Prövningens tid.

Jag kan inte säga annat än att det är ganska intressant att vara med och se hur det är att ha en kropp som inte fungerar. Det är skrämmande, men i mitt fall, vet jag ju helt vad det beror på, det är som det ska vara, och det kommer att bli bättre. Därav det intressanta.

Men tröttheten är så enorm, benen så tunga, går jag det minsta över en gräns spränger huvudet.
Illamåendet följer mig, hela tiden, även om det blir lite bättre för var dag som går.
Jag har betingat mitt illamående på en hel massa underliga saker.
Ser jag mig i spegeln utan buff – huvudsvålen med det ynka lilla håret, då ser jag hallonsaftdropp för min inre syn, och mår genast illa.
Tanken på nästa behandling, ja om jag bara tänker på själva datumet, den 5:e oktober, så rullar illamåendet igång.
Kaffet smakar dåligt. Allting har en bismak.
Men snart är jag ute ur det här.
Snart kan jag gå någon kilometer, utan att måsta stanna vid första bästa bänk.
Jag längtar oerhört efter att kroppen ska orka igen, efter att få cykla mig svettig, efter att få känna kraften växa till.
Kanske får jag nu en större förståelse för hur det är att leva med ständiga begränsningar. Det är nyttigt. Och jag är ju så privilegierad, jag vet att jag snart kommer att må bättre.
Lustigt är det att plötsligt komma på att jag föredrar att cykla på min "gäst"-cykel, hellre än på min totala favoritcykel. Anledningen är att jag måste lyfta benet två decimeter högre när jag kliver upp på den gamla! Aldrig tidigare har jag lagt märke till att de har olika hög ram!

Jag har en rastlöshet i mig, vill, kan inte bara sitta och må illa och vara trött. Så jag ägnar mig åt en massa skojiga saker.
På promenaderna fotar jag fåglar, det är alltid lika spännande.
Jag har skurit en massa päron som jag torkat i ugnen. Det går inte att låta alla dessa underbara päron ligga och bli förstörda. Provar också att koka och frysa in. Jag ska smaka en päronhalva ikväll för att se om jag tycker om dem. Om det är värt besväret.
Och jag bakar surdegsbröd, så som jag gjorde förr. Men naturligtvis med dinkel, det har jag alltid i brödet nuförtiden.
Så, trots att kroppen nästan ligger helt tillintetgjord så har jag det ganska bra. Och ångest och rädsla göre sig icke besvär, nu handlar det om att parera illamående och trötthet.