Hallonsaft, rädslotankar och jordgubbar

-Dina blodvärden ligger för lågt, de vita blodkropparna .. så kan du komma lite tidigare så vi får ta nya prover?
Så klart. Det är jag helt beredd på. Bara de två första gångerna var de bra, nu tre gånger i rad är de låga.
Så det innebär en extra timmes väntan. Jag har en bok med mig, tänkte dricka kaffe i det luftiga fiket. Men bara av att gå in till onkologen, se alla de plastiga droppställningarna, det får illamåendet att sätta fart.
Så, nej, tack, inget fika för min del.
Jag sätter mig på en bänk i halvsol och läser.

Men, blodet har blivit bättre sen provtagningen i fredags, så nu är det fritt fram.
Hurra. Jag får må dåligt igen…
Ja, det är kluvet, jag vill ju absolut få min behandling i tid, så det blir klart, men det är väldigt olustigt att fyllas av giftet, att känna cortisonet bubbla i kroppen, illamåendet krypa in i mig genom hallonsaftsslangen.
Kanske är det för att målet hägrar, sista behandlingen den 5:e okt, eller så är det att kroppen har allt mindre kraft att kämpa emot, men illamåendet är värre, huvudvärken kommer. Ja, det är som en bakfylla – i flera månader. Men målet är nära. Och, jag måste komma ihåg, att det finns goda dagar också i behandlingen.
Jag kör bil idag, vill numera inte beblanda mig med bussresenärer. Och det är skönt att komma snabbt hem – slippa vänta på bussar.

När kroppen inte orkar, då kommer också de svåra tankarna.
Den där osäkerheten. Håller livet? Kan jag lita på livet? Kan jag våga tro på en framtid?
En gång cancer, alltid cancer.
Eviga återfall.
Svåra behandlingar.
Borttynande kropp.
Minnen av min klasskamrats mamma som dog i bröstcancer, minnen av andra vänner som inte klarat sig.
Det är tankar jag sällan släpper fram, men de finns där.
Liksom tanken på att dö. Att inte få vara med.
Just nu känner jag mig immun mor cancerknölar, cellgiftet är verksamt och just nu kan det inte växa till några.
Men hur kommer rädslan att ta form sen?
Döden. Jag vill inte dö nu. Jag vill leva ett långt och friskt liv. Så mycket har jag ogjort, framförallt vill jag följa mina barn och eventuella barnbarn.
För att alls orka med ångesten, rädslan för döden har jag kommit till ett accepterande. Jag ser det goda runt mig nu, jag njuter var dag som om den är den sista. Jag lever fullt ut i dag om jag också ska dö i morgon.
Men jag ger inte upp, för det är väl inte det jag gör när jag accepterar döden?
Jag ger inte upp, jag vill leva, jag vill kämpa, men jag orkar inte tampas med dödsångest.
Jag skrev ett svar till en tjej på cancerfondens hemsida. Känner att jag måste läsa det också för min egen del idag, som tröst:

” Inte många vänner klarar att möta om- frågorna.(om-frågorna, de tankar vi har om om om det inte går bra) De blir då förtvivlade, vill trösta bort. Och det är gott och väl, men vi måste också få tala om vår rädsla. Kanske är det där vi behöver allra mest stöd.
Jag har legat många nätter och varit paniskt förskräckt för att dö, nu. Lämna livet, lämna barnen (visserligen är de unga vuxna, men ändå för unga för att förlora sin mor).
Men jag har kommit fram till ett accepterande av döden. Jag ser att livet är underbart, jag vill fortsätta leva, men om jag inte skulle göra det vill jag ha så rent i min livsbok som möjligt. Jag vill ha goda relationer, jag vill känna att jag är ärlig, öppen, så nära mina kära som jag kan.
Och så finner jag ett lugn, ändå, livet är gott, och det är inte antalet år som spelar roll...
Där kan jag bli rädd. Håller jag på att ge upp? Jag vill sannerligen inte ge upp. Klart att jag ska fortsätta att leva. Men för att inte förstöras av ångest, måste jag acceptera livets villkor. Och i ärlighetens namn är det ju inte bara vi som egentligen måste inse livets bräcklighet. Vad som helst kan faktiskt hända vem som helst, när som helst....
Vi har bara fått hjälp att se det så tydligt, och kanske därmed också hjälp att verkligen uppskatta det livet har att ge oss.
Nu, under cellgiftsbehandlingen, känner jag mig immun mot återfall, men hur min hypokondri kommer att skena iväg sen, det vågar jag knappt tänka på.
Ändå tror jag på fortsatt liv, tacksamt tror jag på det. Ångesten är en bakgrundston som kanske ger livet en större dynamik, och en större intensitet...”

Jag avslutar med en glad bild på mina jordgubbar som ännu ger mig färska bär till frukosten var morgon…