Det är väl underbart att jag inte hinner skriva i min blogg, att livet strömmar runt mig, så att mina tankar på allt jag gruvar mig för inte finns i mitt medvetande.
Min kära syster, Karin, har varit här några dagar, Stina, jag och mina föräldrar har varit på utflykt bl a till Ismanstorps borg.
Gullvivor, orkidéer, skirt gröna ekar och näktergal. Vi har tittat på fåglar vid Beijershamn och cyklat på underbara Ölandsvägar.
Det är bra.
Det är så fint.
Nu är det Kristihimmalsfärds dag, och solen skiner och sommaren har kommit på allvar.
Olle och Simon kom i går kväll från Göteborg, alla tre barnen är samlade.
Det är så gott att ha dem hemma, alla tre. Stora, vuxna personer, mina vackra, kloka barn.
Jag har fått en återbesökstid på kirurgen. Nästa torsdag, om en vecka idag.
Då ska jag få besked om vilken typ av cancer jag har, och vilken behandling som de bedömer vara bäst.
Jo, jag gruvar mig. Inte så mycket för behandlingarna som för hur de ska se ut i ansiktet när de berättar för mig hur det ser ut.
En rynka mellan ögonbrynen?
En spanande blick mot mina ögon.
Jag är rädd att se en svårmodig tanke ta form… ”tyvärr… det ser inte så bra ut …”
Men jag mår ju så bra.
Jag mår fysiskt mycket bra, förutom stramningar i såret, ömhet, ont att sova på min sovsida..
Jag mår ju så bra.
Klart att det kommer att gå bra.
I går var jag åter till arbetsterapeuten om mitt finger. Jag håller på att tänja ut senan, har strikta övningar som jag ska göra flera gånger om dagen. Och det går, varje dag blir rörligheten något lite bättre.
I sjukhusets korridorer ramlar en massa avundsjuka tankar över mig. Jag blir som det sårade barnet igen.
Jag känner mig orättvist behandlad, varför, varför ska jag ha cancer? Varför ska jag måsta drabbas? Och om jag då skulle drabbas, varför så mycket att hela bröstet måste opereras bort, så många klarar sig ju undan med bara en ” tårtbit”.
Varför skulle det ha gått till lymfan?
Jag som bakat surdegsbröd av råg, för att jag vetat att det förebygger bröstcancer.
Jag som äter så mycket broccoli, det ska förebygga cancer.
Jag som motionerar så mycket, det ska förebygga bröstcancer.
Jag som inte röker.
Varför, varför??
Men jag hejdar mig, inser att det är det orättvist behandlade lilla barnets känslor. Livet är inte rättvist, det är inte det.
Och det finns faktiskt många, många svåra saker som t o m är värre än cancer.
Och tänk om jag inte levt sunt, om jag rökt, om jag varit överviktig, så mycket svårare min situation nu hade varit.
Nej, jag har det bra, jättebra.
Men alltså, visst dalar jag ibland, igår hade jag en dag av riktig utförslöpa, men det känns redan bättre.
Strutsens beteende att stoppa huvudet i sanden, det är något jag anammar. Men det gäller att veta när man ska stoppa ner huvudet. Att gömma sig för de svåra rädslorna som man ändå inte kan göra något åt, t ex vad läkaren kommer att säga vid mitt återbesök, det tycker jag är helt riktigt. Varför ska jag inte gömma mig för de tankarna?
Men däremot de som jag realistiskt kan påverka, när det handlar om att bearbeta, att lära mig leva med svårigheterna… då gäller inte strutsbeteendet.
Nu ska jag njuta av att ha mina barn runt mig, ta vara på solen, sommaren och alla underbara syrener som doftar…….
Inlägg
