Äntligen i mål! Underbart...

-”Grattis!”. säger läkaren när han tar emot mig idag. ”Du kan nu verkligen sträcka på dig! Det har varit en lång väg…”
Ja, det har varit en lång väg. Den 25 mars fick jag mitt hemska besked, efter det har livet varit en lång väntan, en orolig väntan, på att jag ska ta mig igenom detta. Och nu är jag här!
Jag fick min sista strålbehandling idag. Och det är verkligen tur att det är den sista, då det börjar göra riktigt ont uppe vid nyckelbenet. Den tunna, tunna huden orkar inte mer.
Nu ska den få vila, även om jag vet att strålskador är som brännskador, de fortsätter att förvärras ett tag efter att strålningen upphört.
Men nu kan jag smörja hur mycket jag vill. Behöver inte vara försiktig inför nästa behandling.

När jag kom för att göra finnålspunktionen, på min födeölsedag, den 17 mars, då hade de just satt igång med att förbereda marken utanför onkologen inför en utbyggnad.
Nu, när jag är klar med min behandling, nu är bygget nästan klart.
Jag ser förtvivlan när jag ser byggnaden.
Jag minns det fruktansvärda besöket på mammografin, den smärtsamma biopsiden… sköterskorna som fanns någonstans i utkanten av min förtvivlan.

Sjukhuset kommer aldrig mer att kännas neutralt.
-Det har varit fint att träffa dig, säger de snälla sköterskorna på strålningen…
-Ja, detsamma, svarar jag, men måste genast ta tillbaks lite… alltså, det var fint at ni har varit så fina, men det har inte varit roligt att måsta komma hit!
Så skrattar vi i samförstånd.
-Nu vill jag inte se dig här mer, säger läkaren också, leende, efter det avslutande besöket. Och jag ber till Gud att varken han eller någon annan onkologläkare ska behöva träffa mig igen.
Porten, jo, men den vill de nog ha kvar ett tag till…. Äsch, jag vill bli av med den, den är ju ett sjukdomstecken.

Jag träffar E på sjukhuset, och vi sitter i restaurangen och summerar. Skönt att inte bara åka hem…
Tillhör jag den vanliga världen nu igen? Visserligen har jag inte mycket till hår, men jag är som alla andra..
Det bästa han sa läkaren, det var nog svaret på min fråga om jag bör vaccinera mig mot den vanliga influensan:
- Nja… du tillhör ju inte någon riskgrupp!
Jag tillhör inte någon riskgrupp.
Jag är nu inte mer känslig än andra.
Jag behöver inte alls sky närkontakter mer… Nu är livet tillbaks i det något så när normala!

Så kommer jag hem, och på min dörr hänger blommor.. En amaryllisblomma, en vacker stängel, med ett kort.
Ӏntligen!
Antagligen den viktigaste exam Du gått igenom i ditt liv!!
Kramar /K”
Jag blir så glad. Jag har mina aningar om vem som skickat dem, men säker är jag inte… TUSEN TUSEN TACK, i alla fall.
Ja, så går jag nu en jul- och nyårshelg till mötes. Och jag är alldeles frisk.
Lite darrbent kanske, det tar ungefär dubbelt så lång tid att återhämta sig, som det tog att trycka ner den stackars kroppen.
-Men det är bara bra att använda kroppen så att du blir trött!
Så skönt, så skönt.

Och de små änderna (och andra sjöfåglar) de plaskar vidare och påminner om kommande vår.

Vilken tur att vi inte har permafrost!

Redan har vi kommit en hel vecka in i december. Jag har fyra dagars strålning kvar, varav en idag... På torsdag är jag klar!
Då har jag fått min stråldos, maximalt vad min kropp relativt riskfritt kan ta emot.
Fem veckor, det kändes fullkomligt oändligt, de där första dagarna, nu är jag på upploppet. Nu är jag alldeles snart framme... Underbart!!!
En lång, lång resa, från mars till december, som en graviditet.. 9 månader.
Erfarenheten av cellgifterna känns tyngre i minnet än det egentligen kändes när jag var mitt i det. Nu är jag bara så evigt lycklig att vara klar med det.
Evigt lycklig över att bo här på underbara Öland är jag också.
Mitt i allt regnande kommer solen med en alldeles strålande dag, den trotsar väderleksrapportens prognos om regn och mulen himmel..
Varm len sol, mjuka dimmor som hänger kvar. Och benen orkar cykla Risingerundan, solen rakt i ögonen. Kor och fornminnen, dimma och sol...
Jag inrättar mina dagar efter strålningsbesöket i Kalmar. Strålning och sen smörjning när jag kommer hem. Huden är brunröd. Vid nyckelbenet, där huden är så tunn, där har jag fått lite utslag, men endast lite, lite kliar det. Fyra tydligt bestrålade områden.
Jag accepterar nu att allt handlar om sjukhuset, om att vara patient, om behandling. I fyra dagar till..
Men i helgen kom K från Stockholm. Ett mycket kort besök, men vi hann med både regnpromenad, solskenspromenad och julmarknad i Triberga.

K och jag brukar gå och gå när vi träffas. Vi strosar på alvaret, vi går längs stränder.
Vi går och går. Och vi pratar och pratar...
Redan planerar vi nu sommarens upptäcksfärder, kanske skulle man ha en GPS för att hitta alla gamla alvarsvägar och källor? På vissa kartor och i några böcker finns koordinater utsatta...
JO, jag har ju också börjat geo-guideutbildning!
En fantastisk föreläsare från högskolan, fina böcker och det är bara så spännande. Perspektiven hisnar när vi tittar på jordens utveckling, bergarternas bildande...
Det normala på vår breddgrad är permafrost... ett ca tre kilometer tjockt lager is ovanpå markytan!
Vilken himla tur att vi råkat födas under en av de mer ovanliga värmeperioderna!

Den första advent.

Sol och dimma,. Mest dimma. Gröna gräsmattor och blöt jord.
Juleljus i dimma. Stjärnor i dimma.
Det är vackert, det också.

När man som jag, sjunger i en kyrkokör, då innebär advent de där härliga sångerna i kyrkan, alla stearinljusen i kyrkan.
Kyrkan full av folk..

Vi har blå kåpor, vi i kören.
En spegel där uppe, där vi klär om.
Och där ser jag mig själv, med buffen på huvudet. Som ett huckle. Som om jag skulle ut och mjölka…
Jag är så oerhört less på att se mig utan hår, kanske skulle jag ändå ha satsat på en peruk? Men då skulle jag sett mig i spegeln, med en främmande kliande kalufts på huvudet…
Jag tycker att hela världen nu ser hur det står CANCER skrivet på mig.
Blek är jag också, blekare än jag brukar vara.
-”Det är nog ingen annan än du som tänker så”..
Nej, kanske är det så. Jag är överkänslig. Jag är så less på allt det här, jag vill vara frisk och igång på mitt vanliga sätt.
Men jag VILL vara med, jag vet att jag hör hemma i kören, jag är omgärdad av varma goda vänner. Jag vet att ingen, ingen tittar snett på mig för att jag ser ut som om jag vore på väg ut till getterna i stallet.
Tvärt om känner jag ett starkt stöd – och med bra stöd kan det vekaste strå klara vinden…
Ibland glömmer jag dessutom min buff, jag känner mig som vanligt.

Det är så roligt att sjunga, även om det vi sjungit så fint, så väl avstämt i stämmorna, inte alltid blir lika vackert när vi sjunger upp… men det får vi ta. Vi är ju amatörer, vi gör så gott vi kan.

Vi hade en träff med sjukgymnast och lymfterapeut på sjukhuset i torsdags. Där fick vi lite upplysningar, möjligheter att ställa frågor, det är ju så mycket vi undrar över.
Vi tre som opererades samma dag, satt där allihop.. Alla har vi gått igenom cellgiftsbehandlingen, och alla är vi nu igång med strålningen. Vi har en stark samhörighet, vi tre. Så avlägsen känns den dagen, den 6:e maj, när vi opererades. Det var början av sommaren, nu är det snart jul.
Nå, men vi fick veta lite mer om lymfödem och lymfsträngar.
-Men vi som nu klarat operationen, och halva strålningen, och inte märker någonting av ödem, vi ska väl inte kunna drabbas av det nu?
Jo, det kan vi visst. Det kan komma upp till ett år efter avslutad strålning.

Allvaret kommer fram igen. Allvaret med infektioner, rosfeber som kan komma vid minsta sår – livet ut! Eftersom lymfsystemet är så förstört.
Allvaret med lymfödemet – men fler än hälften slipper det ändå, så hoppas kan man fortfarande.
Allvaret med den strålade huden, den ska aldrig behöva utsättas för sol, alltid skyddas med solskyddsfaktor och kläder.

Ibland får jag tankar om hur man kommer att se på cancerbehandlingen om några årtionden – under förutsättning att forskningen fortsätter att gå framåt.
Man kommer att tycka att behandlingen vi har idag är oerhört trubbig.
Lymfkärlen kapas av. Flera lymfkörtlar opereras bort.
Tänk om man kunde ta bort cancern, men behålla lymfkörtlarna..
Hela cellgiftsbehandlingen, så grovt den slår. Den mejar ner allt, blodkroppar, tarmludd, slemhinnor, hjärnceller och hårsäckar, urskillningslöst.
Tänk om man kunde cellgiftsbehandla cancerceller och ”cancerfrön” men spara resten.
Ändå är behandlingen så förfinad idag, mot hur den var för 20 – 30 år sedan.

Nu är det som sagt första advent, mörkret har lagt sig som en tung säck över Öland. Jag känner att det påverkar mig, tröttheten gör att allt känns tyngre.
Men jag behöver bara tänka på tulpaner och påskliljor som ska komma, jag synade igår mitt lilla körsbärsträd – och är där inte redan små blomknoppar, de som väntar på att vintern ska komma och gå. Sen slår de ut i full blom.
Äppelträden blommar.
Lärkorna sjunger…..
Och den här våren hoppas jag innerligt, att jag ska kunna våga njuta, våga lita på att livet håller..

Lite mothugg ibland...

De säger att man kan bli trött av strålningen.
-Ha, det gäller ju inte mig, har jag tänkt. Ingenting kan bli likt cellgifternas trötthet.
Jag lever på som vanligt, njuter av att inte slås tillbaks, av att slippa må illa..
Men.. Helt plötsligt och oväntat känner jag återigen att min cykel plötsligt är så trögtrampad.
Öland har fått idel uppförsbackar igen.
Kroppen väger plötsligt ett ton, den pressar sig mot stolen där jag sitter, benen är av bly. Ögonen vill nästan inte hålla sig öppna.
-Många blir trötta efter ungefär halva tiden…
Men ändå, jag var inte förberedd. Inte skulle jag bli trött igen, jag är ju på väg ut ur det här, jag blir ju bara starkare.
Med tröttheten kommer rädslan.
Kommer livet att förbli så här, kommer jag alltid att vara sjuk?
Äsch, jag vet att det bara är tröttheten, jag talar mig naturligtvis till rätta.
Målet finns inom räckhåll, jag vet att jag snart är starkare, och det är helt naturligt att man blir så här underligt trött, mitt i behandlingen…
Men naturligtvis hinner små tankeungar pyra, om spridning, om återfall…

Det är lite kusligt när biverkningarna börjar göra sig påminda. Så tydligt blir det vilken tuff behandling det ändå är.
In i hjärnans skrymslen kommer gifterna och krasar sönder celler…
Jag känner ibland att jag har svårt att koncentrera mig, svårt att orka lyssna, mina tankar fladdrar iväg och plötsligt är jag långt borta.
Och när noterna ska sorteras in i pärmen, körens noter… Då blir det blir bara stopp.
Så väldigt stopp, jag kan inte få till det, måste lägga undan de osorterade högarna och gå ifrån.
-Hjärntrötthet, får jag höra. En dold biverkan av cellgifterna, och med den kommer också koncentrationssvårighheter.
En vanlig, men som sagt, dold biverkan. Och den som kanske sitter i längst, ett år, kanske två.
Det är skönt att få en förklaring., men det är skrämmande att cellgifterna har en så stark påverkan, också innanför skallbenet.
Hur länge dröjer det innan kroppen har återhämtat sig? – och det är bara att hoppas att cancercellerna inte gör det alls-

Mer komplikationer vad det gäller kören och sången. Jag har väl aldrig varit någon stor sångarbegåvning, men nu håller rösten sämre än någonsin. Jag tänkte att det kanske har att göra med att jag inte varit med på så länge – men riktigt håller inte det argumentet, då jag haft uppehåll förr…
Och jag småkraxar och hostar, rethosta…
-Ja, det är nog vi.. Vi är ju ganska nära där med strålningen. Så tyvärr får du nog dras med det ett tag, några veckor efter avslutad strålbehandling. Men det går över!

Jag fortsätter att gå till kören, med kraxande stämma och noter i oordning, jag går ändå dit. Där finns värme, gemenskap och musik, en härlig blandning. Och nu i juletid, det är så underbart att sjunga alla dessa julsånger.

Solen kommer solen går, men mestadels är det alldeles grått.
Så det är nog inte bara strålningen som gör mig trött.

En stor lättnad är det dock att Stina och Sam har hittat en lägenhet nu. De behöver inte leva som hemlösa heller efter nyår.:-)

Väldigt ofta summerar jag det år som gått. Förra året den här tiden planerade vi för fullt den kommande Indienresan och Stinas och Sams bröllop.
Hur hade det varit om jag upptäckt min knöl före den resan?
Hemska tanke, det hade blivit katastrof.
Inte hade jag kunnat åka dit i det chocktillstånd jag var då, när den var nyupptäckt…
Inte hade det känts bra för Stina om jag stannat hemma i skräck…
Så trots allt, det var ju bra att det blev som det blev, att jag hann hem, att de hann gifta sig…
Hur kommer nästa år att se ut, aldrig har jag väl varit så rädd för framtiden som jag är nu. Samtidigt som jag också är i trygg förvissan om att allt går.. allt går ändå.

Det blåser kallt, solen som visade sig för några timmar sen, har dragit sig tillbaks. Jag ska gå ner till biblioteket och se om jag hittar någon bra bok….

Sol.. och halvvägs...

Äntligen!
Efter oändliga dagar av dis, dimma och regn kom hon idag, solen. Hon bländade mig när jag körde hem över Ölandsbron, sol på himlen, sol i vattnet, ljust, varmt, vackert.
Så mycket det gör när solen skiner. Så mycket lättare allt blir.
Och nu har jag redan gjort hälften av strålningen! Det är ofattbart att det ändå går så fort, snart, snart är jag klar.

Jag hinner knappt sätta mig ner i väntrummet, innan jag får komma in. De är snabba, tjejerna på strålningen. Vackra glasutsmyckningar pryder den labyrintliknande ingången till strålningsrummet.

När jag ligger på strålningsbritsen blir jag plötsligt väldigt rädd att jag ska lukta armsvett. Det blir ju så uppenbart, så tydligt, när jag ligger där med armarna över huvudet.
Så minns jag den gången i början av mars, när jag var till vårdcentralen. Knölen i armhålan. Mitt i armhålan. Jag var så rädd att jag skulle ha armsvett vid undersökningen… jag minns att jag tänkte:
-Måtte armsvetten vara det största problemet med den här undersökningen..
Det var det inte.
Men nu är jag alltså tillbaks där, armsvetten är mitt problem…
Kanske kan jag se det som ett tecken på att jag är frisk, att jag är på väg ut i det vanliga livet? Jag tänker inte ”tumör”, jag tänker ”armsvett”.

Det har varit så sköna dagar, trots dimman och diset.
Färgerna blir mjuka, fåglar samlas ännu längs stränderna. 12 hägrar såg vi en dag, de samlar sig tydligen så här på senhösten. Och sångsvanar.
Jag har plockat in gladioluslökarna, de ligger nu och torkar till nere i källaren.
Min laptop har gått sönder, den är helt enkelt inte samarbetsvillig längre. Först var det bilen, nu laptopen. Och det är sån´t där som bara ska fungera.
Jag sitter inte lika bra här, vid den här gamla datorn, det blir jobbigt för ryggen och jag orkar inte skriva så som jag vill.
Får försöka lösa det på något sätt.
Men glad blev jag då det faktiskt gick att ladda in bilderna från kameran också på denna gamla trötta dator.
Så håll tillgodo, lite Ölandsbilder (vill du se bilden i större format, så klicka på den..) från en dag då det känts som vår… värmande sol… plaskande fåglar i hamnbassängen,
Och flygande änder…
Föreresten, jag skickar ut en förfrågan, som en metrev i väntan på napp
Stina, min dotter, och hennes man Sam, står nu utan lägenhet från 1:a januari. De har haft ett andrahandskontrakt som gått ut... finns det någon som har en känning, någon som har en bekant eller bekants bekant som har en liten lägenhet i Stockholm att hyra ut?
Flötet får guppa och jag hoppas att någon nappar, att någon vet något, i så fall, snälla, skicka mig ett mail....

"Vanligt liv" inom räckhåll...

Jag cyklar grusvägen fram, diset ligger som ett täcke över hela bygden. Så slår mig plötsligt insikten om att SNART ÄR JAG UTE UR DET HÄR!
Det så många sagt mig, det jag själv intalat mig, gång på gång, kändes plötsligt alldeles nära, alldeles sant, alldeles riktigt.
Jag går snart ut ur det här. Snart börjar mitt normala liv igen, aldrig någonsin så som det var innan, men det kommer att fortsätta. Jag kommer att kunna tänka på vanliga saker utan att alltid vara medveten om att jag också har min diagnos och behandling…
När håret växt ut så att jag inte så tydligt är den cancersjuka, då kommer mitt liv att vara vanligt…
Det känns otroligt. Som om jag ändå aldrig riktigt vågat tro på det.
Nog vet jag att jag alltid kommer att ha alarmberedskapen nära, som det ju blev så tydligt i fredags med sköterskans ”Tyvärr Eva.”
Jag kommer alltid att vara rädd för återfall… men kanske inte lika rädd som jag varit för cancer förut.
Jag har kommit så långt i bearbetningen av sjukdom och död, att det inte riktigt kan skrämma mig lika mycket lägre. Eller på ett annat sätt. Jag vet att livet är skört, det är ingen överraskning.
Ändå ska jag gå ut i det ”vanliga” livet, bekymra mig om de små världsliga sakerna igen. Jag ska snart inte ställa allt i relation till sjukdom och död.
Mitt liv ska gå vidare.
Jag hoppas att jag får leva frisk i ett långt liv, men även om jag inte får det är jag tacksam för var dag jag får. Att inte vakna med illamående. Att orka lite mer än ingenting. Att väga träffa goda vänner. Att våga gå till kyrkan på en konsert, att våga sjunga med i kören, att våga åka buss. Och att orka och vilja cykla, att kunna cykla… Det är livskvalitet!

Öland, med stenmurar….
Ibland känns det som att gå i en norrländsk björkskog…
Några maneter uppspolade på stranden..
En jorduggla på spaning…
Det är livskvalitet!

Kan det verkligen fungera det här?

Dagarna går, nu har jag klarat av 7 strålningar... jag har blivit tatuerad, små, små blå prickar på min kropp.
-Hur kan ni sen dem? De är ju så små.. och jag är så prickig, hela jag.
-De ligger mitt i laserlinjerna, och vi ser dem, var så säker på det!
De är trevliga, de är noggranna, och det går allt fortare för var dag. Inställningen som förr tog tid, nu går det snabbt och lätt.

Men nog kan jag få en lite siencefiction-känsla. Eller kanske motsatsen, jag kan börja titta på allt det här med utifrån-kommande ögon.
Här lägger de upp mig på ett bord. De riktar en stor skärm mot mig, kroppen görs rödrutig av röda lampor.
Så går de ut, jag ligger ensam med den stora skärmen riktad mot mig, ingen beröring, inte någon handpåläggning utan bara ett ljud. Också underifrån.
Det känns ingenting. Det syns ingenting.
Och jag låtsas tro på att det ska kunna göra någon nytta! Ha, det känns som rena humbugen, som vidskepelse, som övertro...
Om jag inte kände till röntgenstrålar, om jag aldrig hört talas om strålar av olika slag, ja, då skulle det verkligen kännas som den största formen av lurendrejeri. Och jag skulle skämmas över att jag låter mig luras...

MEN. Nu tror jag faktiskt på det... Och jag smörjer mig med aloe-vera när jag kommer hem. Huden klarar sig, än så länge, det varken syns eller känns...

Det går bättre och bättre. Jag accepterar att jag är cancerpatient. Men sen, sen ska jag minsann bara vara fd cancerpatient!
Jag tror att jag är avspänd där jag ligger. Har börjat klä mig med sidenlångkalsoner under jeansen, så att jag behåller värmen. Dessutom är jag varmt klädd innan jag kommer in, så att jag absolut inte börjar med att frysa.
Ja, så jag ligger där, skönt avspänd.
Sköterskorna är vänliga, personliga och vi skrattar och småskojar.
En av dem har osedvanligt kalla händer, hon gnuggar dem och ber om ursäkt, och vi pratar lite om det.
Så går de ut.
De kommer in igen, mitt i behandlingen:
-Tyvärr Eva...
säger hon och blixtsnabbt skjuter alarmberedskapen, paniken, skräcken en pil genom hela mig.
-... så måste jag ta i dig igen, med mina kalla händer.

Så nära ligger ändå alarmberedskapen. Här tror jag att jag är avspänd, men ett enda Tyvärr, får hela cancerbeskeds-skräcken att vakna igen.
-Puh..
Det var ju bara kalla händer. Lättnaden är enorm, och vi kan skratta åt det. Den stackars lilla sköterskan ber tusen gånger om ursäkt, men hur skulle hon kunna veta hur otroligt uppjagad jag tydligen är bakom den lugna ytan? Hon ville bara förbereda mig på de kalla händerna...

Bilen gick sönder i onsdags. Mitt på Ölandsbron började varningslampor att lysa och jag fick akut åka till verkstad med bil utan generatorrem och med trasig kylare....Bilar!! Det är med bilar som med datorer, de ska bara fungera!
Gruvsamt dyrt kommer det att bli...

Dock skiner solen nu, denna fantastiska fredag. Jag kom hem och gav mig genast ut på cykeln, ut på alvaret. Solen bländar, den värmer, den gör hela världen så vacker. En dag med sol väger gott upp flera tunga molndagar...