fredag 3 juli 2009

När håret börjar falla...


Det mullrar alldeles väldigt. Svetten klibbar, olydiga kastvindar sveper runt bland knastertorra gräsvippor. Sommaråskvädret är på gång. Regnet är välkommet, om det kommer. Svalkan likaså.
Jag har haft det fint några dagar. Kraften har återkommit, förutom lite magont så har jag börjat känna mig nästan som vanligt.
Olle kom hem på ett hastigt besök, före den stundande Canadaresan. Det är så roligt att ha dem hemma! Både Stina och Olle, på samma gång… fattas bara Simon.
Vi har plockat fläderblommor i den stora fläderskogen.




Porten under nyckelbenet har äntligen läkt så helt att jag kan bada. Och jag har badat! Gissa om jag har badat!
Vattnet är så härligt varmt, ändå svalkar doppen.
Fast visst känns det lite underligt att ha en artificiell grej inopererad i kroppen! En egen kanal till en av mina stora vener. Att vara uppkopplad, på nåt sätt. Som en science-fiction film.
Men det är bra. Jag slipper bli stucken var gång jag ska få cellgift. Blodprover kan också tas direkt där – och det ska tas många blodprover under en sån här kur. Cellgiftet behöver stora vener, eftersom det är så starkt och skulle kunna skada de mindre.
Ändå, jag är inte riktigt vän med min port.

Så har nu stora tussar hår börjat falla. Jag är så väl förberedd att det inte kommer som en chock, jag har ju väntat, men ändå…
Än syns det inte, jag har många hårstrån, och trots att många ramlat, sitter många kvar. Men tunnare och tunnare blir det. Det lär inte dröja många dagar innan jag känner mig tvingad att klippa bort de testar som är kvar.
Nå.
Det går.
Det är ju skönt att det är sommar också, och att jag ändå alltid gillat att gå omkring med solhatt.

Den 15:de juli ska vi ha begravning för mamma.
Det är så konstigt att se hennes namn i dödsannonsen.
Hennes namn, det namn som är så oerhört välbekant, nästan lika välbekant som mitt eget.
Det är konstigt att komma in i hennes rum. Att se den tomma sängen. Att se hennes saker, hennes kläder, hennes böcker. Glasögonen på nattygsbordet.
Det är konstigt att hon är borta, det är konstigt att hon, som alltid funnits, inte längre finns.

Kära mamma, jag saknar dig, trots att jag vet att det var tid för dig att gå, och att du var så helt beredd på det.

söndag 28 juni 2009

En mycket god dag


En helt underbar dag!
Pappa och jag gick till kyrkan och hörde välsignelsen läsas över mamma. Det kändes gott, och lite ovant. Bara han och jag. Han är så fin, min pappa, jag känner mig stolt över att vara där med honom.
Fast jag tror egentligen att han är närmare sin Gud bland rosor och vinrankor än han är i kyrkan.

Jag mår mycket bättre idag, känner en sprittande kraft som räcker till cykelturer.
Så min granne Marianne och jag cyklade till Kleva strand, fyra kilometer fin cykelväg härifrån. Och att sitta under en gammal al, i skön skugga, känna vinden från havet, det är verkligen njutbart.
Vilken tur, egentligen, att det är sommar och sol och underbar natur runt mig, när jag nu måste gå igenom den här behandlingen.
När jag är trött har jag mitt päronträd, och när jag har kraft finns alla vackra blomsterprydda cykelvägar runt mig.

I dag fanns kraften, som sagt, och i kväll ville jag ut igen. Stina och jag cyklade en tur söderut, också den på små fina cykelvägar, kantade av betande kor och får.
Vinden fladdrar i håret, ja håret sitter fortfarande fast. Finns det något underbarare än att känna hur det fladdrar i cykelvinden?
Nu tror jag att kraften återkommit på riktigt, så jag räknar med att jag ska fortsätta cykla resten av perioden. Och om några dagar har porten läkt, då kan jag också bada.
Porten blev förresten genast bättre när stygnen kom bort. SKÖNT.

Det är en god dag idag. En mycket god dag.

lördag 27 juni 2009

Saknad och huvudsaker

Sommaren ståtar med sina allra vackraste dagar. Såna dagar då jag brukar vilja cykla, gå vandringsleder i skugga, åka ner till havet och ta mig ett dopp.

Men det är inte en vanlig sommar i sommar.
Mamma bakar inga goda bullar och bjuder inte på safkalas, så som hon gjorde när jag var liten.
Mina ben och min kropp orkar ännu inte med några ljuvliga cykelturer.
Porten gör så ont. Porten kallas trång, var det inte så en av Jan Fridegårds böcker hette, Porten kallas trång.
Och min port-a-cath känns trång. Eller huden runt den, snarare. Fast jag räknar med att det blir bättre, ja att det nästan blir bra, när stygnen tas bort i eftermiddag.
Ändå oroar det mig, blir det inte bättre, måste jag in med det. Och nu är det lördag… men jag har telefonnummer jag kan ringa, också på helger. Det får ju inte bli infekterat, nu när jag har cellgifter i kroppen. Och det är lättare än vanligt att det blir infekterat.

Jag har gjort en stor laddning köttfärssås till pappa. Han blir så oerhört tacksam. Nu har han mat i flera dagar.
Och jag frostar av frysen, en av sommarens hetaste dagar. Händerna blir iskalla när jag skrapar i isen.
Annars ligger jag ute under päronträdet och lyssnar till”Rödhake” av Nesbö. Skönt att inte ens behöva läsa.

Det är konstigt att mamma är borta. Det är konstigt att pappa är ensam. Men jag är så glad över att mamma har det bra nu, att hon får slippa leva längre med kroppens begränsningar och förfall. Hon ville verkligen dö nu. Och som en nåd, fick hon sluta snabbt och enkelt, med sin familj vid sin sida.

Jag väntar oroligt på att håret ska lossna. Det är verkligen både livlöst och oformbart nu, blir fett när det är helt nytvättat. Är det resultatet av behandlingen, eller kanske är det inbillning, men jag är ändå glad för varje dag jag har det kvar.
Vore skönt om det sitter där det ska i morgon när vi ska till kyrkan och höra tacksägelse läsas över mamma. Och det vore skönt om jag får ha det kvar på måndag när vi ska till begravningsbyrån.

Jag har provat fler peruker.






I min rätta färg nu.
Men…. Men…
Det är inte jag. Det kan aldrig bli jag. Jag känner en oerhörd olust inför dessa skapelser.
Vad tycker ni?

Jag provade också en turban, tjock i bomull.
Den kanske vore bra som mössa på vintern, men jag tror inte jag klarar en dag med en tjock mössa på huvudet i sommar!
Det jag har kvar är buffar.
Min väninna Britt i Östersund säger att alla använder buff i skidspåret, under motorcykelhjälmen osv. jag hade aldrig hört talas om det, men har nu köpt flera stycken. Jag tror att det blir min melodi.
Svala. Enkla. Och med örhängen till blir det väl lite kvinna kvar av mig, eller ..?

fredag 26 juni 2009

Mamma blev 91år


Så har min mamma fått sluta sina dagar.
Hon behövde aldrig bli ett kolli, hon fick somna in lugnt och stilla igår. 60 år efter det att pappa och hon träffats.
Hon fick ett långt liv, mycket har hänt under hennes 91 år.

Pappa hade tagit en liten rosstickling av en rosa ros. På midsommaraftonen gjorde vi en bukett som vi ställde på mammas nattygsbord, av de små, rosa rosorna och vita prästkragar. De har stått vid hennes sida hela veckan, och nu när hon gjordes iordning, kläddes i rena vita kläder, fick hon av personalen den lilla rosen stucken i sina händer. Det var så vackert!

Och det var så skönt att hon inte behövde kämpa, att hon inte behövde ligga länge. Det var så fint att Stina satt och höll hennes hand när hon dog. Pappa och jag kom minuterna senare in genom dörren.
Det var så fint att pappa, Stina och jag stod och grät tillsammans vid hennes säng, och Karin fanns med i telefon.
Det är så fint att pappa är den fantastiska människa som han är, att han delar med sig av minnen och tankar och sin positiva goda livssyn.
Det är så fint att mamma, som alltid hade så lätt att oroa sig, inte behöver följa mig genom min cellgiftsbehandling. Det är fint för mig att jag inte behöver skydda henne från sorgen att se mig se sjuk ut.
Det är så fint att mamma fick flytta hem till sitt kära Öland, åren innan hon dog.
Det är så fint att vi hann med alla utflykter, att vi sprang på alvaret så ofta, att vi besökte Högsrum och hennes ursprung så många gånger.
Det är så fint att hon har fått ha pappa vid sin sida i 60år.

Ja, ett långt, fint liv är slut. Det är mycket att vara tacksam över.
Jag är också glad att jag hunnit klarat av min första svåra vecka efter cellgifterna nu. Att jag inte mår illa. Att jag visserligen är trött, men ändå inte utslagen.

.

tisdag 23 juni 2009

Mitt i sommaren


Halva det här året har gått, och det känns magiskt skrämmande att tänka att det fortfarande är sex månader kvar.
För det har inte varit något bra år, så här långt.
Kaos och katastrofer har avlöst varandra.
Hur ska jag kunna vaccinera mig mot fler kaosar (kaoser? Vad heter kaos i plural? Eller är kaos så totalt att det endast finns i singular?)?
Kommer jag att sitta och tänka att :Det var ingenting då, mot hur det blev sen….

Om vi börjar med nyårsnatten så satt vi på flyget på väg till Indien. Familjen som samlades inför bröllopet i Bangalore.
Det var ju spännande och bra, men det gnagde i samvetet att åka ifrån mamma som strax före jul fått en stroke. (trodde vi då. Nu säger de att det var epilepsi)
Men samvetet tillät heller inte att utebli från min dotters bröllop – och hennes bröllop ville jag ju dessutom så oändligt gärna delta i!

Det var gott och fint bröllop och avkopplande resa till Kerala med ayurvedisk behandling mot tinnitus, det avlöpte fint.
Fast under tiden förlorade min dotters nye man sitt arbete pga av världens ekonomiska kris. Hans arbetsgivare gick i konkurs.
Hans systers njursjukdom komplicerades snart av upptäckten att hon fått hepatit C, vilket mycket försvårar den planerade transplantationen.

Väl hemma igen fick jag då cancer och de månader som följde går inte att beskriva som annat än total och bottendjup kaos.
Och sorg.
Och rädsla.

Och nu ligger mamma svårt sjuk. Hon har nog inte många dagar kvar, verkar det som.
Det kan tyckas som fullkomligt gott och normalt, hon är 91, om hon nu inte behöver bli liggande någon längre tid, så får hon en värdig avslutning på ett värdigt liv.
Men det är ändå svårt. Ändå konstigt.
Just nu ringde sköterskan från avdelningen, mamma är sämre. Men inte ångestfylld, hon sover lugnt.
Skönt att hon slipper se mig utan hår. Det skulle göra henne väldigt ledsen, man ser ju så väldigt sjuk ut då…

Vi har sex månader kvar av det här året. Det känns magiskt, farligt. Vad ska inte hinna hända på sex månader?
Dumheter.
Jag fattar mod igen.
Jag anstränger ögonen och tankarna att geppa allt det goda.
Och livet, ja, det är ju livet, det kan inte vara annat, det har aldrig lovat att vara annorlunda.


Solen.
Min trädgård. Mina rosor. Pappa och hans blomor. Mina barn. Mina vänner.
Kraften i behandlingen, jag kommer att bli frisk.
Solen flödar.
Rödstjärtar förgyller min tillvaro med sina fladdrande röda stjärtfjädrar. Liksom trollsländan med guldspunna vingar.

söndag 21 juni 2009

En RIKTIG sommardag.




Mamma ligger kvar på sjukhuset. Eftersom det har varit helg har hon inte röntgats, och vi vet inget mer än tidigare. Men att hon inte är bra, det ser vi. Hon får kramper och hon får starka mediciner.
Medicinerna gör att hon sover. Vi har därför inte åkt in idag.

Jag har vilat mycket.
Det är så skönt, jag känner mig betydligt bättre. Vaknade med en känsla av kristallklarhet. Något rent. Lite illamående hänger kvar, men det är något klart och rent i mig.
Jag äter efter klockan, ser till att det inte går mer än fyra timmar mellan måltiderna.. Och då, trots att jag kanske är lite illamående när jag börjar, slukar jag sen maten med stor aptit. Jag är hungrig!
Jag äter jättemycket.
Rör mig nästan inte alls.
Kommer väl att sluta som en Michelingubbe. :-)

Tankarna på mamma lägger sordin på dagen, men annars har det varit en helt ljuvlig sommardag.

Jag har legat i skuggan under päronträdet. Känt doften av blommande schersmin, lyssnat till svalornas svirrande högt uppe i den blå skyn.
Mina kläder är tunna och fladdrande, min solhatt stor, jag skyddar mig mot solen.
Jag ligger och njuter, jag läser, jag plockar lite lustfyllt med några rosskott eller andra plantor.
Eller tar en långsam promenad in bland flädersnåren. Ser att det är dags att plocka blommor till saft.



Jag tror och hoppas att det värsta av den här omgångens cellgiftsbehandling nu är över. Att illamåendet ska dra bort helt. Att krafterna ska komma tillbaks.
Min kusin Gunnar och hans Monica kom förbi. Vi drack, tillsammans med pappa, flädersaft och kaffe i bersån.
Och Stina jobbar natt på akuten igen.
Nu under sommaren, när befolkningen på Öland ökar tiofalt…. Då drar man ner på personal på akuten .- samtidigt som de flesta som jobbar dessutom är semestervikarier.
Nog är det fel där någonstans, eller…?

lördag 20 juni 2009

Midsommardagen


Midsommardagen.
Jag vaknar med lätt illamående också idag. Nåt tungt i kroppen. Inte en sprittande glädje, som en midsommardags morgon på Öland brukar innebära.
Drömmarna var oroliga.
Jag kryper ur olusten och minns.
Visstja. Jag har ju min behandling, och i ljuset av den, mår jag nog ändå förträffligt.
Jag ligger inte och kräks.
Jag är inte helt utslagen.
Det kommer att gå över.
Jag tar min medicin. Ser i spegeln att rynkorna slätats ut något, cortisonet får kinderna att fyllas ut.
Jag tvättar håret, än har jag hår att tvätta. Undra hur många gånger till innan det går lika bra med en dammtrasa?

Och jag har min trädgård. Orkar jag inget annat så orkar jag ändå sitta i skuggan och läsa en bok. Till dess att regnet jagar in mig.
Jag plockar med blommorna, sprutar såpa på rosornas alla bladlöss. Gläds åt de svällande knopparna och de första utslagna.
Jag förbannar sniglarna som nu helt mejat ner några av de stora fina solrosplantorna.
Kort sagt, det är en midsommardag, och det är ljust och solen torkar upp regnets droppar.

Pappa och jag ska åka in till mamma. Vi var där igår, då var också Stina med. Och mamma blev så glad att vi kom, att vi bara självklart måste åka in även idag. Det känns bra att jag orkar köra. Det är bra att det inte är så långt.

Det går faktiskt riktigt bra, jag måste komma ihåg att äta ofta, att vila mycket och att ta det lugnt. Svåra saker för mig att lära mig, men livets skola är inte alltid så lätt.