söndag 27 juni 2010

Sommaren är här...




Vilken midsommar! Solen flödar, värmen är bara underbar, efter denna kalla vinter och kyliga vår.
Nu kommer den, den väller sig över oss, vi badar i ett överflöd av solsken och värme. Underbart.
Och jag njuter som aldrig förr! Jag kan bada, jag kan vara i solen, behöver inte skydda varje kvadratcentimeter av min hud från solens strålar.
Jag har inget ärr som ännu inte läkt, jag är frisk.
Och jag njuter, jag njuter både för i år, för förra året och alla nästkommande somrar.
Vattnet i Kalvhagen är varmt, riktigt varmt. Stenbryggan – vilken jag felaktigt kallat piren – leder ut till det djupa vattnet, så det är bara att kasta sig i direkt..
Simma.
Flyta.
Plaska.
Kroppen är lätt och smidig och inga knän eller andra leder knakar och gör ont.

Midsommar, med sill och nubbe, med goda vänner, sång och midsommarstång.
Härligt.


Men visst är det underligt.
Vi människor, i alla fall jag, tål så oerhört lite vad det gäller värme, och kyla.
Jag brukar tänka på älgar, rådjur, rävar och andra djur i skogen. De ska klara trettiogradig hetta, men de ska också klara trettiogradig kyla ( åtminstone de uppe i norr) sextio graders tolerans.
Min tolerans ligger kanske på fem grader.. högst.


Jag blir så trött, handlingsförlamad av värmen. Cyklar och badar, sitter sen i skuggan och läser om alvaret.
I gårkväll cyklade jag till Möckelmosse. Ca en mil är det, hundkärran kändes i uppförsbacken .
- Ja, det finns uppförsbackar också på Öland, kalkstensplattan som är Öland, tippar långsamt åt öster, medan den har en skarp landborgskant i väster.
Puh, så slut jag var.
Och var gång jag kryper ner för att se en liten honungsblomster eller solvända, snurrar det betänkligt i huvudet.
Men det blir bättre… nästa gång på alvaret ska jag ha hatt, även om det är på kvällen!
Jag klagar absolut inte över värmen, absolut inte, men jag behöver vänja mig.

Totoro orkar inte vara i solen, men han måste följa mig hela tiden. Han försöker gång på gång att ligga under min stol, i halvskugga – men det blir för varmt och han kapitulerar, går nästan hela fem meter ifrån mig för att ligga i kompakt skugga!
Fem meter, det är mycket för en liten Totoro!



Jag möttes en kväll av stark parfymdoft, när jag gick längs stigen till pappa. Vildkaprifolen slingrar sig upp bland lönnarna. MEN.




När jag nästa dag går dit för att ta en bild av den, ser jag hur den har slingrat sig runt den stackars lönnen, så lönnen har snörts av nästan helt! Ändå lever lönnen, den har försökt reparera sig så gott det går!





Vallmon har hittat en fin plats under äppelträdet.

fredag 18 juni 2010

Tåg och alvar..




Jag vet inte om kan få kalla sig bloggare när man inte skriver mer än något enstaka inlägg då och då?
Äsch, om jag inte är bloggare, så skriver jag ändå.
Livet bara rullar på, det är underbart att leva ett vanligt liv!

Min gamla dator trilskas, den hänger sig och vill knappt ha något med mina bilder att göra.
Jag vågar aldrig tömma kameran utan att först ha kopierat alla bilder på en extern hårddisk. När som helst kan det här tröskverket strejka. Men än fungerar den ändå...

Halva juni har gått.
Det är i dag exakt ett år sen jag fick mina första cellgifter. Och mamma låg på sjukhuset, den sista veckan i hennes liv.
Tiden går, jag är så enormt tacksam över att livet är så väldigt annorlunda nu, mot hur det var för ett år sedan.
Nu kan jag låta solen värma min hud. Jag känner vinden leka i håret, kammar mig… vilken ynnest!
Sen har jag ju min lille ullboll, Totoro.
Han präglar mitt liv nu.
Mycket kretsar kring honom.
Vi tränar ensamvarande och inkallning. Vi tränar rulla-runt och sitt och stanna kvar..



Åkte tåg till Göteborg. Spårvagn och hiss…Allt klarade den lille krabaten så galant!

Tågresor är alltid spännande, som gjorda för funderande.
Ett ungt par kommer in i kupén. De ska göra en resa tillsammans.
De ska sitta mitt emot varandra i några timmar.
Läge för samtal, läge för djupa blickar in i varandras ögon.
Tjejen är snyggt sminkad, klädd i tighta kläder, naglarna långa, välvårdade och målade i en klarröd nyans.
Hon sitter rak i ryggen mitt emot sin pojkvän.
Han har nedhasade jeans, med trasiga knän, han halvligger över två säten.
Direkt när han slår sig ner, öppnar han sin dator, sticker skärmen emellan sig och tjejen. All kontakt bryts. Inte ett ord yppas. Han stoppar snäckor i örnen, ser en film, småler, skrattar till..
Hon halar upp sin iPod och försvinner bort i sin musik.
Det känns så tragiskt. Det underbara tillfället till förtrolighet bara försvinner…
Ungdomarna stänger så ofta in sig i sina bubblor, i sina hörlurar..

Jag ser cyklister trampa på med hörlurar – det må så vara i storstadens larm, men här på Öland, bland näktergal och koltrast…
Förresten i storstadens larm blir det väl en trafikfara av det?

Jag har ingen musik i öronen när jag cyklar.



Jag har nu en kärra efter cykeln, Totoro sitter i kärran och jag trampar iväg. Kärran väger sina kilo, hunden likaså, så visst blir det lite tyngre. Men det är skönt att inte skylla allt på dålig kondition!

.
Hela Sverige stannar andäktigt upp i morgon, det är ju prinsessbröllop.
Men jag tar nog ännu en cykeltur upp till alvaret för att titta på alla de fantastiska överlevarna.
Att kunna växa där ingen jord finns, där kylan är stark på vintern, oftast utan snö, eller inbäddade i is. Sommarens stekheta dagar och månadslång torka… ändå växer de!



Gul fetknopp direkt på en kalkhäll...



Och den störste överlevaren av alla : Ölands solvända. En av de första växterna som kom efter istiden. Den har helt anpassat sig till alvarets hårda växtförhållanden, men den finns bara här! Fantastiskt

måndag 31 maj 2010

Stilla innekväll...




En regnruskig dag på Öland.
Den sista maj, men det känns som höst i luften. Vinden piskar det kalla regnet. Blommande träd vajar i vinden. Syrenerna har precis börjat blomma, det är sent, långt senare än det brukar vara.
Vid mina fötter ligger valpen. Han ligger nästan alltid vid mina fötter.

Fortfarande följer han mig, ligger där jag sitter. Han får mig att tveka inför alla impulser… nej, jag behöver faktiskt inte dricka vatten just nu… jag sitter kvar… lägger planer på hyllan, alltför mycket stör den lilles sömn.
Ibland har jag nästan varit orolig för honom. Är han alltför stillsam, jag vill minnas att valpar busade och härjade oupphörligt.
Den här lille, han är ofta så stilla.
Men tack och lov flänger han också ofta omkring, fladdrar med de stora, hängande öronen, avverkar min tomt på noll sekunder blankt… Biter visst ibland i förbjudna saker, det är bara det att han är så ivrig att vara till lags, att ett stilla nej räcker..
Det är annat än vår första hund, Dooshka, samojeden…. Hon tuggade och bet i allt.
Barnen var små, Simon bara några år. Han tog Dooshkas ben och la i sin säng, Dooshka tog hans leksaker och la i sin korg.

Nu är jag visserligen mer van vid hundar, kanske mer tydlig, kanske är det tryggare då det inte finns barn i familjen, men ändå är det en alldeles väldigt fin och lätthanterlig valp – än så länge!
Inkallningsövningen på hundkursen – ha, som om det vore något. Han rusar ju efter mig vart jag går…
Klickerträning är underbart roligt. Vi övar just nu på att putta boll med nos..
Övar på att åka cykelkärra – det går jättebra, bara lite gnäll från början, men sen kan jag cykla många kilometer…
Övar på att gå på stan.
Övar på att sova ensam nere – det går förträffligt. (även om morgonkisset då gärna kommer inne)
Övar på att vara ensam när jag cyklar till affären – mycket, mycket svårare.
Snart ska vi öva på att åka tåg – vi ska hälsa på Olle i Göteborg.



Han är med på guidning på alvaret.


Ser majvivor vid Hörninge mosse.
Han är med pappa och mig till mammas grav på Mors Dag. Och på vår utflykt till Karums alvar.


Ser ölands solvända lysa gult.

AJ, där var ett elstängsel.
Elstängsel mot känslig, nyfiken nos…
Skriken hördes vida kring alvarsmarken.

Idag är sommaren så långt borta, trots att det är den sista maj.
Men en vacker ros har jag plockat in.




Tulpaner i alla möjliga stadier blommar fortfarande.



Syrener, päronträd, äppelträd…

Jag skriver alltmer sällan i min blogg. Det känns inte lika viktigt för mig längre, men jag vill ändå inte släppa den.
Så, ni som orkar fortsätta att läsa, hoppas att ni håller tillgodo med att det ibland blir ganska glest med inlägg.
Jag går då mest omkring och njuter av dagen och tar vara på varenda sekund av det liv jag har.

lördag 22 maj 2010

Svensk sommar och lite mer från Ungern.




Det är svårt att sitta inne vid en seg dator när solen flödar, när sommaren överväldigar med sin skönhet. Det är därför jag är så dålig bloggskrivare nu.
Den efterlängtade sommaren, sommaren som ska få ersätta både förra årets tunga sommar, och vinterns hårda kyla, är äntligen här.

Jag går runt och tittar i min trädgård. Jag besiktigar alla ympar på fruktträden. Det finns en klase blomknoppar på en treårs-ymp.. jag vet inte om det är maglem eller stenkyrka..
Och många tvåårsympar ser livskraftiga ut, en ”Backatorp” som kusin Gunnel och jag fixade, några ympar från min granne Jolo, några från min systers svärföräldrar på Sorö.. ja, fruktträdgården kommer att bli en kompott av vänner och minnen, allt manifesterat i läskande frukt.
Näktergalen tjattrar, göken gal..
Jag plockade in en stor bukett tulpaner igår. Det är bara att bara välja och vraka, ta de färger jag vill ha. Inte syns det i trädgården heller, var jag plockat blommor.
Och en stor bukett gullvivor.
UNDERBART

Ungern, det var en så fin vecka. När vi kom sken solen och vi fick känna på det riktigt varma sommarlandskapet – det som sen kommit hit hem.
Men ibland regnade det också...




Ungern har flera varma sjöar, Hevyz är den som ligger närmast där vi var.
Sjön är cirkelrund, och vattnet är svavelosande, tungt. Året runt håller det en temperatur runt 30 grader. När lufttemperaturen är svalare ångar det från ytan. Näckrosor växer i bästa lotus-blomstil.



Den nyare delen av badet känns som ett spa, och jag tyckte nog att det var lite tråkigt. Men den gamla delen – som ett kallbadhus! Trätrall att gå på, duschar med sjövatten, alltså inte varmare än de 30… Och överallt den lätt kväljande doften av svavel.



Att sänka sig ner i det varma vattnet, när regnet piskar, det är bara så ljuvligt. Vattnet är tungt, kroppen blir tung, det är en prestation att simma, så man hänger mest över en stång och känner hur det varma vattnet gör kroppen fullkomligt avslappnad.

Besöket sen i den underbara vinkällaren. Endre har vunnit många priser med sitt vin,. Och utan tvekan är det överlägset det godaste vin jag någonsin smakat. Både det röda och det vita.
Gästfriheten, all den goda maten vi blev bjudna på…



Och Budapest, med ett fantastiskt restaurangbesök. Underbar mat. Vin som får smaklökarna att smälta.
Musiken som spelas av tre äldre herrar, två violiner och en cello, de spelar kvällen igenom.


Musiker lite här och var i Budapest… stan är stor och vacker och vi bor alldeles otroligt centralt. Oturligt nog i samma byggnad som ett natt-aktivt disko. Öronpropparna hjälper endast marginellt.

Så kommer jag hem och hämtar min lille Totoro.
Och har han inte vuxit på en vecka?
Dessutom blivit klok och förståndig och ännu mer fixerad vid mig.
Faktiskt, det är det enda problemet, med den lille. Han vill aldrig lämna min sida.
Och det kan kännas lite bundet.
Men nu har jag börjat en hundkurs, där all träning ska ske genom positiv respons.
Det fungerar utmärkt på min lille raring, men jag undrar hur det hade varit på en lite tuffare hund?
Nå, nu är det helt rätt, och Totoro lystrar och svarar på all fostran… än så länge. Jag vet att en tonårsperiod ska komma, men än så länge är han bara underbar.
Och på kursledarens rekommendation har jag nu börjat en ny form av ensamhetsträning.
Han älskar ju mig, över allt annat. Jag är bara helt underbar.
MEN.
Ett märgben är faktiskt ännu underbarare.
Så han får ett märgben att gnaga på, endast när jag går ifrån honom.
Första försöket gnällde han sig igenom, missade benet… men sen kände han lukten där det legat, och en så´n miss riskerar han inte en gång till.
Så två gånger har jag nu ersatts av märgbenet, med gott resultat!
Och jag har lånat grannens barnkärra efter cykeln och cyklat med honom till stranden. Det var väl så där lagom kul, men det går. Jag kände dock frihetens vindar smeka, och jag blir helt salig i tanken på alla utflykter vi ska kunna göra..

Förkylningen dämpar mig, får mig att ta det riktigt, riktigt lugnt, och det är faktiskt riktigt skönt.
Må gott alla vänner, låt oss alla njuta storligen av den sommar som ligger framför oss.
Var dag är en underbar gåva…




Det skålar vi för!

torsdag 20 maj 2010

Hemma igen



Ingen aska hindrade flyget, allt har gått helt enligt planerna. Hyrbilen som kom och hämtade oss, resan till Keszthely vid Balatonsjön vilken gick som smort... Cikadorna som sjöng (?),och vinkällaren som vi blev bjudna in till...
Världens underbaraste vin! Så var också väggarna tapetserade av diplom.
Aldrig har jag smakat ett vin som Endres!



Men jag har fullt upp, och min gamla dator känns jobbigare än någonsin. Jag har blivit förkyld och jag har börjat valpkurs med Totoro..
Så jag återkommer..
Just nu orkar jag inte skriva mer. Vill bara säga att allt är fint och sommaren ljuvlig.
Jag återkommer alldeles snart.. Lev väl!

torsdag 6 maj 2010

Ungern nästa



Att ha ett litet yrväder till valp underbart och urjobbigt.
Ett litet charmtroll som övervakar vart steg man tar.
En liten lurventuss som så väl behöver sova, men som ändå följer mig vart jag går.
Det blir att jag försöker sitta stilla, i alla fall vissa stunder, så att han ska få sin sömn…

Men jag tränar honom i att vara ensam, och det går. Faktiskt riktigt bra, även om han inte alls tycker om det.
Så jag får lägga upp en taktik, passa på när han är lagom trött, inte övertrött, han får något att sysselsätta sig med, och så går jag.
Cyklar iväg.
Hjärtat i halsgropen.
En halvtimme, de första gångerna, står det i en av mina böcker. Han ska hinna komma till ro, i min bortavaro.
Så jag tittar på klockan och ger mig iväg.
Tänk om han rivit huset?
Tänk om han står och skäller sig hes, blivit alldeles uppjagad och för evigt paralyserad av skräck inför ensamhet.

När jag cyklar upp på min gård lyssnar jag.
Inte ett pip. Inte ett gnäll…
Jag smyger mig fram till dörren, sätter nyckeln i låset, och då hör jag hur han drullar nerför trappan mot ytterdörren.
Vift, vift på svansen och stora slickningsproceduren.
Om han sovit, om han bara suttit och väntat.. jag kan aldrig få veta det, men han verkar hur lugn som helst.
Och jag blir lättad.
Andra gången idag, lika lyckat.
Det går ju fint det här, jag kommer snart att kunna lämna honom så pass länge att jag hinner cykla min Risinge-runda!



Det är jättekallt, inte mycket till vår, men tack vare det håller sig alla blommor så länge. Totoro har här sällskap av Pella, en bordecollieblandning...

Jag packar.
Plockar med sommarkläder.
Kameran.
Laddaren till kameran och det nya minneskortet.
Laddare till telefonen.
Pass.
Visst ja, papper från försäkringsbolaget.
Ut och kissa med Totoro.
Plocka i ordning.
Och innan resan, guidtur på norra Öland, vi ska dessutom ha avslutning på geologikursen. Bli diplomerade geo-guider.
Innan det, åka till uppfödaren och lämna den lille lurvtussen.
Han ska återförenas med mamma, pappa och två kullsyskon , en vecka.

Jo, alltså, jag ska åka till Ungern.
I-L och jag ska åka till Ungern, till hennes Ungern.
Hyra bil i Budapest och ge oss ut på landet.
Jag har känt I-L sen jag var 17-18 år. Ungern har i många år varit hennes andra hemland. Så jag har drömt om att också åka dit en dag, men det har aldrig blivit av.
Inte förrän nu.
Askan hotade att ställa in resan, innan det hade jag jättemycket trassel med min biljett, men nu ska väl allt fungera hoppas jag.
På söndag far vi.
På lördag är jag hela dagen uppe på norra Öland.
Lite bilder från vårt fina södra alvar:


Vaktande hund som växer för var dag.



Skulle man försöka plantera ett träd här vore det dömt att misslyckas....



Små lokala stenbrott ser man på många ställen. Och vi såg dessutom en stor, lång huggorm! Då tog jag min hund och åkte hem! Genast!

Alldeles särskilt bra känns det, då jag i tisdags var på återbesök på kirurgen. Idag är det exakt ett år sen operationen.
Marie, läkaren, kom glädjestrålande och berättade att allt tyder på att den behandling de givit mig, är den absolut bästa behandlingen för min tumör.
Det har framkommit alldeles nu.
Jag hade nämligen en ytterst ovanlig sort, en liten, liten modertumör, av långsamväxande sort, som ändå hade spridit sig rejält till lymfan.
- Bara några få fall på flera tusen patienter, sa hon.
(Om jag nu skulle råka ut för något så ovanligt, kunde det då inte hellre ha varit en lottovinst?)
Visst kan jag börja tänka, en så ovanlig och okänd sort, den kanske kan hitta på vad som helst…
Men jag väljer att se Maries mycket glada ansikte, och lita på hennes ord.
De gav mig ju en mycket tuff behandling, trots tumörens ”snällhet”. Men, som sagt, det visade sig vara det allra bästa man kunde göra.
Och nu bara litar jag på att allt går bra.
Jag vågar lita på sommar och höst, jag ser blomknopparna i körsbärsträdet, och minns min rädsla i fjol, då när jag planterade det knopplösa trädet.
-Hur är allt när/om det blommar nästa år?
Jag kan svara nu:
-Det kommer att blomma, och det är BRA!

Hej hopp, vi hörs när jag kommer hem…

lördag 1 maj 2010

1:a Maj



Solen skiner, denna 1:a maj. Det känns sommar i luften, även om vinden är kylig. Molnen hänger i väster, och väderleksrapporten talar om regn, men än skiner solen. Än är det så vackert.



Simon och Laura har varit här, de har satt upp en stängselbit, så nu är min gård mer överskådlig.
Det finns ett hörn där lillen kan smita in till grannen, men det är ett ypperligt träningshörn.

Jag säger ifrån,
Totoro skuttar.
Jag visar mitt missnöje,
Totoro vänder.
Massor av gullegull och beröm..
Så tittar han på mig, provar en gång till… samma reaktion, han backar. Ytterligare en gång.
OK, det är nog så att matte inte vill att jag ska gå in där..



Han lyder, än så länge. Valpen lyder, sen vet jag att trotsiga tonåringen måste testa igen, men än njuter jag av lydnaden.

Stängslet kanske även kan skydda mina tulpaner.



Jag tror nu att det är harar som hjälpt mig att odla tulpanlökarna, så som man gör i Holland. Plockar blomknopparna så att lökarna ska kunna växa till.
Så att de nästa år ska kunna blomma ännu rikligare ( och smakligare)



Utan har-hjälp har mina sex tulpanlökar på två år lyckats växa till sig rätt bra, eller hur?

Jag har lånat en cykelkärra, tränar Totoro att sitta i en låda i den, medan jag drar omkring med honom på gården. Tanken är att jag sen ska kunna hänga kärran efter cykeln och jag ska komma ut, ordentligt.
Totoro i kärra och vi kan cykla rejält långt, sen ut på alvaret och jaga fjärilar…

Min värld kretsar kring Totoro, det kan inte vara annat, eftersom jag dessutom är helt bunden av honom. Jag tränar ensamvarande, men det är bara kort-korta stunder jag lämnar honom.
Gräsmattan behöver klippas, men hur jag ska lyckas med det, det vet jag inte.
Han är helt ljuvligt lurvig, mjuk och go, jag tror verkligen att det är en mycket bra hund det här. Han känns klok, lugn, nyfiken och läraktig. ( Och jobbig, som alla valpar. )
Just nu ligger han vid mina fötter, det var svårt för honom att koppla av ute, eftersom fåglar kvittrar, hundar skäller, bilar kör förbi… Så vi sitter inne nu, det vackra vädret till trots, och planerar kanske att åka bil upp till alvaret igen, när middagsslummern är över.

Björkarna har små musöron, äppelträdens knoppar sväller. Så nu är det dags att ympa på äppelträden.

Så här nu ett år efteråt, efter den fasansfulla våren i fjol, njuter jag så enormt av det liv jag har. Jag kan känna med tungan på tänderna, de är hela och nygenomgångna, och jag minns att mammografin friskförklarade mig, jag känner mig hel och frisk från topp till tå.
Mycket är dock kvar innan kroppen är stark igen.
Totoro har bidragit till att jag blivit mer stilla igen, men kanske är det lite bra att jag lugnar ner mig. Tiden kommer då jag får ut och cykla – med kärra – ut och promenera, med hund…