri.

Och visst kan cancer se så ut, men även när den är som allra mest kvalfull så tror jag att rädslan ändå på något sätt demoniserar den mer än den egentligen är värd.
En mycket god väninna till mig, Agneta i Norrfjärden, hon fick cancer och dog några månader efter diagnosen. Vi hade mycket kontakt den tiden. Vi pratade om livet och döden och om vad som kanske kommer sen.
Hon hade det svårt, men ändå inte så att det motsvarade den stora cancerskräcken.
Jag minns att jag sa till henne, när jag satt vid hennes dödsbädd:
-Du har hjälpt mig över min cancerskräck.
Vi skrattade åt det, vi skrattade och vi grät sista gången jag såg henne, den gången vi båda visste att det var sista gången.
Men skräckslagen var jag inte.

Men vaccinationen avtog, och när jag så, fem år senare, ja faktiskt nästan precis på dagen fem år senare, själv fick cancerbeskedet så slog skräcken till med full kraft.
Det var inte dödsskräcken, inte bara dödsskräcken.
Det var cancerskräcken. Demonskräcken.
Och det är den jag återigen har bearbetat nu.
Demonen har krympt och verkligheten har kommit i dess ställe.
Kanske kommer demonen tillbaks med ny kraft om jag skulle få höra att cancern spritt sig mer.
Men just nu kan jag se tillbaks på skräcken och chocken, och jag kan se det som dåtid.
Visst gruvar jag mig för cellgiftsbehandlingen, om det nu går att behandla min cancer med cellgift.
Kanske gruvar jag mig dock ännu mer för att den inte går att behandla med cellgift…
Men skräcken känner jag inte alls på samma sätt.

I går var jag på körträning igen.
Mina kära, kära körvänner. Det känns så oerhört gott att vara bland dem, att sitta och öva de ibland nästan hopplösa insatserna i Haydns Credo …
Vi traglar och nöter, noterna hoppar som små sparvar vid ett fågelbord.
Det är roligt, trots att det är svårt, och allt är som vanligt, nästan som vanligt.

Och idag har jag legat på knä vid min rabatt och grävt upp maskrosor och till och med bellis, tusensköna… Så många gånger som jag tagit med mig plantor av bellis upp till Sundsvallstrakten, försökt få dem att växa. Det har lyckats något år, sen har de långsamt försvunnit. Här på Öland är de ett ogräs – visserligen vackert – men dock ogräs. De hotar att ta över allt annat, med sin enorma växtkraft.


Jag har alltid ansett mig vara en frisk och stark person. Men om jag djupt skärskådar mitt liv, om jag tittar efter med tankar på att det vore för hundra år sedan, eller om det bara vore i en annan kultur… hur skulle det då ha varit för mig?
Först var min mamma mycket sjuk när jag föddes, svår astma. Frågan är om hon alls överlevt. Och i förlängningen då också jag, eftersom jag var helt nyfödd.
Så vid ett års ålder, den svåra brännskadan, vilken jag definitivt inte överlevt om jag inte fått sjukvård.
Vid 20 års ålder, hjärnhinneinflammation. Klart det inte gått utan läkarvård.
Och nu då. Cancern.
Jag har levt i stort sett hela mitt liv på nåder, och jag får förvänta mig att fortsätta göra det.
Jag är så tacksam för den nåden!

Mina barn då? Ja, både Olle och Stina ar haft blindtarmsinflammation och skulle inte ha klarat sig i ett natursamhälle.
Simon slog sönder mjälten en gång, inte heller det hade han klarat.
Så det är bara att inse, och vara evigt tacksam för att vi lever nu, här, i denna tid. Att vi har den underbara sjukvård vi har, att den är tillgänglig för oss alla.

Arbetsterapeuten kontrollerade mitt finger igår.
Det är nu fyra veckor sen jag skar av senan.
Känns futtigt med ett litet finger, i sammanhanget.
Men hon ger sig så mycket möda med det. Hon masserar det, hon smörjer in det, hon ger det all den kärlek jag kanske själv skulle ha givit det…
Hon gav mig ett utökat träningsprogram. Nu ska jag, fyra gånger om dagen, gymnastisera fingret efter ett schema, fem gånger varje rörelse.
Dessutom har jag mina andra sjukgymnastiska rörelser, för att befrämja rörligheten i armen efter operationen. Två gånger om dagen, tre till fem gånger varje rörelse.
Jag har faktiskt ganska fullt upp, på mina dagar.

Olle och Simon skulle komma i helgen, men vi kom gemensamt fram till att det var bättre att de kommer nästa helg, som är en långhelg. Det känns bra. Bättre att de kan stanna lite mer.
Och Karin, min danskboende syster, kommer på lördag. Det är riktigt, riktigt fint.

måndag 11 maj 2009

Mellandagar och funderingar.



Märkligt nog känner jag mig nästan som vanligt. Jag cyklar – och njuter så otroligt av att kunna göra det! Jag som hade ställt in cykeln, med sorg i hjärtat, och en tanke att det kanske skulle dröja rätt länge innan jag kunde ge mig ut på den igen. Och nu är det bara stora gupp och skakiga vägar jag undviker.
Luften virvlar runt huvudet, håret fladdrar, jag känner mig fri.
Glad.
Fri.
När jag cyklar fram där på cykelvägen, hör årets första näktergal, då tänker jag att nu plötsligt är det inte längre helt väsensfrämmande att jag är drabbad av cancer.
Jag har ljust hår, jag bor på Öland, jag har tre barn och jag har cancer… eller om jag nu ska säga, har haft cancer.
Det hör nu till mig, till min historia. Så är det med mig.
Och jag ska kämpa, och jag ska vinna, det är också en del av mig, av min vandring här på jorden.

Det har varit blåsiga, men vackra dagar.
Jag ger mig lugn och skönhet i min trädgård.
Tulpanerna, av alla olika sorter, de blommande päronträden, och de knoppande äppelträden.

Min kropp har blivit annorlunda, den är mer sårad, den är öm och lite stelare, men den är en del av mig, och jag är glad att den är just det den är!
Tänk att jag har kommit hit, att jag nästan accepterar min kropp med ärr och skavanker.
-”Jag ska bli senig och stark när jag blir gammal”. så har jag alltid tänkt, ”spelar inte så stor roll om kroppen inte är vacker, huvudsaken att den är stark och levande”.
Och min kropp hänger med.

Häromdagen läste jag ju en tidningsartikel om bröstcancer, och det fick mig att gå i däck.
Jag ögnade genom texten, skräckslagen inför vad jag skulle komma att läsa. Nu läste jag några av orden, fastnade i otäcka ordvändningar och la undan artikeln, med en stark känsla av obehag.
Ångetsfylld natt.
På morgonen bad jag Stina läsa artikeln. Jag vände mig bort, ville inte ens se dataskärmen.
Hon läste och berättade att där inte alls stod hemska saker. Det handlade om statistik, om läkaren Maries invändningar mot hur statistiken användes.
Av relativt ofarliga ord hade jag byggt en skräckhistoria som var så farlig att jag inte ens vågade möta den.

Men så mycket förstår jag, jag ska inte läsa artiklar än, jag ska vänta tills jag vet hur min behandling ser ut, vad jag har att vänta. För rädslan i vad som komma skall ska inte få förgöra mig.
Däremot har vi, Stina och jag, tittat lite på cellgiftsbehandling och hur den kan gå till.
Att all snabb celldelning bekämpas med cellgifterna.
Det leder till håravfall.
Bildande av nya röda blodkroppar i benmärgen hämmas, med blodbrist som följd.
Infektionskänslighet.

Betyder det att jag blir jättetrött?
Betyder det att jag inte kommer att våga umgås med folk så mycket?
Sjal på huvudet, det traumat tror jag nästan jag redan börjat klara av i tanken – tur jag har så fina indiska sjalar. Eller kanske trivs jag i en peruk, om jag nu tappar håret.
Ledvärk.
Känslighet mot solen.
Illamående.


Vi tittar på det, hur det kan bli. Och vi funderar praktiskt hur det kommer att se ut i sommar. När ska jag i så fall börja? Kommer jag att ha det svårt också i höst?

För att få svar på alla frågor, måste vi invänta återbesöket hos bröstkirurgen om två, tre veckor. Då får vi besked om fortsatt behandling. Om tidsplaner.
-Cellgiftsbehandling fungerar inte på långsamväxande hormoniella tumörer, sa Marie, läkaren.
Hon fick det att låta som att jag ska hoppas på en tumör som kan behandlas med cellgift.
Vilket jag nog också tror att jag har. En långsamväxande tumör skulle nog inte ha spridit sig till lymfan.
Och en snabbväxande, en aggressiv, den behandlas med cellgift.

Hur blir det?
Kommer jag att må väldigt illa?
Kommer jag att kunna var uppe, ute och igång?
Det är inte konstigt att jag undrar, att jag ställer mig frågorna.

Men jag får inga svar än. Ingen har svar än.
Tålamod. Jag måste lära mig tålamod.
De veckor jag har nu, de ska jag använda till att upprätthålla min kondition, jag ska cykla mycket, äta bra, hålla mig frisk. Jag ska fortsätta att njuta av försommar och sol.



Jag ska se ängar med kungsängsliljor, bländande gula rapsfält, och mina blommande fruktträd.
Njuta.
Jag ska njuta.
Och jag njuter.

fredag 8 maj 2009

Värmeslag och OM...



Så sitter vi tillsammans i soffan, Stina och jag.
Hon är trött och omtumlad av resa och kulturbyte och jag av operation och en så ny situation.
Vi har vrålhett i vardagsrummet, det pulserar värme ur hela mig, men Stina fryser. Är man van vid 40 gradig värme, så känns det naturligtvis visserligen behagligt, men också kyligt med normaltemperatur.
Jag kan ju svettas lite.
Får ta av mig skorna, fläkta med tårna i luften.

Jag har köpt smidiga trädgårdshanskar idag.
Jag som inte tycker om att ha handskar på mig i trädgården, från och med nu och i all framtid måste jag ha det. Lymfan fungerar ju så mycket sämre, då hälften av alla körtlar är borta.
Så, infektioner och småsår, det måste jag hålla mig borta från.
Värre ändå bli det efter strålningen, då strålningen går hårt åt de stackars körtlar som är kvar.

Men vaddå? Livet, livet är mycket mer värt än några trädgårdshandskar.
Och de är rätt snygga, mina nya.

Jag provade att cykla, inga problem.
Lite knöligt att sova, då det ömmar, men det går.
Lite trött och tagen.
Men annars har jag det bra.
Stina har varit till sjukhuset och skrivit under anställningspapper. Så fint att ha henne hemma i sommar!

Jag läser en tidningsartikel om bröstcancer, men i samma stund som jag gör det, inser jag att jag inte ska läsa något sånt än. Det är bara dumt. Oron vaknar, skräcken vaknar så fort jag låter ögonen följa orden… risken för återfall… elakartad… överlevnad…

Då kan jag drabbas av OM…

Om jag ändå inte fått cancer…
Om ändå den här sommaren hade fått vara som vanligt…
Om jag ändå hade sluppit…
Om jag ändå bara hade haft en liten tumör i brösten, bara en liten tårtbit borta…
Om jag kanske hade kunnat känna tumören i bröstet innan den spred sig…

Men vad lönar det att tänka så?
Ingenting kan jag förändra genom att gräva ner mig i självömkans tankar.
Och - det hade kunnat vara så mycket värre.
Bättre då att jag tänker :
Så bra att jag ändå bara behövde ta bort ett bröst och hälften av lymfkörtlarna.
Så bra att det just är bröstcancer, och inte någon annan cancerform.
Så bra att de har så goda prognoser på bröstcancer.
Så bra att de är så skickliga i Kalmar.
Så bra att Marie Sundqvist är min läkare.