Saknad och huvudsaker

Sommaren ståtar med sina allra vackraste dagar. Såna dagar då jag brukar vilja cykla, gå vandringsleder i skugga, åka ner till havet och ta mig ett dopp.

Men det är inte en vanlig sommar i sommar.
Mamma bakar inga goda bullar och bjuder inte på safkalas, så som hon gjorde när jag var liten.
Mina ben och min kropp orkar ännu inte med några ljuvliga cykelturer.
Porten gör så ont. Porten kallas trång, var det inte så en av Jan Fridegårds böcker hette, Porten kallas trång.
Och min port-a-cath känns trång. Eller huden runt den, snarare. Fast jag räknar med att det blir bättre, ja att det nästan blir bra, när stygnen tas bort i eftermiddag.
Ändå oroar det mig, blir det inte bättre, måste jag in med det. Och nu är det lördag… men jag har telefonnummer jag kan ringa, också på helger. Det får ju inte bli infekterat, nu när jag har cellgifter i kroppen. Och det är lättare än vanligt att det blir infekterat.

Jag har gjort en stor laddning köttfärssås till pappa. Han blir så oerhört tacksam. Nu har han mat i flera dagar.
Och jag frostar av frysen, en av sommarens hetaste dagar. Händerna blir iskalla när jag skrapar i isen.
Annars ligger jag ute under päronträdet och lyssnar till”Rödhake” av Nesbö. Skönt att inte ens behöva läsa.

Det är konstigt att mamma är borta. Det är konstigt att pappa är ensam. Men jag är så glad över att mamma har det bra nu, att hon får slippa leva längre med kroppens begränsningar och förfall. Hon ville verkligen dö nu. Och som en nåd, fick hon sluta snabbt och enkelt, med sin familj vid sin sida.

Jag väntar oroligt på att håret ska lossna. Det är verkligen både livlöst och oformbart nu, blir fett när det är helt nytvättat. Är det resultatet av behandlingen, eller kanske är det inbillning, men jag är ändå glad för varje dag jag har det kvar.
Vore skönt om det sitter där det ska i morgon när vi ska till kyrkan och höra tacksägelse läsas över mamma. Och det vore skönt om jag får ha det kvar på måndag när vi ska till begravningsbyrån.

Jag har provat fler peruker.






I min rätta färg nu.
Men…. Men…
Det är inte jag. Det kan aldrig bli jag. Jag känner en oerhörd olust inför dessa skapelser.
Vad tycker ni?

Jag provade också en turban, tjock i bomull.
Den kanske vore bra som mössa på vintern, men jag tror inte jag klarar en dag med en tjock mössa på huvudet i sommar!
Det jag har kvar är buffar.
Min väninna Britt i Östersund säger att alla använder buff i skidspåret, under motorcykelhjälmen osv. jag hade aldrig hört talas om det, men har nu köpt flera stycken. Jag tror att det blir min melodi.
Svala. Enkla. Och med örhängen till blir det väl lite kvinna kvar av mig, eller ..?

Mamma blev 91år

Så har min mamma fått sluta sina dagar.
Hon behövde aldrig bli ett kolli, hon fick somna in lugnt och stilla igår. 60 år efter det att pappa och hon träffats.
Hon fick ett långt liv, mycket har hänt under hennes 91 år.

Pappa hade tagit en liten rosstickling av en rosa ros. På midsommaraftonen gjorde vi en bukett som vi ställde på mammas nattygsbord, av de små, rosa rosorna och vita prästkragar. De har stått vid hennes sida hela veckan, och nu när hon gjordes iordning, kläddes i rena vita kläder, fick hon av personalen den lilla rosen stucken i sina händer. Det var så vackert!

Och det var så skönt att hon inte behövde kämpa, att hon inte behövde ligga länge. Det var så fint att Stina satt och höll hennes hand när hon dog. Pappa och jag kom minuterna senare in genom dörren.
Det var så fint att pappa, Stina och jag stod och grät tillsammans vid hennes säng, och Karin fanns med i telefon.
Det är så fint att pappa är den fantastiska människa som han är, att han delar med sig av minnen och tankar och sin positiva goda livssyn.
Det är så fint att mamma, som alltid hade så lätt att oroa sig, inte behöver följa mig genom min cellgiftsbehandling. Det är fint för mig att jag inte behöver skydda henne från sorgen att se mig se sjuk ut.
Det är så fint att mamma fick flytta hem till sitt kära Öland, åren innan hon dog.
Det är så fint att vi hann med alla utflykter, att vi sprang på alvaret så ofta, att vi besökte Högsrum och hennes ursprung så många gånger.
Det är så fint att hon har fått ha pappa vid sin sida i 60år.

Ja, ett långt, fint liv är slut. Det är mycket att vara tacksam över.
Jag är också glad att jag hunnit klarat av min första svåra vecka efter cellgifterna nu. Att jag inte mår illa. Att jag visserligen är trött, men ändå inte utslagen.

.

Mitt i sommaren

Halva det här året har gått, och det känns magiskt skrämmande att tänka att det fortfarande är sex månader kvar.
För det har inte varit något bra år, så här långt.
Kaos och katastrofer har avlöst varandra.
Hur ska jag kunna vaccinera mig mot fler kaosar (kaoser? Vad heter kaos i plural? Eller är kaos så totalt att det endast finns i singular?)?
Kommer jag att sitta och tänka att :Det var ingenting då, mot hur det blev sen….

Om vi börjar med nyårsnatten så satt vi på flyget på väg till Indien. Familjen som samlades inför bröllopet i Bangalore.
Det var ju spännande och bra, men det gnagde i samvetet att åka ifrån mamma som strax före jul fått en stroke. (trodde vi då. Nu säger de att det var epilepsi)
Men samvetet tillät heller inte att utebli från min dotters bröllop – och hennes bröllop ville jag ju dessutom så oändligt gärna delta i!

Det var gott och fint bröllop och avkopplande resa till Kerala med ayurvedisk behandling mot tinnitus, det avlöpte fint.
Fast under tiden förlorade min dotters nye man sitt arbete pga av världens ekonomiska kris. Hans arbetsgivare gick i konkurs.
Hans systers njursjukdom komplicerades snart av upptäckten att hon fått hepatit C, vilket mycket försvårar den planerade transplantationen.

Väl hemma igen fick jag då cancer och de månader som följde går inte att beskriva som annat än total och bottendjup kaos.
Och sorg.
Och rädsla.

Och nu ligger mamma svårt sjuk. Hon har nog inte många dagar kvar, verkar det som.
Det kan tyckas som fullkomligt gott och normalt, hon är 91, om hon nu inte behöver bli liggande någon längre tid, så får hon en värdig avslutning på ett värdigt liv.
Men det är ändå svårt. Ändå konstigt.
Just nu ringde sköterskan från avdelningen, mamma är sämre. Men inte ångestfylld, hon sover lugnt.
Skönt att hon slipper se mig utan hår. Det skulle göra henne väldigt ledsen, man ser ju så väldigt sjuk ut då…

Vi har sex månader kvar av det här året. Det känns magiskt, farligt. Vad ska inte hinna hända på sex månader?
Dumheter.
Jag fattar mod igen.
Jag anstränger ögonen och tankarna att geppa allt det goda.
Och livet, ja, det är ju livet, det kan inte vara annat, det har aldrig lovat att vara annorlunda.


Solen.
Min trädgård. Mina rosor. Pappa och hans blomor. Mina barn. Mina vänner.
Kraften i behandlingen, jag kommer att bli frisk.
Solen flödar.
Rödstjärtar förgyller min tillvaro med sina fladdrande röda stjärtfjädrar. Liksom trollsländan med guldspunna vingar.

En RIKTIG sommardag.

Mamma ligger kvar på sjukhuset. Eftersom det har varit helg har hon inte röntgats, och vi vet inget mer än tidigare. Men att hon inte är bra, det ser vi. Hon får kramper och hon får starka mediciner.
Medicinerna gör att hon sover. Vi har därför inte åkt in idag.

Jag har vilat mycket.
Det är så skönt, jag känner mig betydligt bättre. Vaknade med en känsla av kristallklarhet. Något rent. Lite illamående hänger kvar, men det är något klart och rent i mig.
Jag äter efter klockan, ser till att det inte går mer än fyra timmar mellan måltiderna.. Och då, trots att jag kanske är lite illamående när jag börjar, slukar jag sen maten med stor aptit. Jag är hungrig!
Jag äter jättemycket.
Rör mig nästan inte alls.
Kommer väl att sluta som en Michelingubbe. :-)

Tankarna på mamma lägger sordin på dagen, men annars har det varit en helt ljuvlig sommardag.

Jag har legat i skuggan under päronträdet. Känt doften av blommande schersmin, lyssnat till svalornas svirrande högt uppe i den blå skyn.
Mina kläder är tunna och fladdrande, min solhatt stor, jag skyddar mig mot solen.
Jag ligger och njuter, jag läser, jag plockar lite lustfyllt med några rosskott eller andra plantor.
Eller tar en långsam promenad in bland flädersnåren. Ser att det är dags att plocka blommor till saft.



Jag tror och hoppas att det värsta av den här omgångens cellgiftsbehandling nu är över. Att illamåendet ska dra bort helt. Att krafterna ska komma tillbaks.
Min kusin Gunnar och hans Monica kom förbi. Vi drack, tillsammans med pappa, flädersaft och kaffe i bersån.
Och Stina jobbar natt på akuten igen.
Nu under sommaren, när befolkningen på Öland ökar tiofalt…. Då drar man ner på personal på akuten .- samtidigt som de flesta som jobbar dessutom är semestervikarier.
Nog är det fel där någonstans, eller…?

Midsommardagen

Midsommardagen.
Jag vaknar med lätt illamående också idag. Nåt tungt i kroppen. Inte en sprittande glädje, som en midsommardags morgon på Öland brukar innebära.
Drömmarna var oroliga.
Jag kryper ur olusten och minns.
Visstja. Jag har ju min behandling, och i ljuset av den, mår jag nog ändå förträffligt.
Jag ligger inte och kräks.
Jag är inte helt utslagen.
Det kommer att gå över.
Jag tar min medicin. Ser i spegeln att rynkorna slätats ut något, cortisonet får kinderna att fyllas ut.
Jag tvättar håret, än har jag hår att tvätta. Undra hur många gånger till innan det går lika bra med en dammtrasa?

Och jag har min trädgård. Orkar jag inget annat så orkar jag ändå sitta i skuggan och läsa en bok. Till dess att regnet jagar in mig.
Jag plockar med blommorna, sprutar såpa på rosornas alla bladlöss. Gläds åt de svällande knopparna och de första utslagna.
Jag förbannar sniglarna som nu helt mejat ner några av de stora fina solrosplantorna.
Kort sagt, det är en midsommardag, och det är ljust och solen torkar upp regnets droppar.

Pappa och jag ska åka in till mamma. Vi var där igår, då var också Stina med. Och mamma blev så glad att vi kom, att vi bara självklart måste åka in även idag. Det känns bra att jag orkar köra. Det är bra att det inte är så långt.

Det går faktiskt riktigt bra, jag måste komma ihåg att äta ofta, att vila mycket och att ta det lugnt. Svåra saker för mig att lära mig, men livets skola är inte alltid så lätt.

Bara fem behandlingar kvar....

Som en influensa. Tung i huvudet. Illamåendet är absolut inte farligt.
Jag var trött, de sa jag var blek när jag kom hem. Rätt så knäckt.
Men nu har jag sovit och vi har ätit och det känns bättre.
Kroppen proppas full med anti-illamåendemedel.

Mamma har blivit riktigt dålig. Hon åkte in igår, ligger på en strokeavdelning och vi vet inte hur det kommer att gå. När man är 91 har man inte mycket till extra kapacitet…
Jag hoppas verkligen att hon inte ska behöva bli ett kolli.

Naturligtvis berör det mig starkt, men jag försöker att hålla det lite utanför mig själv. Nu måste jag fokusera på min kropp, mitt tillfrisknande.

För tredje gången på kort tid var jag nu till operation, jag börjar bli stamkund där… jag kan rutinerna, jag tycker mig känna igen några av personalen.
Porten sättss in. Jag ligger där i operationessalen, med operationskläder, rentvättad många gånger om, ett grönt tält över huvudet – nja jag har fri sikt ut åt höger. Sen avslappnade spruta, bedövning, grävande och jocklande för att sätta in den lilla porten under huden nedanför vänster nyckelben.
Stygn och bandage och en nål som får hänga kvar.

En sköterska följer mig sen, när jag fikat på uppvaket, klätt mig och varit på toa, hon lotsar mig upp till onkologen.
-Jag har gått igenom det här själv, säger hon.
Det känns nästan befriande att höra. Vi är många, vi finns överallt, som en hemlig arme av bröstopererade kvinnor. Kanske är vi lite annorlunda, vi har mött ångesten och rädslan, men vi har ändå vägen öppen ut i det levande livet igen. Och många, som den här kvinnan, visar oss andra den vägen.
Jag har också många andra ”föregångare”, både i norr och söder, det är så gott. Men det var som en alldeles särskild känsla att hon ”demaskerade” sig i den här miljön. ”Vi finns överallt…”.

Jag får gå in i ett litet behandlingsrum, där jag tacksamt lägger mig på sängen. Det finns också rum där man kan sitta, men idag är jag glad att få ligga.
Ett vänligt rum.
I korridoren utanför finns ett kylskåp med grejer till fika. Knäckbröd, pulverkaffe att koka.
Drygt en liter dropp får jag, koksalt, bara för att höja vätskenivån. Det droppar hela den knappa timme jag är i behandling.
En jättetrevlig sjuksköterska i min ålder sitter bredvid mig och portionerar ut cellgifterna. De är i sex eller åtta (minns inte) stora tjocka sprutor. Allt rinner genom den nya porten, vilket gör att det absolut inte gör ont. Det känns knappt.
-Den här är det som gör att du kommer att tappa håret, säger hon och visar den stora röda…
Vi pratar om allt möjligt, det känns så fint att ha henne bredvid.

Massor av medel mot illamående får jag, och nog verkar det hjälpa fint, än så länge.
Men trött är jag.
Bara fem gånger kvar nu, nästa blir den 8 juli..



I går plockade jag jordgubbar igen… mums…

Förberedelser och förhållningsorder

Det är mycket som ska förberedas.
En så liten operation som att sätta in en port-a-cath, den kräver ändå sina förberedelser.
Blodprover ska tas på vårdcentralen, de ska skickas iväg med en akutstämpel, resultatet ska faxas in till operationsavdelningen. Först därefter får jag veta vilken tid jag ska infinna mig nästa morgon.
Och jag ska duscha med decinfektionstvål.
Ingen fast föda efter midnatt.
Endast klara drycker fram till två timmar före op.
I Danmark har man gått ut med att patienten ska dricka något sött som det sista. Så blir man mindre påverkad av det hela.
Jag ska prova det.

Och jag ska dricka grönt te ikväll. Och i morgon.
I dag har jag druckit massor av rött te.
Sen får jag inte det. Det är inte bra att dricka det under cellgiftsbehandlingen!
Jag som trodde det skulle vara bra.
Det säger något om kraften i grönt och rött te!


Rosenrot ska man heller inte ta. Det liksom en hel massa andra naturläkemedel är förbjudet. Levern blir starkt påverkad.
Hjärtat blir påverkat.
Slemhinnor.
Jag måste åter och åter igen påminna mig själv om att det är bra att jag får den här behandlingen. Min kropp kanske protesterar, men den vill absolut ha hjälpen att bekämpa cancern!
Om jag levt någon annanstans, om jag levt i en annan tid hade jag aldrig fått den här chansen.
Jag är glad och tacksam för att jag lever här och nu.
Och det hoppas jag få göra länge...

Och vi jublade i Haydns mässa " Missa brevis Sancti Joannis de Deo" i söndagskväll. Det var härligt, och ja, Kicki, tonerna ska följa mig in i alla behandlingar...