Ungern nästa

Att ha ett litet yrväder till valp underbart och urjobbigt.
Ett litet charmtroll som övervakar vart steg man tar.
En liten lurventuss som så väl behöver sova, men som ändå följer mig vart jag går.
Det blir att jag försöker sitta stilla, i alla fall vissa stunder, så att han ska få sin sömn…

Men jag tränar honom i att vara ensam, och det går. Faktiskt riktigt bra, även om han inte alls tycker om det.
Så jag får lägga upp en taktik, passa på när han är lagom trött, inte övertrött, han får något att sysselsätta sig med, och så går jag.
Cyklar iväg.
Hjärtat i halsgropen.
En halvtimme, de första gångerna, står det i en av mina böcker. Han ska hinna komma till ro, i min bortavaro.
Så jag tittar på klockan och ger mig iväg.
Tänk om han rivit huset?
Tänk om han står och skäller sig hes, blivit alldeles uppjagad och för evigt paralyserad av skräck inför ensamhet.

När jag cyklar upp på min gård lyssnar jag.
Inte ett pip. Inte ett gnäll…
Jag smyger mig fram till dörren, sätter nyckeln i låset, och då hör jag hur han drullar nerför trappan mot ytterdörren.
Vift, vift på svansen och stora slickningsproceduren.
Om han sovit, om han bara suttit och väntat.. jag kan aldrig få veta det, men han verkar hur lugn som helst.
Och jag blir lättad.
Andra gången idag, lika lyckat.
Det går ju fint det här, jag kommer snart att kunna lämna honom så pass länge att jag hinner cykla min Risinge-runda!



Det är jättekallt, inte mycket till vår, men tack vare det håller sig alla blommor så länge. Totoro har här sällskap av Pella, en bordecollieblandning...

Jag packar.
Plockar med sommarkläder.
Kameran.
Laddaren till kameran och det nya minneskortet.
Laddare till telefonen.
Pass.
Visst ja, papper från försäkringsbolaget.
Ut och kissa med Totoro.
Plocka i ordning.
Och innan resan, guidtur på norra Öland, vi ska dessutom ha avslutning på geologikursen. Bli diplomerade geo-guider.
Innan det, åka till uppfödaren och lämna den lille lurvtussen.
Han ska återförenas med mamma, pappa och två kullsyskon , en vecka.

Jo, alltså, jag ska åka till Ungern.
I-L och jag ska åka till Ungern, till hennes Ungern.
Hyra bil i Budapest och ge oss ut på landet.
Jag har känt I-L sen jag var 17-18 år. Ungern har i många år varit hennes andra hemland. Så jag har drömt om att också åka dit en dag, men det har aldrig blivit av.
Inte förrän nu.
Askan hotade att ställa in resan, innan det hade jag jättemycket trassel med min biljett, men nu ska väl allt fungera hoppas jag.
På söndag far vi.
På lördag är jag hela dagen uppe på norra Öland.
Lite bilder från vårt fina södra alvar:


Vaktande hund som växer för var dag.



Skulle man försöka plantera ett träd här vore det dömt att misslyckas....



Små lokala stenbrott ser man på många ställen. Och vi såg dessutom en stor, lång huggorm! Då tog jag min hund och åkte hem! Genast!

Alldeles särskilt bra känns det, då jag i tisdags var på återbesök på kirurgen. Idag är det exakt ett år sen operationen.
Marie, läkaren, kom glädjestrålande och berättade att allt tyder på att den behandling de givit mig, är den absolut bästa behandlingen för min tumör.
Det har framkommit alldeles nu.
Jag hade nämligen en ytterst ovanlig sort, en liten, liten modertumör, av långsamväxande sort, som ändå hade spridit sig rejält till lymfan.
- Bara några få fall på flera tusen patienter, sa hon.
(Om jag nu skulle råka ut för något så ovanligt, kunde det då inte hellre ha varit en lottovinst?)
Visst kan jag börja tänka, en så ovanlig och okänd sort, den kanske kan hitta på vad som helst…
Men jag väljer att se Maries mycket glada ansikte, och lita på hennes ord.
De gav mig ju en mycket tuff behandling, trots tumörens ”snällhet”. Men, som sagt, det visade sig vara det allra bästa man kunde göra.
Och nu bara litar jag på att allt går bra.
Jag vågar lita på sommar och höst, jag ser blomknopparna i körsbärsträdet, och minns min rädsla i fjol, då när jag planterade det knopplösa trädet.
-Hur är allt när/om det blommar nästa år?
Jag kan svara nu:
-Det kommer att blomma, och det är BRA!

Hej hopp, vi hörs när jag kommer hem…