Äntligen i mål! Underbart...

-”Grattis!”. säger läkaren när han tar emot mig idag. ”Du kan nu verkligen sträcka på dig! Det har varit en lång väg…”
Ja, det har varit en lång väg. Den 25 mars fick jag mitt hemska besked, efter det har livet varit en lång väntan, en orolig väntan, på att jag ska ta mig igenom detta. Och nu är jag här!
Jag fick min sista strålbehandling idag. Och det är verkligen tur att det är den sista, då det börjar göra riktigt ont uppe vid nyckelbenet. Den tunna, tunna huden orkar inte mer.
Nu ska den få vila, även om jag vet att strålskador är som brännskador, de fortsätter att förvärras ett tag efter att strålningen upphört.
Men nu kan jag smörja hur mycket jag vill. Behöver inte vara försiktig inför nästa behandling.

När jag kom för att göra finnålspunktionen, på min födeölsedag, den 17 mars, då hade de just satt igång med att förbereda marken utanför onkologen inför en utbyggnad.
Nu, när jag är klar med min behandling, nu är bygget nästan klart.
Jag ser förtvivlan när jag ser byggnaden.
Jag minns det fruktansvärda besöket på mammografin, den smärtsamma biopsiden… sköterskorna som fanns någonstans i utkanten av min förtvivlan.

Sjukhuset kommer aldrig mer att kännas neutralt.
-Det har varit fint att träffa dig, säger de snälla sköterskorna på strålningen…
-Ja, detsamma, svarar jag, men måste genast ta tillbaks lite… alltså, det var fint at ni har varit så fina, men det har inte varit roligt att måsta komma hit!
Så skrattar vi i samförstånd.
-Nu vill jag inte se dig här mer, säger läkaren också, leende, efter det avslutande besöket. Och jag ber till Gud att varken han eller någon annan onkologläkare ska behöva träffa mig igen.
Porten, jo, men den vill de nog ha kvar ett tag till…. Äsch, jag vill bli av med den, den är ju ett sjukdomstecken.

Jag träffar E på sjukhuset, och vi sitter i restaurangen och summerar. Skönt att inte bara åka hem…
Tillhör jag den vanliga världen nu igen? Visserligen har jag inte mycket till hår, men jag är som alla andra..
Det bästa han sa läkaren, det var nog svaret på min fråga om jag bör vaccinera mig mot den vanliga influensan:
- Nja… du tillhör ju inte någon riskgrupp!
Jag tillhör inte någon riskgrupp.
Jag är nu inte mer känslig än andra.
Jag behöver inte alls sky närkontakter mer… Nu är livet tillbaks i det något så när normala!

Så kommer jag hem, och på min dörr hänger blommor.. En amaryllisblomma, en vacker stängel, med ett kort.
Ӏntligen!
Antagligen den viktigaste exam Du gått igenom i ditt liv!!
Kramar /K”
Jag blir så glad. Jag har mina aningar om vem som skickat dem, men säker är jag inte… TUSEN TUSEN TACK, i alla fall.
Ja, så går jag nu en jul- och nyårshelg till mötes. Och jag är alldeles frisk.
Lite darrbent kanske, det tar ungefär dubbelt så lång tid att återhämta sig, som det tog att trycka ner den stackars kroppen.
-Men det är bara bra att använda kroppen så att du blir trött!
Så skönt, så skönt.

Och de små änderna (och andra sjöfåglar) de plaskar vidare och påminner om kommande vår.