torsdag 8 oktober 2009

Uppe i ljuset igen...


Så, nu är jag på gång igen!
Jag har lärt mig en hel del om borrelia, jag vet att ett stort, gigantiskt stort blåmärke på benet inte behöver vara en spark av en häst, det kan vara smällen efter på en pytteliten fästingnymf.
Jag är glad att nobelpriset i kemi går till upptäckter som kan hjälpa till att få fram nya antibiotika.
Min värld kretsar just nu mycket kring cellgiftsbehandlingar och cancer. Och efter att nu två gånger fått antibiotika utskrivet för att hjälpa upp kroppens eget undermåliga försvar, inser jag att en cellgiftsbehandling utan tillgång till verksamma antibiotika vore mycket riskabel.

Solen skiner tveksamt på de allt gulare och rödare träden. Hösten är så vacker, luften så klar och god att andas.
Jag har inte mycket krafter kvar just nu, men jag vet att under tröttheten finns musklerna kvar.
De ska snart få återhämta sig, snart, snart.

När jag fick veta att jag skulle opereras föddes en oro för att jag inte skulle klara det vanliga, triviala. En väninna fick så svårt att sota sin pelletspanna efter att ha opererats.
Jag hade just satt in en pelletspanna.
Skulle det nu bli omöjligt för mig, skulle jag inte klara livet här i mitt hus?
Våren kom innan jag opererades, så pannan stängde jag av. Först igår var det dags att testa hur det skulle gå.
Trött av cellgifter och borrelia, penicillinpåverkad, med orolig mage, gick jag ner i källaren.
Och det gick precis lika bra som vanligt att sota pannan!
Musklerna visste inte om att de inte skulle orka dra ut spiralerna, och att lyfta pelletssäckar var väl ingenting.
Då blev jag så där salig igen. Orkar jag det nu, jamen vad har jag då att vara orolig för?

Den dagen jag hade börjat få ont i benet, utan att veta vad det var, då möttes vi alla kusiner. Jag deltog väldigt lite, hade bestämt mig för att inte riskera någon smitta.
Men jag deltog. Jag tycker ju så mycket om mina kusiner, inte kunde jag låta bli att träffa dem!
Regnet och stormen kom just den dagen.
Så vi fikade inne. Jag satt, halvlåg i en soffa, på betryggande avstånd från de andra. De satt där vid bordet och pratade och drack kaffe och orkade.
Ja, då dalade jag, jag låg i utkanten av livet, kändes det som, skulle jag någonsin orka komma in i livet igen?
Jag visste ju inte då att jag hade borrelia.
Jag trodde det bara var så.
Och när tröttheten är så där övermäktig, då är det svårt att orka tro. Då känns det som att livet var. Att det är över. Att det blev så här. Punkt.
Nu kan jag skratta åt min dystopi, det är ju så klart att jag snart är tillbaks igen. Att jag sitter mitt ibland dem. Att också jag skrattar och pratar och har ett hår som irriterande faller i mina ögon ;-)

I morgon ska jag få min sista cellgiftsbehandling!
Den här gången VET jag att jag har vita blodkroppar så det räcker, jag behöver inte ta nya prover, jag behöver inte vänta på resultat, jag behöver inte vara rädd att bli hemskickad utan behandling.
Så ska jag säkert stå ut med hallonsaftsdroppet, med kortisonpirret, med illamåendet. Det är ju sista gången.

måndag 5 oktober 2009

Bakslag



Nu var jag alldeles nära målet, skulle få min sista behandling idag.
Jo, visst var mina blodvärden låga i fredags, som vanligt. Det brukar de ju vara men de har oftast hunnit komma upp i rätt nivå efter några dagar. Så nya prover togs idag. Men det var inte det som var problemet.
Jag har antagligen fått borrelia, en stor röd, ömmande uppsvullnad på benet, frossa, feber och en ny penicillinkur. Jag kände i morse att om jag skulle pumpas full med gift idag, då skulle jag nog gå sönder. Jag mådde redan illa, jag var redan i svaj, huvudvärken sprängde och jag hade fullt sjå att ta mig nerför trappan.
Nej, naturligtvis ger de inte cellgift när man är sjuk.
Jag hann ändå med ett läkarsamtal, avslutningssamtalet man brukar ha i samband med sista behandlingen. Om strålningen, om förberedelser inför strålningen.
Och åter kommer de där orden, återfall, metastaser, tumörer, cancer.
Jag är försvagad idag, då slår orden hårdare.
Då känns det som att jag kommer att vara kvar i sjukdom resten av mitt liv.
Men naturligtvis inte, naturligtvis hämtar jag mig, naturligtvis kommer jag att hitta kraft igen.

fredag 2 oktober 2009

Höstkänsla


Att jag aldrig lär mig! Jag har återigen tagit i alldeles för mycket, jag blir så glad, ja euforisk, när jag känner att jag orkar. Och benen orkar ju. Jag trampar på min cykel i glädje, och jag trampar lite till. Det går ju, kroppen säger inte ifrån, benen vill cykla. Endorfinerna strömmar genom mig och jag blir stor, stark, klarar allt.
Sen då.
Sen faller jag ihop som en tompåse. Benen är fortfarande inte trötta, men resten av kroppen är det. Jag är så trött att modet lämnar mig.
Jag blir så besviken. Ska jag alltid vara sjuk?
Det känns plötsligt oändligt länge sen jag var normal, länge sen jag inte ständigt blev påmind om att jag inte är som vanligt.
Jag har fortfarande svårt att se mig som sjuk, jag är ju inte sjuk. Jag behandlas bara för att jag hade en cellförändring som skulle ha gjort mig sjuk om jag inte fått den här behandlingen.
För sjuk, då blir man väl påverkad på något sätt, nedsatt i kraft och ork.
Just nu är jag påverkad, jag är nedsatt i kraft och ork. Men nu är det inte sjukdom som gör mig nedsatt, det är behandlingen.
Och för att jag får en behandling är jag ju inte sjuk….
Ändå säger jag, tänker jag ” när jag blir riktigt frisk”.
Återställd, kanske är ett bättre ord.
När jag blir riktigt återställd.


Jag cyklar iväg till vårdcentralen, jag ska ta mina blodprover igen. Men sannolikast är mina vita blodkroppar för få, så att jag måste ta nya prover på måndag.
Och sen, om blodkropparna räcker, ja, då får jag min sista behandling på måndag.
Det känns nästan förmätet att säga att det ska bli den sista. Vågar jag utmana ödet så?
Men jag hoppas så innerligt att det inte ska behövas fler cellgiftsbehandlingar…
-Tar man bort porten (port-a-cath, inopererad under huden för att ha direktingång till kroppens större blodkärl) sen, efter sista behandlingen? frågade jag sist.
-Man låter den gärna sitta kvar cirka ett halvt år…
VARFÖR?
För att gardera sig? För att kunna använda den OM…
Ibland kommer panikkänslor skjutande upp genom hela mitt medvetande. Det är framförallt när jag läst en av cancerartiklarna som jag inte ska läsa. Jag slås av att det verkligen är en allvarlig sjukdom jag drabbats av. Jag blir alldeles kall, fattar jag inte hur allvarligt det är? Går jag omkring här och trivs, mår bra, när jag borde förtvivla?
Som om jag kunde göra det en enda gnutta bättre genom att oroa mig och förstöra de dagar jag har.
Som om jag skulle kunna kontrollera skeendet.
Ha ha, jag skrattar åt det primitiva i mitt sätt att reagera. Alldeles helt säkert är det att ingenting blir bättre av oro och grämelse.
Alldeles nu, när jag sitter här och skriver, ringer onkologläkaren. Hon undrar om jag mår bra, om jag har feber, blodproverna visar nämligen att jag har alldeles för lite av de vita blodkropparna.
Så fint att hon ringer.
Nu vet jag att jag får ta nya prover på måndag, jag vet att jag får vänta extra, jag vet att jag ska ta en bra bok med mig.
Så fint att hon visar mig den omsorgen.
Och jag vet att min försiktighet är befogad, jag vet att jag gör helt rätt när jag undviker människor, även om det skär i mig av sorg att inte få delta fullt ut i den kusinträff vi har i helgen…

Öland visar sin vackraste sida idag, visserligen är vinden kylig, men solen strålar från en klarblå himmel, luften står stilla i väntan på det oväder som tornar upp sig i väster.
Jag plockar in mina känsligaste växter på natten, vill inte riskera att de fryser. Änglatrumpeterna, fikonet, avokadon.

Natten ska komma med regn och storm. Kommer äpplena att falla i förtid?
Jordgubbarna, de mognar fortfarande, men smaken blir allt surare, och de lär knappast gilla kyligt höstregn och storm.
Det är bara att inse att det verkligen har blivit höst.
Men en väldigt vacker höst.
Oktober är månaden då bröstcancer uppmärksammas lite extra. det känns bra att så många tänker på oss. Jag blir alldeles varm när jag ser expediten på ICA bära sitt rosa band...

tisdag 29 september 2009

Mår så bra...


Nu mår jag mycket bra!
Jag cyklar som en besatt, kan inte låta bli, njuter nåt så otroligt av att benen orkar, att tröttheten inte förlamar, att vinden sveper runt mig. Ja, jag njuter av motvinden, jag njuter av att det tar i…
Fem goda dagar har jag framför mig.
Var det inflammationen i fingret, och antibiotikan som gjorde mig så trött efter de senaste cellgiftsbehandlingarna?
Eller blir kroppen van, så att den återhämtar sig bättre?
Eller är det bara så att det är olika från gång till gång?
Eller är det så att vetskapen om att jag nästan är i mål, gör att kraften kommer över mig?
Illamåendet var värre den här gången, men styrkan nu är bättre…

Det spelar ingen roll varför det är som det är, jag mår bara så bra av att det känns bra!
Jag vill för evigt hålla fast vid denna starka livskänsla som jag har nu, jag vill fortsätta att se var dag som en gåva, jag vill fortsätta av att njuta också av hård motvind, när jag cyklar på Ölands alvar.
Pappa och jag köpte vårlökar i går, och nu har jag planterat både tulpaner och påskliljor i krukor som jag ska driva till blom tidigt i vår. Det känns så gott att tänka på våren.
Jag hoppas på en fin vår, på att mitt hår har växt ut, på att jag har återhämtat mig helt efter allt som varit.

En sak klarar jag dock ännu inte av. Och det är att läsa artiklar om cancer, om bröstcancer. Ändå dras ögonen dit, jag kan inte låta bli att klicka fram det när jag tittar på en sjukrådgivningssida på nätet.
Och jag blir helt knäckt. Jag läser orden om hur behandlingen gått framåt, hur bra prognoser det nu är, men jag fastnar där det står att det framförallt är goda prognoser när cancern inte har spridit sig.
Och sen är det allt jag ser.
Spridningen.

Det är dumt, så dumt, det är ju därför jag får all denna tuffa behandling, för att eliminera riskerna som finns i och med att det har spridit sig… jag vet, jag vet.
Men jag ser det bara så tydligt, jag är inte kapabel att läsa artiklar om cancer än. Och då ska jag bara låta bli att göra det! Det är inte ens säkert att jag någonsin ska läsa dem…

Så plockar jag i minnet åter fram de goda historierna jag hört, kvinnorna som levt långa liv efter att ha opererats både i bröst och lymfa.
Jag vet att så många, så många går och gått igenom det jag går igenom nu. Och vi kommer starkare ut på andra sidan. Klokare. Kanske tacksammare och ödmjukare inför livet.

Jag cyklade till Beijershamn idag, men det blev trångt på gångvägen…

lördag 26 september 2009

Skördefest på Öland



Öland har nu kommit till årets sista riktigt stora begivenhet. Ön svämmar över vid midsommar, då går det knappt att ta sig över bron. Sen under hela semesterperioden i juni- juli är speciellt norra Öland invaderat av turister. Vägen norrut är svårframkomlig, långa bilköer, husbilar, människor överallt.
Så kommer augusti.
Allt stillnar av. De turister som finns kvar är tyskar, danskar eller holländare. Caféer och butiker slår igen eller begränsar sina öppettider.
September kommer, det blir än mer tomt på gator och vägar.

MEN. Så kommer skördefesten.
Varje grindstolpe, varje gård pryds av stora orangea pumpor. Stora fält är översållade av pumpor.
Halmbalar ställs upp, pyntas pryds.
Och åter rullar bilarna långsamt, långsamt i den oändliga kön över Ölandsbron.
Lilla Mörbylånga som vanligtvis är så tyst och stilla kan plötsligt kännas som en storstad. Människor överallt. Facklor, marschaller, ett fantastiskt karnevalståg med dockor i medeltida skepnad. Eldslukare, gycklare.
Det är fest.

Jag , i min numera lite ljusskygga tillvaro, jag håller mig undan alla dessa människor. Karnevalståget följde jag igår, det är ju utomhus. Jag har min osynliga 1½m bubbla runt mig (host- och andningspartiklar ska visst inte klara mer än 1½m) kommer jag till en människomassa, backar jag, eller går en bakväg.
Jag är ändå med!
Likaså fick jag möjlighet att vara med på Musikteaterns generalrep i Gösslunda, häromkvällen. Utomhus. Måttligt lite folk, men ändå så fin feststämning. Vacker belysning i den svarta natten, skrönor som spelades upp på innergårdar i alvarbyn. Bara det att få komma in bland dessa vackra gårdar, sen se det vackra spelet, höra den fina musiken. Det var en upplevelse!

Så, trots karantän är jag med.
Nu har jag min bästa vecka framför mig. Illamåendet har släppt. Tröttheten är kvar, men den är överkomlig, och bara tanken på att det är sista gången jag kommer att slås ner nästa måndag, det gör att tröttheten är ett litet aber som minsann ska få se på annat snart. Jag ska bygga upp kroppen igen, sätta mig på cykeln, jag ska hitta kraft – utan att slås ner..
Nio dagar har jag nu, nio starka dagar.
Det känns som ett oändligt pärlband av kristallklara dagar. Jag blir alldeles lycklig när jag tänker på all denna tid. Nio dagar att ta vara på.
Cykelturerna blir kortare, men jag ger mig ut.
Njuter nå´t så oerhört av vinden, av att cykla genom det höstmätta landskapet.
Njuter av att orka sitta på cykeln och föras framåt.

söndag 20 september 2009

Prövningens tid.


Jag kan inte säga annat än att det är ganska intressant att vara med och se hur det är att ha en kropp som inte fungerar. Det är skrämmande, men i mitt fall, vet jag ju helt vad det beror på, det är som det ska vara, och det kommer att bli bättre. Därav det intressanta.

Men tröttheten är så enorm, benen så tunga, går jag det minsta över en gräns spränger huvudet.
Illamåendet följer mig, hela tiden, även om det blir lite bättre för var dag som går.
Jag har betingat mitt illamående på en hel massa underliga saker.
Ser jag mig i spegeln utan buff – huvudsvålen med det ynka lilla håret, då ser jag hallonsaftdropp för min inre syn, och mår genast illa.
Tanken på nästa behandling, ja om jag bara tänker på själva datumet, den 5:e oktober, så rullar illamåendet igång.
Kaffet smakar dåligt. Allting har en bismak.
Men snart är jag ute ur det här.
Snart kan jag gå någon kilometer, utan att måsta stanna vid första bästa bänk.
Jag längtar oerhört efter att kroppen ska orka igen, efter att få cykla mig svettig, efter att få känna kraften växa till.
Kanske får jag nu en större förståelse för hur det är att leva med ständiga begränsningar. Det är nyttigt. Och jag är ju så privilegierad, jag vet att jag snart kommer att må bättre.
Lustigt är det att plötsligt komma på att jag föredrar att cykla på min "gäst"-cykel, hellre än på min totala favoritcykel. Anledningen är att jag måste lyfta benet två decimeter högre när jag kliver upp på den gamla! Aldrig tidigare har jag lagt märke till att de har olika hög ram!

Jag har en rastlöshet i mig, vill, kan inte bara sitta och må illa och vara trött. Så jag ägnar mig åt en massa skojiga saker.
På promenaderna fotar jag fåglar, det är alltid lika spännande.
Jag har skurit en massa päron som jag torkat i ugnen. Det går inte att låta alla dessa underbara päron ligga och bli förstörda. Provar också att koka och frysa in. Jag ska smaka en päronhalva ikväll för att se om jag tycker om dem. Om det är värt besväret.
Och jag bakar surdegsbröd, så som jag gjorde förr. Men naturligtvis med dinkel, det har jag alltid i brödet nuförtiden.
Så, trots att kroppen nästan ligger helt tillintetgjord så har jag det ganska bra. Och ångest och rädsla göre sig icke besvär, nu handlar det om att parera illamående och trötthet.

tisdag 15 september 2009

Hallonsaft, rädslotankar och jordgubbar


-Dina blodvärden ligger för lågt, de vita blodkropparna .. så kan du komma lite tidigare så vi får ta nya prover?
Så klart. Det är jag helt beredd på. Bara de två första gångerna var de bra, nu tre gånger i rad är de låga.
Så det innebär en extra timmes väntan. Jag har en bok med mig, tänkte dricka kaffe i det luftiga fiket. Men bara av att gå in till onkologen, se alla de plastiga droppställningarna, det får illamåendet att sätta fart.
Så, nej, tack, inget fika för min del.
Jag sätter mig på en bänk i halvsol och läser.

Men, blodet har blivit bättre sen provtagningen i fredags, så nu är det fritt fram.
Hurra. Jag får må dåligt igen…
Ja, det är kluvet, jag vill ju absolut få min behandling i tid, så det blir klart, men det är väldigt olustigt att fyllas av giftet, att känna cortisonet bubbla i kroppen, illamåendet krypa in i mig genom hallonsaftsslangen.
Kanske är det för att målet hägrar, sista behandlingen den 5:e okt, eller så är det att kroppen har allt mindre kraft att kämpa emot, men illamåendet är värre, huvudvärken kommer. Ja, det är som en bakfylla – i flera månader. Men målet är nära. Och, jag måste komma ihåg, att det finns goda dagar också i behandlingen.
Jag kör bil idag, vill numera inte beblanda mig med bussresenärer. Och det är skönt att komma snabbt hem – slippa vänta på bussar.

När kroppen inte orkar, då kommer också de svåra tankarna.
Den där osäkerheten. Håller livet? Kan jag lita på livet? Kan jag våga tro på en framtid?
En gång cancer, alltid cancer.
Eviga återfall.
Svåra behandlingar.
Borttynande kropp.
Minnen av min klasskamrats mamma som dog i bröstcancer, minnen av andra vänner som inte klarat sig.
Det är tankar jag sällan släpper fram, men de finns där.
Liksom tanken på att dö. Att inte få vara med.
Just nu känner jag mig immun mor cancerknölar, cellgiftet är verksamt och just nu kan det inte växa till några.
Men hur kommer rädslan att ta form sen?
Döden. Jag vill inte dö nu. Jag vill leva ett långt och friskt liv. Så mycket har jag ogjort, framförallt vill jag följa mina barn och eventuella barnbarn.
För att alls orka med ångesten, rädslan för döden har jag kommit till ett accepterande. Jag ser det goda runt mig nu, jag njuter var dag som om den är den sista. Jag lever fullt ut i dag om jag också ska dö i morgon.
Men jag ger inte upp, för det är väl inte det jag gör när jag accepterar döden?
Jag ger inte upp, jag vill leva, jag vill kämpa, men jag orkar inte tampas med dödsångest.
Jag skrev ett svar till en tjej på cancerfondens hemsida. Känner att jag måste läsa det också för min egen del idag, som tröst:

” Inte många vänner klarar att möta om- frågorna.(om-frågorna, de tankar vi har om om om det inte går bra) De blir då förtvivlade, vill trösta bort. Och det är gott och väl, men vi måste också få tala om vår rädsla. Kanske är det där vi behöver allra mest stöd.
Jag har legat många nätter och varit paniskt förskräckt för att dö, nu. Lämna livet, lämna barnen (visserligen är de unga vuxna, men ändå för unga för att förlora sin mor).
Men jag har kommit fram till ett accepterande av döden. Jag ser att livet är underbart, jag vill fortsätta leva, men om jag inte skulle göra det vill jag ha så rent i min livsbok som möjligt. Jag vill ha goda relationer, jag vill känna att jag är ärlig, öppen, så nära mina kära som jag kan.
Och så finner jag ett lugn, ändå, livet är gott, och det är inte antalet år som spelar roll...
Där kan jag bli rädd. Håller jag på att ge upp? Jag vill sannerligen inte ge upp. Klart att jag ska fortsätta att leva. Men för att inte förstöras av ångest, måste jag acceptera livets villkor. Och i ärlighetens namn är det ju inte bara vi som egentligen måste inse livets bräcklighet. Vad som helst kan faktiskt hända vem som helst, när som helst....
Vi har bara fått hjälp att se det så tydligt, och kanske därmed också hjälp att verkligen uppskatta det livet har att ge oss.
Nu, under cellgiftsbehandlingen, känner jag mig immun mot återfall, men hur min hypokondri kommer att skena iväg sen, det vågar jag knappt tänka på.
Ändå tror jag på fortsatt liv, tacksamt tror jag på det. Ångesten är en bakgrundston som kanske ger livet en större dynamik, och en större intensitet...”

Jag avslutar med en glad bild på mina jordgubbar som ännu ger mig färska bär till frukosten var morgon…