Skördefest på Öland

Öland har nu kommit till årets sista riktigt stora begivenhet. Ön svämmar över vid midsommar, då går det knappt att ta sig över bron. Sen under hela semesterperioden i juni- juli är speciellt norra Öland invaderat av turister. Vägen norrut är svårframkomlig, långa bilköer, husbilar, människor överallt.
Så kommer augusti.
Allt stillnar av. De turister som finns kvar är tyskar, danskar eller holländare. Caféer och butiker slår igen eller begränsar sina öppettider.
September kommer, det blir än mer tomt på gator och vägar.

MEN. Så kommer skördefesten.
Varje grindstolpe, varje gård pryds av stora orangea pumpor. Stora fält är översållade av pumpor.
Halmbalar ställs upp, pyntas pryds.
Och åter rullar bilarna långsamt, långsamt i den oändliga kön över Ölandsbron.
Lilla Mörbylånga som vanligtvis är så tyst och stilla kan plötsligt kännas som en storstad. Människor överallt. Facklor, marschaller, ett fantastiskt karnevalståg med dockor i medeltida skepnad. Eldslukare, gycklare.
Det är fest.

Jag , i min numera lite ljusskygga tillvaro, jag håller mig undan alla dessa människor. Karnevalståget följde jag igår, det är ju utomhus. Jag har min osynliga 1½m bubbla runt mig (host- och andningspartiklar ska visst inte klara mer än 1½m) kommer jag till en människomassa, backar jag, eller går en bakväg.
Jag är ändå med!
Likaså fick jag möjlighet att vara med på Musikteaterns generalrep i Gösslunda, häromkvällen. Utomhus. Måttligt lite folk, men ändå så fin feststämning. Vacker belysning i den svarta natten, skrönor som spelades upp på innergårdar i alvarbyn. Bara det att få komma in bland dessa vackra gårdar, sen se det vackra spelet, höra den fina musiken. Det var en upplevelse!

Så, trots karantän är jag med.
Nu har jag min bästa vecka framför mig. Illamåendet har släppt. Tröttheten är kvar, men den är överkomlig, och bara tanken på att det är sista gången jag kommer att slås ner nästa måndag, det gör att tröttheten är ett litet aber som minsann ska få se på annat snart. Jag ska bygga upp kroppen igen, sätta mig på cykeln, jag ska hitta kraft – utan att slås ner..
Nio dagar har jag nu, nio starka dagar.
Det känns som ett oändligt pärlband av kristallklara dagar. Jag blir alldeles lycklig när jag tänker på all denna tid. Nio dagar att ta vara på.
Cykelturerna blir kortare, men jag ger mig ut.
Njuter nå´t så oerhört av vinden, av att cykla genom det höstmätta landskapet.
Njuter av att orka sitta på cykeln och föras framåt.