fredag 8 maj 2009

Värmeslag och OM...



Så sitter vi tillsammans i soffan, Stina och jag.
Hon är trött och omtumlad av resa och kulturbyte och jag av operation och en så ny situation.
Vi har vrålhett i vardagsrummet, det pulserar värme ur hela mig, men Stina fryser. Är man van vid 40 gradig värme, så känns det naturligtvis visserligen behagligt, men också kyligt med normaltemperatur.
Jag kan ju svettas lite.
Får ta av mig skorna, fläkta med tårna i luften.

Jag har köpt smidiga trädgårdshanskar idag.
Jag som inte tycker om att ha handskar på mig i trädgården, från och med nu och i all framtid måste jag ha det. Lymfan fungerar ju så mycket sämre, då hälften av alla körtlar är borta.
Så, infektioner och småsår, det måste jag hålla mig borta från.
Värre ändå bli det efter strålningen, då strålningen går hårt åt de stackars körtlar som är kvar.

Men vaddå? Livet, livet är mycket mer värt än några trädgårdshandskar.
Och de är rätt snygga, mina nya.

Jag provade att cykla, inga problem.
Lite knöligt att sova, då det ömmar, men det går.
Lite trött och tagen.
Men annars har jag det bra.
Stina har varit till sjukhuset och skrivit under anställningspapper. Så fint att ha henne hemma i sommar!

Jag läser en tidningsartikel om bröstcancer, men i samma stund som jag gör det, inser jag att jag inte ska läsa något sånt än. Det är bara dumt. Oron vaknar, skräcken vaknar så fort jag låter ögonen följa orden… risken för återfall… elakartad… överlevnad…

Då kan jag drabbas av OM…

Om jag ändå inte fått cancer…
Om ändå den här sommaren hade fått vara som vanligt…
Om jag ändå hade sluppit…
Om jag ändå bara hade haft en liten tumör i brösten, bara en liten tårtbit borta…
Om jag kanske hade kunnat känna tumören i bröstet innan den spred sig…

Men vad lönar det att tänka så?
Ingenting kan jag förändra genom att gräva ner mig i självömkans tankar.
Och - det hade kunnat vara så mycket värre.
Bättre då att jag tänker :
Så bra att jag ändå bara behövde ta bort ett bröst och hälften av lymfkörtlarna.
Så bra att det just är bröstcancer, och inte någon annan cancerform.
Så bra att de har så goda prognoser på bröstcancer.
Så bra att de är så skickliga i Kalmar.
Så bra att Marie Sundqvist är min läkare.

torsdag 7 maj 2009

Ett nytt kapitel



Så skiner solen igen, efter regnet!
Ja, både utom och inom mig. Kvällssolen skiner in genom fönstret, och jag NJUTER av att vara hemma.
Det är över.
Det första steget är över.
Cancercellerna är ute ur min kropp, och jag känner mig helare än någonsin förr, trots att jag skenbart är trasigare.
Det har gått så bra.
Jo, visst grät jag igen, trots att jag trodde att jag hade gråtit klart. Jag grät när jag rullades in till operationssalen. Inte av rädsla för operationen, nej, mer av känslan av det ofrånkomliga. Att jag inte kunde komma undan. Att det inte fanns någon väg ut, inte någon, annan än den jag var så rädd för.
Och egentligen, nu efteråt, tror jag att det är just det som varit en stor beståndsdel i min ångest den här långa tiden av väntan:
Att ha en cancer växande i kroppen. Att inte kunna komma bort från den. att veta att den åt av mig, där inne.
Det kulminerade på operationsbordet. I tårarna som stilla rann utför mina kinder.
Tack och lov fick jag snart injektionen som bar mig över till EFTER.

Jo, jag mådde lite illa. Fick morfin mot smärta, mådde mer illa. Men jag kände mig helad. Dessutom mindre sargad än jag trott.
Också idag på morgonen mådde jag illa. Jag tror faktiskt att jag har svårt att bli morfinist.
Men efter frukost och kaffe kom livsandarna tillbaks i ett nafs,
Såret vätskade mycket lite, ”dränet” togs bort och jag fick redan vid 8 tiden veta att jag kunde gå hem vid lunchtid!
Jag som tidigast hade hoppats på fredag, men även godtagit lördag. Nu var det torsdag och dagen efter operationen… ja, 24 timmar efter operationen satt Elisabeth och jag i mitt vardagsrum och drack kaffe!
Och jag känner mig nästan helt som vanligt!
Jag vet att det här är första etappen på resan, jag vet att det kommer att bli både tufft och besvärligt med de följande behandlingarna, jag vet att utgången inte är garanterad – vilket inget i livet är – men jag är på banan, jag är på väg, jag tror så starkt på livet och även på min kropps inneboende styrka.
Om ca tre veckor blir jag kallad till återbesök, och då har de provsvaren klara, då kan de se vilken sorts tumörer det var, vilken behandling som är lämpligast, och när den ska sättas in.
Kanske borde jag vara orolig för det, men jag orkar inte vara orolig längre, och nu är cancern ute ur kroppen, nu förlitar jag mig helt fullt och fast på Kalmar sjukhus cancervård.
Det känns på ett sätt tryggt att det finns färdiga broschyrer där det står hur allt går till, att det näst intill är rutin med bröstcancerpatienter. De vet hur de ska göra, och de gör det på bästa sätt.


Tre kvinnor var vi, som nu följdes åt. Vi hann inte träffa varandra mycket, men vi kände genast en stark samhörighet och gemenskap. Tre kvinnor med bröstcancer. Jag hoppas och tror att det blir av att vi sätter oss och fikar tillsammans, sen, längre fram…

Jo, jag erkänner, jag är trött ikväll. Det har varit omtumlande, men jag tror att jag i natt, kommer att sova mer ångestfritt än på mycket länge.
Dessutom kommer Stina hem.
HURRA!



Den här kajan vill bara vara med....

måndag 4 maj 2009

Resklar



Så är det nästan dags. I morgon åker jag in till Kalmar.

Och nu känner jag mig redo, resan har nästan börjat, jag är beredd.
Paniken jag av och till känt de sista dagarna har bytts mot en kamplust. Nu ska jag äntligen få komma till skott.
Nu gäller det. Nu ska vi fixa det här, tillsammans, Kalmar sjukvård och jag…
Jag har packat några böcker, iPoden och dagboken. Filosofiska rummet och Vetenskapsradion Språket i flera avsnitt vardera, har jag med. Liksom alltså trösterik musik.
Lite underkläder och en extra T-shirt. En av de varma goda yllesjalarna från Indien.

Jag har packat i Stinas knallröda väska, jag hoppas att jag får låna den..:-)
Vill ha en knallröd väska, en som gestaltar kraft.
En liten, liten ikon i toalettväskan, bredvid tandborsten.

Som om jag ska vara borta i evigheter, så känns packandet. Ändå handlar det om högst ett par, tre dagar.
Men väntan är nästan över.

Jag har dammsugit och bäddat rent i gästsängen uppe. Stina kommer att vara här när jag kommer hem. Det känns väldigt gott.
Hon kommer på torsdag. Jag hoppas jag får komma hem på fredag.

En liten rödstjärt tittade på mig genom fönstret nu. Han satt i mitt stora äppelträd och nog tyckte jag att också han önskade mig lycka till.

Jag drar några djupa andetag, jag satsar allt… och jag kastar mig iväg mot tillfrisknande och nytt liv.

fredag 1 maj 2009

Fyra dagar (nätter) kvar...



Fyra dagar kvar. Eller nätter.
Det har varit en underbar första maj, med den numera vanliga solen, och en känsla av ledighet, helg, sommar… Arontorpsros och pärlhyacint.
Men så är det ju också det här att livet ställts på sin spets. Jag fick så söta örhängen av Kerstin, min väninna i Sågtäkten, två små plattor med kinesiska tecken, och en förklarande text : ”livet ställt på sin spets”.
Ja, för livet står på en spets. Det balanserar.
Jag tror visst, alldeles väldigt tror jag, att det kommer att gå bra.
Varför skulle det inte gå bra? Det går ju bra för de allra flesta.
Men samtidigt, jag har den nyligen gjorda erfarenheten, att det inte alltid stämmer så bra, det där. För då skulle jag ju, statistiskt sett, inte fått cancer. Men det har jag.

Dagen går i solsken och sommarvind.
Så kommer natten.

Det är då jag inte orkar hålla emot.
Jag berörde det i ett tidigare inlägg. Det där att jag inte kan ha kvar rädsloångesten. Jag orkar inte slåss mot paniken och rädslan, och jag ger efter för att få lugn.
Jag lär mig acceptera döden som ett alternativ.
Döden kan komma. Jag måste se det i vitögat.
Jag måste förhålla mig också till den möjligheten.
Inte alls välkomnande.
Det är klart att jag vill leva. Jag vill leva i många långa år, jag vill se mina barnbarn födas och växa upp.
Men jag måste, för att alls få frid under nattens långa timmar, jag måste då se att det kan hända att min tid på jorden snart är slut.

Är det inte ganska naturligt att man känner så här? Jag undrar hur andra, som gått igenom denna väntan, resonerat.
Jag kan ju bli rädd att det är ett tecken på svaghet, att det är ett tecken på att jag ger upp, att det ger mig mindre möjligheter att överleva… men det är egentligen det enda jag kan göra just nu.
Jag kan bara vänta.
Jag vet ingenting.
Jag kan bara hoppas.
Be och tro

Mina förutsättningar är bra, väldigt bra, jag är stark och frisk – förutom cancern. Jag cyklar nästan varje dag, jag har god kondition och umgås med goda vänner och vackra blommor i en miljö jag älskar.
Jag har inte målat akvarell på länge, det har tagit stopp, men det finns alla möjligheter för mig att ta tag i det igen. Liksom i terrakottan.
Så det är klart att jag kommer att klara det.
Fast rädd är jag.
På natten.
Sover inte så bra.
Blir trött på dagen.
Fyra nätter till.
Ja, egentligen fem, men den femte är på sjukhuset, och då räknar jag med att jag får något att sova på, något utplånande.


Det är märkligt.
Jag kan nu alltså tänka på att jag kanske inte klarar mig, och tanken föder inte panik.
Mitt körsbärsträd, det kommer att blomma nästa år. Jag hoppas jag får smaka körsbären, jag tror att jag får smaka bären, men om jag inte får det – det är inte hela världen, det heller.

Kanske är jag ytterst svag som inte orkar kämpa emot tankarna.
Men de här fyra dagarna (nätterna) lägger jag mig ner i min svaghet, och sen…sen ska jag ta i med all kraft och kämpa mig igenom det som kommer. Jag ska satsa allt, när jag bara vet vad jag har att kämpa mot.

Det låter dystert, men det är det inte. Jag kan se det som en ingående studie i hur man fungerar – eller hur jag fungerar – vid ytterst psykisk press och hot mot det egna livet.
Jag hoppas att jag kommer att få sitta och titta på det, och tänka att : Så kände jag det då!

Jag har njutit till hundra procent av den dag som varit idag. Jag har köpt ett litet runt pelarbord till mitt vardagsrum. Ett bord sån´t man hade innan TV:n kom in i vardagsrummen och förstörde möblemanget.
Det blev så fint!
Jag är så nöjd!
Och vi har skrattat så mycket idag, Marianne, min granne och vän, och jag.
Jag har blivit uppvaktad med pärlhyacinter av Elias, 2½år. Han är så stolt, då han kan färgen blå.
Jag har köpt en blåbärsbuske till. Det planterar jag inte förrän jag är säker på att nattfrosten inte kommer.
Jag har cyklat.
Jag har fått Elisabeths underbara musik, musik som jag ska använda i läkning, som jag ska ha i öronen efter operationen…

Ja, jag packar inför sjukhusvistelsen.
Men än så länge är det bara radioprogram och musik i min iPod. Böcker att läsa. Dagbok och penna.
Men det är det som är det viktiga. Samt mobil och laddare.
Fyra dagar kvar.
Fyra fina dagar.
Och fyra svåra nätter.


De flesta blir inte knäckta, utan stärkta.
Så klok och vis jag kommer att vara när jag kommer ut ur det här!
Jag är evigt tacksam för varje god tanke ni sänder mig, för varje bön ni formulerar… Jag vet att ni är många, men var och en har ni en alldeles egen, unik styrka i era tankar och böner…
Så jag fortsätter, som det lilla barnet, att be, att önska, att tigga : tänk på mig, be för mig…
Och då kommer allt att gå så bra…

onsdag 29 april 2009

Sex dagar kvar

Sex dagar kvar.
Sex dagar.
Nästa onsdagskväll då ska allt vara över.
Då ska jag vara opererad.
Jag tvättar händerna i sprit, undviker folksamlingar, tar en liten gammeldansk i förebyggande…
Nej det är inte svininfluensan jag är rädd för, jag är rädd för helt vanliga enkla förkylningar.
Jag är rädd för allt som skulle kunna skjuta upp min operation.
För nu vill jag ha det avklarat.
Den dryga månad jag har väntat känns alldeles för lång.
Alldeles för många sömnlösa nätter.
Alldeles för lång väntan på att få svar på frågor.
Få veta.
Få mobilisera kraft där kraften ska mobiliseras.
Men nu är det bara sex dagar kvar.

Om jorden går under i morgon ska man ändå plantera ett träd idag, har någon vis man sagt.
Nu ska jorden inte gå under i morgon, inte heller för mig ska jorden gå under i morgon. Men jag har planterat ett träd idag.
Ett körsbärsträd.


Efter vägen till mina föräldrar finns en ödetomt, och den tomten är övervuxen av körsbär. Körsbärssly som nu blommar med en förunderlig prakt.
Jag tänker på Bröderna Lejonhjärta, och symboliken snuddar vid det farliga igen.
Men vackert är det, oerhört vackert.
Och det fick mig att bestämma mig. Även om jag inte hade någon plats för ett körsbärsträd, så åkte jag och köpte ett.
Fast utan blommor.
Det får bli till nästa år.
Jag letade upp den enda platsen i trädgården där jag rimligtvis kunde ha ett körsbärsträd.
Grävde.
Och där hittade jag i marken, resterna av ett gammalt träd.
Helt murket. Alldeles mjukt.
Det måste ha varit många, många år sedan här stod ett träd, antagligen ett äppelträd, då det skulle passa in i planteringen.
Vem planterade det?
Varför togs det bort?
Smakade äpplena inte gott, eller kanske trädet dog?

Jag fick en liten känning av tidens gång, generationernas gång. Här får jag nu vårda den tomt, de träd någon har planterat åt mig.
Och åt alla som kommer efter mig.
Inte för att jag ska dö nu, men någon gång kommer jag ju ändå att göra det, och då är det någon annan, i en annan tid som tittar på det gamla körsbärsträdet och tänker på mig som planterade det…
Vi lånar våra hus, vi lånar vår trädgård, vi lånar den plats vi lever på, den tid vi lever i.
Och vi ska förvalta det så gott det går.
Att bo på Öland gör att gamla tider alltid känns nära, ön vimlar av fornlämningar, alvaret är en evig, uråldrig miljö som har sett ungefär likadan ut i långeliga tider.





För att vårda min del av det hela, gick jag med gräsklipparen ut och slog av den fina kirskålen som står frodig och grön bakom huset. Trots torkan växer den saftig.
Mumma för ett nyplanterat körsbärsträd.
Och till en lika ny svartvinbärsbuske.
Och till klätterrosen som såg så hungrig ut.


Sex dagar kvar. Jag njuter av sommar.
Sex dagar kvar och jag njuter av de sirliga vildtulpanernas guldgula färg i min gräsmatta.
Sex dagar kvar, jag planterar mitt träd.

Det ska bli väldigt skönt när operationen är över.
Då ska jag njuta av sommar och av nyplanterade körsbärsträd.

måndag 27 april 2009

Hantering av lilla leden och dödsångesten.



Så har jag börjat träna igen..
Ja, det är inte riktigt lika intensivt som det var på gymmet – då, innan jag tappade orken och lusten.
Men träning är det.
Mitt lilla långfinger är nästan frilagt, det är bara den skurna leden som fortfarande är fixerad. Jag har en hård plastskena som håller det rakt ut. Men den yttersta leden ska tränas.
Lilla leden böj.
Lilla leden håll kvar.
Så sträcker vi lilla leden , och slappnar av.
Fyra gånger om dagen, tio gånger var omgång.
Den lilla leden gör lite ont – fast den ju aldrig blivit skadad. Men har man legat inbäddad i gips i nästan två veckor, då behövs det inte mycket för att lilla leden ska bli trött. Få träningsvärk.
Så ger jag min hand lite omvårdnad. Den har inte tvättats på två veckor, bara legat inbäddad i bandage och gips.

Det känns gott att ge mig hand kärleksfull vård. Att mjukt tvätta, att inte begära mer än lite böj-på-leden.
-Senor tar lång tid att läka, sa arbetsterapeuten. Den 10 juni kan du successivt börja belasta den.

Så allt kommer att gå omlott. Kanske är det bra att jag har ett litet led-träningsprogram nu, att jag inte bara tänker på det som förestår.
Fast det gör jag ändå. Det går inte att låta bli.

Dödsångest.
Plötsligt har hela världen drabbats av dödsångest. Pandemin som sprids från Mexico, svinifluensan.
Det är inte längre bara jag som har att hantera dödsångest.
- Att vara nyopererad cancerpatient, under cellgiftsbehandling, det låter ju inte bra i influensatider…. klagar jag för Karin min syster sjuksyster.
-Du är utanför riskgruppen, svarar hon, det är unga starka, friska mellan 25 och 50 som drabbas…
Knappt hinner jag sucka ut av lättnad förrän jag inser vilka som hotas – mina barn!
Men, minnet av andra larmrapporter, SARS, fågelinfluensan osv, gör att vi kanske ändå bör försöka se lite nyktert på det, liksom jag också på min personliga dödsångest.

Att hantera dödsångest innebär trots allt en del bekymmer. Kanske är det för att skräcken är så stor.
Jag är ju inte rädd att dö, nej, egentligen inte alls, men jag vill för allt i världen inte lämna livet nu.
Och det ska jag heller inte.
Men när jag skakar av rädslan, det är oftast på natten, då försöker jag formulera de goda orden om att livet är underbart i det lilla.
Att jag har en så god situation, även om jag nu skulle dö nu, så är det endast goda krafter runt mig, inget hat. Ingen elakhet, inga jag kan skylla på, ingen bitterhet.
Jag intalar mig själv att livets kvalitet är viktigare än dess kvantitet.
Så hamnar andningen i lite lugnare takt igen, till dess att jag inser att jag försöker acceptera döden!
OCH DET VILL JAG JU INTE!.
För allt i världen, jag får ju inte ge upp, jag behöver all kraft jag kan, jag måste mobilisera, jag måste tro…
Ger man upp är det kört.
Jaha, då står jag där igen, och räds att förlora livet.

Det ska bli väldigt skönt när operationen är över, när jag vet mer om hur det ser ut.

Men visst, på dagarna, allra oftast, då samlar jag på – och tror på, alla de berättelser jag hör om kvinnor som gått igenom bröst- och lymfoperationer, om hur de klarat cellgift och strålning och har det riktigt bra idag. Jag lyssnar på berättelserna, och jag suger dem till mig, jag tror att jag sen kommer att vara ytterligare en i raden av dessa kvinnor.

Jag visualiserar också. jag försöker se hur min kropps krafter spärrar vägen för, och suger ut de elaka cancercellerna.
De goda krafterna bär fortfarande krokusarnas gyllengula solfärg, de omvälver det onda, det svarta. Som en rund boll ligger de svarta cancercellerna där, trängs ihop, sugs ut på all kraft, pulveriseras till ett stoft som bara går att blåsa bort…

För övrigt är det förunderligt hur världen har försvunnit för mig den senaste månaden. Jag är mycket medveten om solen, om ljuset, våren och alla blommor som spricker ut, träden som grönskar och fåglarna som sjunger.
Men vad som händer i världen har jag nästan ingen aning om. Ja, den där svininfluensan. Fortsatt ekonomisk kris… dalande siffror för Mona Sahlin och sossarna.
Är det allt som hänt den sista månaden?

På ett sätt är det ganska skönt att se att världen faktiskt klarar sig utan mig, en månad.
Men nästa månad får jag nog ta i och fixa till den igen, eller hur?

fredag 24 april 2009

Rädsla skapar spöken.





Att få ett sån´t här chockartat besked skakar om hela tillvaron.
Jag tror ändå att jag lite, lite har börjat landa.
Livet blir aldrig mer som det var.
Katastrofen kan när som helst överfalla mig. Framtiden har förlorat sin självklarhet.
Jag minns hur vi i fjol planerade en resa till Indien, hur vi långt i förväg köpte biljetter.
Det känns utopiskt idag.
Kan man verkligen förutsätta att framtiden är det vi tror att den är?


De första dagarna i chock vågade jag inte sluta tänka på det fasansfulla – för om jag en kort stund glömde bort det, blev chocken så oerhörd igen, när minnet kom tillbaks.
Det kändes som att jag måste hålla det kvar, trots att det gav mig en så fruktansvärd ångest.
Allt påminde mig dessutom med smärtsam tydlighet.
”Förra gången jag var här, då levde jag fortfarande i lycklig ovetskap”
”När jag stoppade ner de här lökarna, då visste jag inte att livet skulle vara så svårt när de blommade”.
Allt fick betydelse, allt gjorde ont.

Det har gått flera veckor, ja faktiskt en månad sen jag fick beskedet, mer än en månad sen jag började bli riktigt, riktigt rädd.
Och det börjar bli vanligt liv, detta att ha vetskapen.
Att veta att jag har cancer.
När jag är igång, när jag har folk omkring mig, när jag gör någonting, då glömmer jag det inte, nej, glömma kan jag inte mer. Men jag kan ändå bottna i det, jag kan se nyktert på det som komma skall. Jag kan tro att det ska gå bra, och jag planerar för mitt fortsatta liv.
Men när jag är ensam, då lämnar tankarna mig inte.
Jag kan inte säga att jag har ångest, jag lider inte ens alltid av tankarna, men de är där, hela tiden.
Som en bakgrundston som genomsyrar allt jag ser, allt jag gör.
Igår fick jag dessutom klarhet i hur rädd jag varit en längre tid, utan att egentligen ha släppt upp det till ytan.

Jag såg hur min rädsla skapar spöken.
Jag hade fått tid hos en hudläkare på sjukhuset.
Jag hade ett litet kliande märke på bröstbenet. Den unga AT läkaren vid mitt allra första besök i forntiden – då när jag kom för att kolla min misstänkta fettknöl i armhålan, hon tyckte att det skulle kollas upp, så hon skickade en remiss till hud.
Det var därför jag var där igår.
Min rädsla förstorade det lilla märket och gjorde cancer av det. Såklart.
Och hade jag nu cancer också i huden, ja, då vore det dags att hälsa hem.
När jag har hört om andra som opererat både bröst och lymfa och klarat sig bra, så har ändå ett litet MEN suttit i mitt bakhuvud.
-De har inte haft hudcancer samtidigt….
-De har klarat sig, ja, men jag som har mycket mer…

Ändå det var ju så litet, det här.
MEN.
En sak som jag har lärt mig nu, det är ju att KATASTROFEN faktiskt kan komma. Jag kan få det där totalnegativa beskedet som jag bara aldrig kunde tro kunde beröra mig.
Därför gick jag in på sjukhuset med en lätt panikkänsla.
Uppgången till hud är alldeles bredvid mammografiavdelningen.
De dörrarna.
Den söta sköterskan från Öland, hon som tog emot mig den gången jag grät floder, henne skymtade jag i dörren.
Jag tittade åt andra hållet – där var klinisk mammografi – nästa fruktansvärda besök med den oerhört smärtsamma provtagningen…
Och min chock var där igen.
Jag var inte bredd på min reaktion, tårarna, paniken…
Ja, jag kände hela min rädsla igen, den satt i dörrarna, den satt i ordet mammografi, i den söta ölandssjuksköterskans rock.
Djupa andetag.
Lugn. Lugn.

Dr Jörgenssen kommenterade mitt gipsade finger, jag berättade om den förestående operationen, han tittade ömt på mig, kontrollerade märket, stack ett papper i handen på mig och sa:
-Det där är helt ofarligt. En talgvårta.
Han pekade på pappret där det står: ”Det kan klia”.

Jag kunde ha kastat mig om halsen på honom.
-O, tack, tack, sa jag.
Befriad.
Nu har jag plötsligt samma sits som alla de jag har hört talas om, alla de som har klarat sig alldeles utmärkt.
Jag visste inte ens hur skräckslagen jag har varit för det här, hur jag har haft en känsla av att inget som gällt de andra ändå kan gälla mig, eftersom jag ju också har det här…

Ingen skulle kunna ana att jag har cancer och snart ska opereras, så glad och sprudlande som jag skyndade ut från sjukhuset, ut i solen och den fantastiska våren.

Förra veckan, ja, då var det i tarmen..
Efter penicillinkuren i samband med handoperationen fick jag nämligen diarré i tre dagar. Väldig diarré.
Då var det naturligtvis kroppen som la av, som inte orkade längre, som var helt färdig.
Jag mindes hur ljuvligt det var veckan innan, då jag hade en mage som fungerade, då jag kunde våga gå längre än några meter från toaletten.
Och innan det, när jag hade två friska händer.
Det kändes verkligen som om utförslöpet var rejält brant.
Jag försökte få det till tarmcancer, men Stina protesterade högljutt från Indien.

Nu, just idag, tror jag faktiskt inte att jag lider av något annat än det kända..
Och det ska opereras bort.

Men jag kan nog förstå att det här är en rädsla jag får lära mig att leva med. Varje symptom kommer jag att granska med cancerglasögon, och min hypokondri lär knappast bli mindre efter att jag erfarit att jag en gång hade alldeles förfärligt rätt i mina värsta farhågor.




En huggorm solade sig på grusvägen i Kastlösa i går. Jag tycker att jag var duktig som inte blev biten… Skulle ha sett ut, va, med gipsad hand, kliande märke, cancer och huggormsbett…