Dags för nästa steg...

På onsdag nästa vecka börjar jag min cellgiftsbehandling.
Min syster Karin och jag var i går till onkologen.
Bara det ordet igen. Onkologen.
Jag har sett skyltarna på sjukhuset i Sundsvall, och sen också här i Kalmar, och alltid skänkt de stackars patienterna där en medlidsam tanke.
Och nu är det jag som går dit!
Vi hamnar efter några snedturer i en mjuk soffa i ett väntrum med några män som kommit för att få strålbehandling för prostatacancer. De känner varandra , de kommer varje dag, och de tycks trivas.
En liten glimt av hur det blir sen, med strålningsbehandlingen.
Men nu snart sitter vi i ett litet rum, vackert inrett med mjuka färger och besöksstolar också till anhöriga.
Jag tycker det påminner om det stilla rummet på djurkliniken där man tar farväl av sin kära hund…
Nu var det onkologen.
Hon läser i min journal, läser upp det som kirurgen och patologen skrivit.
Om tumören. Hur stor den var. Att den växt in i kärlen. Om tumörerna i lymfkörtlarna.
-Fem lymfkörtlar är borttagna, två var angripna.
-Men varför tog de bara bort fem? Jag trodde de skulle ta många fler…
-Man tar de man kommer åt. Det är väldigt individuellt. Du kanske inte hade fler.

Och jag som glatt trott att jag fått behålla många (friska) lymfkörtlar.
Läkaren berättar ingående om cellgiftsbehandlingen, om de biverkningar som kan komma, om hur man försöker mota illamående med mediciner. Hon säger att man inte alls måste må så dåligt, att det är väldigt individuellt.
-Så mycket som möjligt ska man försöka leva som vanligt.
Jag ska försöka fortsätta cykla, träna ibland, röra mig.
-Man ska bara inte trötta ut sig.
Sen är det ju håret. Att det faller. Att det är en svår sak för de flesta.
Ja, ja, det har jag varit beredd på nu sen den 25 mars, så det ska jag nog klara.

Jag har hållit allt undan ganska länge nu, sen återbesöket på kirurgen. Men att sitta där som patient igen, att höra de där orden igen, metastaser, tumörer, det får magen att knollra sig – igen.
Och när hon känner igenom armhålorna, det enda bröstet, nacken, halsen… oj, så rädd jag är… tänk om hon hittar en ny knöl!
Men det gör hon inte.
Hon berättar om porten som ska opereras in under huden.
Och om hur cellgiftsbehandlingen ska gå till.
-När blir det?
- Nästa vecka!
OJ.
Nästa vecka. På onsdag.
Oj.
Där rök midsommar.
Ändå är det lika bra att komma igång.

Vi laddar saker från apoteket, svamp att desinficera med… usch, den där otäcka proceduren! Men inopererandet av porten är en operation det också, och då måste jag skrubbas från topp till tå med det där otäcka medlet. Två gånger.
Solskyddsfaktor, huden blir känslig för sol.




Vi går till frisören och provar peruker, och jag känner till slut att jag inte tror att jag vill ha någon peruk att svettas i. Att klia skallen i. Att ändå inte känna mig hemma i.
Jag tror att det får bli sjalar, ”turbaner” och buffrar istället.

Onsdag.
Då är det dags.
Jag trodde jag skulle få fyra behandlingar, det blir sex.
Det tar hela sommaren och en bra bit in på hösten.

2009.
En sommar att minnas som sommaren med cellgift.
Men det ska också vara sommaren som gjorde mig frisk.

Men nu laddar jag, liksom resten av min kör, några musiker och en sopransolist och Elisabeth, vår körledare, för en konsert i Kastlösa kyrka på söndag.
Haydns mässa " Missa brevis Sancti Joannis de Deo".
Det är vansinnigt roligt att sjunga, även om vi missar både insatser och toner ibland. Men vi har så roligt och jag hoppas verkligen att det sitter som det ska på söndag!

Småsaker

Mina regnvattentunnor är fyllda till brädden. Jag går ut och vattnar rosor och jordgubbar, med en känsla av rikedom. Mjukt, lent regnvatten till rosorna, det är annat än hårt kalkigt ölandsvatten.
Jag hade etiketter på rosskotten när jag satte dem, men vid omplanteringar och under vinterförvaringen, föll de flesta etiketter bort. Så nu gäller det bara att vänta och se vilka rosor som jag har tagit skott av.
Det är heller inte viktigt att veta vilken sort det är, det syns, i sinom tid.
Några av ymparna på äppelträden kommer fint, men några tycks inte vilja. Den som kostade mig en av fingrets senor, den fick nog för mycket blod för att orka växa. Däremot nästa ymp, också den från trädet i Sorö, den grönskar.
Och Stenkyrka, Maglem de tar sig, liksom några andra.
Nu när jag planerar att leva länge, så hoppas jag få smaka äpplen från ymparna.

Mitt skapande har stillnat av. Det var länge sen jag målade. Jag har inte börjat med terrakotta igen – där skyller jag på att jag ännu inte har automatik till ugnen.
Jag plockar med foton. Jag skriver blogg. Jag vattnar rosor och planterar om de små skotten.
Småsaker.
Jag pysslar med småsaker.
Kanske kan jag ännu inte riktigt koncentrera mig på något större.
Jag tittar i almanackan och blir starkt medveten om att den här sommaren inte kommer att vara som andra somrar.
Hela den vackra sommartiden ska gå till cellgiftsbehandling.
Men fler somrar kommer, jag måste tänka så, fler somrar kommer.
Och jag ska väl inte må dåligt hela tiden.
Nu när jag bor på Öland, bor jag mitt i mitt paradis, så varje minut som jag mår bra kan jag öppna dörren och vara där jag helst vill vara.
2009 kommer för alltid att vara året då Stina gifte sig.
Och året då jag fick cancer.
En sån där milstolpe som man hänger upp tiden på.
Jag vet att jag ska vara glad och tacksam för att jag inte har värsta sortens cancer, att jag har en god prognos.
Ja, jag är tacksam.
Men ibland klagar jag ändå. Ibland blir jag i alla fall ledsen över att det har blivit så här.

Så tänker jag på alla jag kommit i kontakt med, tjejer, kvinnor i samma situation. Vi är många, många. Jag ber en bön för oss alla: Helén, Lisbeth, Maria, Pernilla, Eva i Holland, Ima, och Sophie med njurtransplantationen.

Medlemskrönika

Jag fick ett mail från Netdoktor, där redaktören efterlyste människor som ville skriva medlemskrönikor.
Jag gillar ju att skriva. Har egentligen alltid haft lust att skriva en krönika. Så det var klart jag svarade ja!
Så nu ligger den på Netdoktors hemsida.
Oj, det blev stort, men det känns jättekul.
Med min nyvunna kunskap om hur man länkar i bloggen välkomnar jag er nu att läsa den..Netdoktor
(Tack Stina för att du visade mig hur man gör, och tack Simon för att du visade Stina…)
Hälsningar från ett Öland i regn, åska och våtfrisk sommardoft…

Tacksamma tankar och återtro på livet.

Jag är så oerhört tacksam för att jag bor i Sverige.
Jag är så tacksam för vår sjukvård, vårt sjukvårdssystem.
Jag vet att jag får bästa möjliga vård, jag vet att jag kan lita på läkare och övrig personal.
När jag blir rekommenderad tre olika cancerbehanldlingar, VET jag att det är för mitt bästa. Det är inte för att sjukhuset ska tjäna extra pengar på mig.
Jag vet att det inte är läkarna som försöker lura sig till extra behandlingar och därmed extra inkomster.
Den medicin jag får mig tillskriven, VET jag att de anser som mest effektiv, inte att det är den medicin de kan tjäna mest på att sälja.


Jag behöver inte välja det näst bästa sjukhuset, av rädsla att inte kunna betala sjukhuskostnaderna.
Jag behöver inte överväga att sälja mitt ljuvliga hus för att kunna betala för vården.
Jag behöver inte blanda ångesten inför sjukdom med ångest över sjukhusräkningar.
Och mitt i en cancerbehandling, finns en underbar arbetsterapeut som ömt vårdar och behandlar mitt lilla finger och den ihopsydda senan.

Ja, jag har hela tiden Indien, och det indiska sjukvårdssystemet i tankarna.
Hur skulle allt ha varit där?
Eller i Afrika?
Eller var som helst utom just här, just nu...

Nog har vi höga skatter, många gnäller över skatterna, men det skyddsnät som är spunnet runt oss svenskar, kan vi nog aldrig riktigt förstå värdet av. Vi har det så självklart i vårt medvetande att vi aldrig ens funderar över det.

Sen kan jag dock inte riktigt förstå varför väntetiderna ibland blir så långa. Jag förstår inte att man inte kan beta av köerna, det ska väl inte gå att operera snabbare, bara för att folk står i kö och väntar?
Så här efteråt, nu när livet lugnat sig, när jag åter tror på fortsatt liv, kan de två månaderna jag fick vänta mellan den första undersökningen och operationen kännas som ändå överkomliga. Men då, med den växande cancern i kroppen och alla möjliga skräckbilder på näthinnan, då var de två månaderna en plåga.

Tiden har dock lärt mig mycket.
Jag har lärt mig den stora betydelsen av vänner, av att bli buren, av att be om hjälp när jag är svag, och att få hjälpen! Jag har lärt mig att människor verkligen finns för mig!
Jag har kanske också hunnit vänja mig vid tanken på cellgift, håravfall och bortopererat bröst.
Kanske är jag så trögtänkt att jag verkligen behövde två månader för att vänja mig vid det?

En god väns syster har cancer i livmodern. Hon har fått den ena cellgiftskuren efter den andra, långa, svåra perioder. Nu har hon äntligen blivit lite bättre, och det finns hopp även där.
Men det får mina små ynkliga cellgiftsmånader att framstå som så enkla, så ofarliga.


Först nu, flera dagar efter läkarbesöket, har jag riktigt börjat förstå att jag kan våga glädja mig åt fortsatt liv.
Det var tur att Stina var med där inne, hon påminner mig om att läkaren faktiskt uttalade sig väldigt positivt.
-Är du inte glad, frågade Stina då, gång på gång.
Men jag kunde inte riktigt vara glad.
Inte riktigt våga tro.
Jo, jag sa att jag var glad.
Och jag var glad.
Men ändå inte riktigt säkert.
Nu börjar jag bottna. Nu börjar jag fatta.
Och att livet aldrig är riktigt säkert, det är ju något vi alla alltid måste leva med.
Bäst man flyger från Brasilien till Paris så kan planet försvinna i havets djup…
Vi har det som levnadsvillkor, vi människor.
Ja, det har jag också lärt mig, än tydligare:
Jag ska leva NU.
Jag ska umgås med goda, sanna vänner.
Jag ska se de små vackra detaljerna i allt.
Och jag är evigt tacksam för varenda dag jag får. Varenda dag som jag är levande och kan njuta av att vara en del av världen och mänskligheten.

Och för övrigt mår jag riktigt bra, riktigt, riktigt bra. Till och med mitt finger börjar kännas nästan normalt...
Det är jag också så tacksam för...

Med luft under vingarna

Det känns som att ha vaknat upp ur en dröm.
Jag har öppnat ögonen för världen igen.
Jag ser konturer och kontraster. Livet har fått färg igen. Och en klarhet, en tydlighet.
Nog trodde jag att det skulle gå bra.
Eller… gjorde jag det?
Lättnaden som jag känner idag verkar tyda på att jag ändå inte vågade tro.


Jag tänker på Tage Danielssons ”sannolikheter”.
Han hade så rätt om det i Harrisburg, som hände fast det inte kunde hända, det som var helt osannolikt men som efter olyckan blev så sannolikt att det nästan var sant..
Så tycker också jag att mina osannolikheter var. En blev alldeles väldigt sann.
Att jag skulle få cancer, det var så helt osannolikt.
Hur skulle jag då sen kunna tro på att inte alla osannolikheter var lika sanna?
Jag har nog fått en rejäl knäck på sannolikhets-tron.

Nu var det så att det allra sannolikaste, när man får bröstcancer, är att det går att bota. Att det är hormonkänsliga tumörer och att de går att komma åt med behandling.
Så i vanliga fall skulle jag nog kunnat tro på det.
Men nu hade jag alltså tappat tron på sannolikheterna.
När en osannolik sak blev helt sann, vad säger då att inte alla osannolikheter blir sanna?

Men.
Jag tror nu helt fullt och fast på att det kommer att gå bra. Jag kommer att bli botad. Sen visst, återfallsrädslan kommer att finas resten av livet, men jag får gå på täta kontroller. Och jag kommer att springa till läkaren så fort en misstänkt svulst dyker upp.
Men, leva, det ska jag.
Lite bröstcancer, vad är väl det?
Ett bortopererat bröst, lite knöligt med lymfkörtlar som är borta, men vad betyder det i det hela?
Cellgift, ja ja, det kommer at bli jobbigt, men det ska ge mig livet. Jag ska med hjälp av cellgifterna försäkras om att inga små ”cancerfrön” ska få plantera sig i min kropp.
Jag ska ta emot cellgifterna med tacksamhet.
Jag ska ta emot strålningen med tacksamhet.
Nu tror jag nämligen att jag ska fortsätta leva, att jag ska bli gammal, och vad spelar det då för roll med en tuff behandling några månader?



Idag fyller mamma 91 år.
Stina och jag åkte med henne och pappa ut på alvaret. Hon har så länge velat se Ölands solvända. Och nu blommar alvaret, gult av solvända, rött av vit fetknopp.Hon satt kvar i bilen, det blåste för mycket för att hon skulle orka gå ur...

Det är fint att hon är hemma på Öland igen, efter alla 70 åren i Norrland.
Att hon kan sitta och titta på en Ölands solvända på sin 91 årsdag.

Och nu, ETT GOTT BESKED

Jag fyller glaset med vin, och vi skålar, Stina och jag.
Beskedet jag fick idag av Marie Sundqvist, bröstkirurgen, känns som det allra bästa jag kunde få.
Tumören i bröstet var inte av den aggressivaste sorten, två av de fem lymfkörtlarna som opererades bort, var angripna, men alltså inte de andra. Tumören var hormonkänslig vilket jag tror underlättar behandling.
Cancern var i stadie ett – med ett litet extra aber att den, trots sin litenhet spridit sig till lymfan.
Men det är så positivt som det kan vara, utifrån de givna förutsättningarna.
Och jag är mycket lättad, även om jag nu mest är vansinnigt trött.

Cellgiftsbehandlingen kommer att sätta igång om ca en månad, hålla på i tre, fyra månader.
Kanske får jag lockigt hår, efter den behandlingen! Lite plåster på såren i så fall…
Därefter kommer strålning och sen hormontabletter – antiösterogen- i fem år…

Och nu börjar jag kanske våga tro på att livet kommer att finnas till också för mig, i många många år.
Barnbarn..
Mina vuxna barns familjer och liv, jag ska delta i dem.
Ymparna i äppelträden ska jag se bära frukt.
Körsbärsträdets körsbär, jag ska smaka dem även om de väntar många många år med att komma.
Livet är ändå helt underbart!
Nu ska jag ta ytterligare en klunk vin, och så blir det nog tidigt i säng ikväll…..
Tack, tusen tack, för alla varma böner, tankar och tillrop… de bär mig…
Skål…

Ännu väntar jag...

Igår var det två månader sen jag fick min diagnos.
Egentligen vet jag inte mer idag än jag visste då. Jag har visserligen blivit opererad, men jag vet fortfarande ingenting om vilken sorts cancer det är, vilket stadium, vilken prognos det är och vilken behandling jag kan vänta mig.
Så jag famlar idag, lika som jag gjorde för två månader sen.
Då var jag visserligen fullkomligt i panik och chock, nu är jag bara vanligt rädd.
Men på torsdag, då ska jag alltså träffa min kirurg, och hon ska berätta vad de sett när alla prover undersökts.
Jag har en tid hos arbetsterapeuten angående fingret och den skadade senan, efter kirurgbesöket.
Men hon är så klok, så förstående, så hon sa att om jag inte dyker upp, av någon orsak, så ringer hon mig på fredag. Jag behöver inte tänka på att meddela henne återbud om jag inte skulle orka komma.
Det skrämmer mig att den möjligheten kan finnas, men det är väldigt skönt att hon ger mig den friheten.
Först väntade jag i evigheter på beskedet från den första finnålspunktionen. Från den 17 mars till den 25…
Sen drygt en veckas chockväntan på besöket på bröstmottagningen.
Sen en dryg månads väntan på operation.
Och nu tre veckors väntan på resultat.
Samma rädsla i alla väntorna, även om chocken tappat udden.

Och nu står jag snart inför någon slags besked.
Jag vet för lite om olika cancerformer o dy, för att riktigt veta vad jag ska hoppas på, vad jag ska önska, vad jag ska vara rädd för.
De här månaderna har jag inte kunnat läsa om cancer, jag vågar inte tänka på det, vågar inte sätta mig in i olika möjligheter. Det får bli sen, när jag vet mer. När min rädsla inte kan dra iväg okontrollerat.
På torsdag.

Sommaren flödar över Öland, det har regnat lite lagom några nätter, sol och varmt på dagarna så naturen jublar.
Jag cyklade igårkväll genom lövskogslundarna. Och i var buske, på nästan var gren, satt näktergalar och sjöng. Starkt, envetet. Jag duschade, jag badade i näktergalens sång.
Det måste väl vara ett tydligt tecken på att jag kommer att få goda besked på torsdag, eller hur?

Simon är fortfarande kvar här, han och Stina. Stina har gjort i ordning rummet uppe, hon ska måla om både där och i hallen.
Simon har huggit ner en bit av häcken som trängde in på gräsmattan, han och grannen Bosse har rivit det gamla ruttna staketet mellan tomterna, och nu ska de sätta upp en smidigt litet stängsel där i stället.
Jag planterar ut sommarblommor och lägger ut det stinkande gräsklippet. Och jag ser hur blommorna jublar. Det är gott.
Det är gott att omge sig av det goda.