Tåg och alvar..

Jag vet inte om kan få kalla sig bloggare när man inte skriver mer än något enstaka inlägg då och då?
Äsch, om jag inte är bloggare, så skriver jag ändå.
Livet bara rullar på, det är underbart att leva ett vanligt liv!

Min gamla dator trilskas, den hänger sig och vill knappt ha något med mina bilder att göra.
Jag vågar aldrig tömma kameran utan att först ha kopierat alla bilder på en extern hårddisk. När som helst kan det här tröskverket strejka. Men än fungerar den ändå...

Halva juni har gått.
Det är i dag exakt ett år sen jag fick mina första cellgifter. Och mamma låg på sjukhuset, den sista veckan i hennes liv.
Tiden går, jag är så enormt tacksam över att livet är så väldigt annorlunda nu, mot hur det var för ett år sedan.
Nu kan jag låta solen värma min hud. Jag känner vinden leka i håret, kammar mig… vilken ynnest!
Sen har jag ju min lille ullboll, Totoro.
Han präglar mitt liv nu.
Mycket kretsar kring honom.
Vi tränar ensamvarande och inkallning. Vi tränar rulla-runt och sitt och stanna kvar..



Åkte tåg till Göteborg. Spårvagn och hiss…Allt klarade den lille krabaten så galant!

Tågresor är alltid spännande, som gjorda för funderande.
Ett ungt par kommer in i kupén. De ska göra en resa tillsammans.
De ska sitta mitt emot varandra i några timmar.
Läge för samtal, läge för djupa blickar in i varandras ögon.
Tjejen är snyggt sminkad, klädd i tighta kläder, naglarna långa, välvårdade och målade i en klarröd nyans.
Hon sitter rak i ryggen mitt emot sin pojkvän.
Han har nedhasade jeans, med trasiga knän, han halvligger över två säten.
Direkt när han slår sig ner, öppnar han sin dator, sticker skärmen emellan sig och tjejen. All kontakt bryts. Inte ett ord yppas. Han stoppar snäckor i örnen, ser en film, småler, skrattar till..
Hon halar upp sin iPod och försvinner bort i sin musik.
Det känns så tragiskt. Det underbara tillfället till förtrolighet bara försvinner…
Ungdomarna stänger så ofta in sig i sina bubblor, i sina hörlurar..

Jag ser cyklister trampa på med hörlurar – det må så vara i storstadens larm, men här på Öland, bland näktergal och koltrast…
Förresten i storstadens larm blir det väl en trafikfara av det?

Jag har ingen musik i öronen när jag cyklar.



Jag har nu en kärra efter cykeln, Totoro sitter i kärran och jag trampar iväg. Kärran väger sina kilo, hunden likaså, så visst blir det lite tyngre. Men det är skönt att inte skylla allt på dålig kondition!

.
Hela Sverige stannar andäktigt upp i morgon, det är ju prinsessbröllop.
Men jag tar nog ännu en cykeltur upp till alvaret för att titta på alla de fantastiska överlevarna.
Att kunna växa där ingen jord finns, där kylan är stark på vintern, oftast utan snö, eller inbäddade i is. Sommarens stekheta dagar och månadslång torka… ändå växer de!



Gul fetknopp direkt på en kalkhäll...



Och den störste överlevaren av alla : Ölands solvända. En av de första växterna som kom efter istiden. Den har helt anpassat sig till alvarets hårda växtförhållanden, men den finns bara här! Fantastiskt