söndag 5 april 2009

Dagen före läkarbesöket.


Solen skiner här på Öland. Tack och lov att solen skiner.
Nattens oro virvlar, men dagen och solen sveper bort ångesten.
Jag är så rädd, jag är så oerhört rädd.
I morgon ska jag till sjukhuset och få lite mer besked.
Jag är så rädd.

Jag vågar inte låta mina tankar löpa fritt, de nuddar så gärna allt det farliga, jag håller dem hårt i tyglarna som vilda hästar. Jag håller dem hårt och jag styr dem bort från det oberörbara.
Jag vågar inte titta efter vad jag är allra mest rädd för.
Jag vågar inte formulera tanken, inte idag, inte innan den här natten, natten före läkarbesöket.

Blåsipporna i min berså, och den blå mattan i skogen bakom huset, de hjälper mig.
Jag samlar de små örterna på gräsmattan och ser var och en av dem som en hälsning från Gud att det här kommer att tas väl om hand – bara det tas om hand på det sätt JAG vill…

Smånunneört.
Svalört.
Gulsippor i knopp.
Blå söta violer – då kommer den sorgliga sången om de små violerna till mor för mig. Mor som var döende, eller var det ”bara” att hon var gammal och blind? En tår trillar…

Alla fina krokusar.
Påskliljor med stora svällande knoppar i gräsmattan.
Jag kommer att få svårt att klippa gräset i vår, så mycket lökar som det är överallt.
Hoppas att det inte bara är därför, det blir svårt att klippa….

Tanken bygger en bro.
På andra sidan bron är EFTER.
- ”Om du behöver hjälp sen, efteråt, så kan jag hjälpa dig med akupunktur och om det är något annat”, sa gulliga Marie, sjukgymnasten på gymmet.
- ”Jodå, du kommer säkert att kunna cykla i sommar, även om du ju inte behöver cykla Vätternrundan”, svarade bröstsjuksköterskan i telefon på mina rädda frågor. ”Och bada, visst kommer du att kunna det…”

Livet EFTER.
Livet, när det handlar om att läka ihop.
På andra sidan bron.
Det är gott att det sätts ut pålar, verkligheter, framtid, på andra sidan bron.
Jag vet ingenting, men jag hoppas innerligt att livet skimrar lika starkt då som det gör här och nu.
Att mina rosor kommer att blomma.
Att äppelträden blommar och sätter frukt och att jag med glädje kan njuta av de friska frukterna.
Stina och Sam, de har sagt att de vill hjälpa mig att plocka ner frukten. Jag hoppas att jag inte behöver hjälpen, men att vi ska få dela glädjen i att göra det tillsammans.

Olle har kommit hem. Det var en god överraskning.
- ”Jag kan lika gärna plugga till tentan på Öland som i Göteborg.”
Jag blir så glad när de kommer.
Jag blir så glad att vi kan föra öppna och ärliga samtal.
Jag är så oerhört tacksam för mina barn.
Och den här natten ska gå, den också, även om jag är rädd.
Jag får hela tiden hälsningar, mail, telefonsamtal från goda vänner, jag känner ett enormt stöd.
Det ska bära mig genom natten.
I morgon är en annan dag.
Jag försöker nu skratta så mycket jag kan.
Skrattet läker.
Skrattet ska bära mig genom natten.
Liksom mina fina barn.
Grannens små söta barn.
Mina små blommor i gräsmatta och rabatter.
Alla goda vänners goda tankar.
Alla goda vänners goda böner.
Tack för allt det goda!

fredag 3 april 2009

SVÅRT BESKED






Det som inte får hända har hänt. Det jag varit så rädd för. Det jag knappt vågat tänka på, av rädsla för att på så sätt öka risken.
Cancer.
Inte jag.
Inte jag, som är så frisk.
Jag som cyklar på Ölands ljuvliga cykelvägar, jag som njuter varje timme av livet – ja, det har jag verkligen gjort sen jag flyttade hit ner. Till paradiset.

Livet har dock ingen vidhängande garantisedel. Det lönar sig inte att gå till någon instans och klaga. Det är inte lönt att argumentera.
Cancer i bröstet. Cancer i lymfan.
Den är så stor också, knölen under armen. Så stor och rörlig och oöm. En fettknöl, trodde min syster, det trodde de på vårdcentralen också, det trodde jag också.
Men finnålspunktionen visar annat.
Mammografin visar annat.
Det är ingen fettknöl.
Chocken förlamar. Orden jag hör:
-Tyvärr måste jag berätta….
De orden är inte möjliga att ta in. Det är fel. Det kan inte vara jag.
Tårarna strömmar, jag ställer mig utanför och ser en kvinna i kris… det kan ju inte vara jag.
Overkligheten förlamar. Ångesten förlamar.
Jag vill leva. Jag vill verkligen leva.
Det känns som om jag missat något. Jag borde ha förstått något. Om jag inte hade tänkt så, om jag inte hade …
Jag vill backa tiden. Jag vill krypa tillbaks till tiden INNAN.
Tiden då jag skrattade. Tiden då livet låg där som en gåva och min kropp var hel och stark.
Min kropp är fortfarande stark.
Än så länge…
Plötsligt går jag från att fundera över mina gamla föräldrars begravning en gång i framtiden, till att tänka på min egen alldeles snart...
Musik, vilken musik jag vill ha.
Hur mina barn står där framme vid kistan och gråter…
NEJ.
Cancer innebär inte död.
Inte per automatik.
Bröstcancer botas väldigt ofta.
Det har gått en vecka.
Det är fredag idag.
På måndag ska jag få komma till bröstmottagningen för att få vidare besked. Jag hoppas jag får en tid för operation snart.
Jag är inte stark och duktig.
Jag gråter mycket.
För första gången i mitt liv gråter jag mycket. Jag väjer inte undan med blicken. Jag gråter, och jag känner att efter gråten kommer lugnet.
Sen jag var mycket liten har jag mått psykiskt mycket, mycket dåligt. Jag har kapslat in mig i en värld av ångest och destruktiva tankar, jag har underminerat mitt självförtroende och sprungit vilse i själens svartaste irrgångar. Jag skapade en Gud åt mig, en ond Gud som straffade mig för allt jag gjorde och sa, men framförallt för allt jag var.
De människor som fanns runt mig, de som hade kunnat hjälpa mig, de fick inte en chans.
-Jag såg mig ändå som din bästa vän, de där åren, sa kära kusin Gunnel, nu härom veckan. Att jag inte kunde hjälpa dig. Jag anade ju inget.
Nej, ingen fick ana något.
I alla år slöt jag mig som en mussla.
Men hjälp fick jag till sist, professionell hjälp. Många år i terapi, och långsamt förlöstes jag.
Fick livet.
Fick det liv jag aldrig tidigare kunnat ta emot.
Och nu, mitt i allt detta njutande av det goda livet, nu får jag då cancer.
Fem år, ungefär.
Fem år av riktigt gott liv.
Av Öland, av blåsippor, av näktergal och alvarets stenmurar.
MEN.
Jag lär mig. Och jag älskar den lärdom jag får. Av Gud, av livet, av mina barn, av mina goda vänner.
Nu känner jag hur ni alla finns runt om mig.
Jag känner oupphörligt kärlek strömma, jag känner att ni är många som tänker goda tankar, som ber för mig.
Era böner virvlar sig samman till ett tryggt och varmt nät som bär mig, som lyfter mig, som stärker mig.
Ni fyller jorden med böner, de kommer från Sveriges avlånga land, från Danmark och Indien, från England och Schweiz.
Mina goda vänner, nu vågar jag be er om hjälp, jag vågar visa mina tårar, och jag översköljs av kärlek. Ni ska veta hur gott det känns!
Alla ni som tänker på mig.
Ni som älskar mig, och som jag älskar.
Jag gråter små stilla tårar nu när jag skriver, men inte längre av ångesten, utan av enorm tacksamhet för all den värme och kärlek ni ger mig.
Dagarna fylls av sol och jag plockar med mina blommor. Jag tittar till rosorna och njuter av blåsipporna i min berså.
De knallgula krokusarna i Olles och Simon rabatt har fyllt min natt med sol. Jag har haft dem för min inre syn natten igenom.
Ångesten kommer på natten.
Den gör det.
Det är då det är riktigt, riktigt farligt med cancer igen.
Men de knallgula krokusarna trängde sig in, om och om igen. Färgen fyller mig med kraft och ångesten ger sakta vika.
När skrattet kvillrar i kroppen.
Det måste väl ändå vara livsbejakande?
När Simon, min käre gode ”lille” son, och jag busar och skojar som vanligt.
Det måste väl ge liv?
Och hans starka, varma armar runt mig när jag gråter, också det ger alldeles säkert liv!
Jag tänker inte (förutom på natten då) på hur cancern ser ut, vilka former det kan vara, hur det kanske kan bli… jag tänker inte på strålning och eventuell cellgiftsbehandling.
Jag fyller mig med glädje, och jag kan det ofta, ja oftast, även om väntan är olidlig.

I kyrkan kan jag sitta och gråta, det är gott. Där finns det plats för tårar.
Så kan jag sen lämna dem där.

Nu är det en så solig och vacker morgon, jag cyklar ut och fotograferar gravänderna vid stranden.
Det måste väl också ge liv?
Sen när jag kommer in igen, då är Simon vaken och vi kan äta vår frukost tillsammans.
Det ger sannerligen liv!

onsdag 15 oktober 2008

Havsörn


Ölands södra udde är ett eldorado för fågelskådare, och det är inte att förvånas över. Marianne, min granne och vän, och jag begav oss ut till udden i strålande solsken och med ljumma vindar i nacken.
Det är en väg på ca 30km, men det tog oss timmar att komma fram. Vi stannade vid vägkanten, höll upp våra kikare och tittade med häpnad på de enorma mängderna fåglar som nu betar på åkrar och i strandkanter för att ladda med energi inför de långa flyttningarna.
Hemma i äppelträden hoppar de små kungsfåglarna från gren till gren och äter sig nagot gram fetare. Väger man fem gram behöver man nog lägga på hullet lite innan den långa resan.
Men här på strandängarna var det tranor, vitkindade gäss, prutgäss och en hel massa andra fåglar.
En hare låg död på vägen, där såg vi en stor rovfågel... vi trodde det var en havsörn. När vi senare pratade med några inbitna tubkikarägare från Trollhättan, och de visade oss på de två havsörnarna som cirklade runt, ja då var vi säkra.
En varfågel i en björktopp. Flera fjällvråkar med tydlig vit täckning på stjärten.
- Är det första gången ni är här på hösten? undrade trollhätteborna.
-Nej, vi bor här!

Nog är det speciellt att se de ovanliga fåglarna, men att bara stå och iaktta de tusentals vitkindade gässen när de betar, det är sannerligen inte dåligt det heller. När alla nästan samtidigt lyfter, hela luften fylls av skränande fåglar vid havsörnarnas ankomst.
Såsmåningom lägger sig lugnet över flocken igen, tätt, tätt sitter de i strandkanten.

Vi kom aldrig fram till udden, klockan hade hunnit bli så mycket, vi hade gått långt ut på schaferiängarna och dagen började ta slut. Men det var en fullspäckad fågelskådardag.
Endast 30 kilometer från hemmet....

söndag 12 oktober 2008

Zoo i källaren



Det är spännande att gå ner i källaren. Där händer ofta något nytt. De små paddorna växer, jag bar upp den första, och den andra jag hittade, men har sen kommit fram till att de nog trivs där nere. De växer ju, de tycks ha det riktigt bra. Och nog finns där gråsuggor och spindlar att mumsa på... Frågan är nu om det räcker också till denne lille snok som låg på golvet ikväll. Han hade fullt sjå att krypa ur sin gamla kostym, den nya glänste och blänkte vackert.
Jag är dock glad för de tydliga, nästan övertydliga gula fläckarna, en snok får gärna bo i källaren, jag hade varit mindre välkomnande till en orm.
Skönt är det att det inte är en kobra... eller en skallerorm.. eller ens en huggorm...

måndag 6 oktober 2008

Akvareller



En bild från mitt gamla liv i Norrfjärden, Hälsingland, och en från mitt nya på Öland...

söndag 5 oktober 2008

Giftasvuxen dotter


Med ett fång lotusblommor vill jag välkomna Indien in i min släkt!
Om allt vore som vanligt skulle jag nu planera en resa till Stockholm för att hälsa på min dotter...
Istället har hon inkvarterat sig hos sin nya familj på andra sidan jorden. Hon ligger i sitt nya rum, hennes blivande make sover i rummet intill, svärföräldrarna är i kyrkan..
Den resan jag planerar är istället resan till Bangalore och till det bröllop som ska stånda i januari.
Nog är det underligt! Jag sa till min granne igår; hon beklagade sig lite då barnen (2, 4, 7år) var sjuka, det blev mycket skrik och bråk:
-Ibland vill jag bara sticka iväg..
-Lugn, sa jag, det går så fort, det är en tid, nu, men snart så åker de till Indien och gifter sig...
Utopiskt för henne. Utopiskt var det också för mig en gång, och utopiskt är det kanske fortfarande. Jag har faktiskt inte fattat det än.
Men världen har krympt, livet är här och nu, det gäller att göra allt det man tror är rätt.
Min mammas giftermål i norrländska Rossön 1950 var faktiskt lika exotiskt. Hennes föräldrar träffade aldrig pappas föräldrar, avståndet var för stort, världarna var alltför avlägsna.
I januari träffar Janne och jag Sams föräldrar.
Mamma kunde inte ringa hem, det var alltför dyrt med rikssamtal.
Vi kan prata så mycket vi vill via datorn.
Vi kan skicka bilder, vi kan resa emellan...
Och Sam är en underbar kille, han är hjärtinnerligt välkommen in i vår familj!

lördag 4 oktober 2008

Skördefest







Äppelhöst i Mörbylånga.
Solen skiner efter ett häftigt regn. det gör den öländskla hösten ännu vackrare. Lönnarnas röda, gula, bruna löv i stark kontrast mot det gröna som fartfarande finns där... hasselns ljust gula i nyans med de mörkare gröna.
Turisterna har lämnat ön. Det var sista turistdagen förra veckan, skördefesten.
Nu är det bara vi bofasta som är kvar på ön. Turistparadiset har slumrat in i sin glesbygdsvinter igen.
Och jag har skickat min dotter till Indien och till ett giftermål där...
Mina söner pluggar i Göteborg, även om den ene just idag springer en öl-orientering... hur man nu kan kombinera två så oförenliga saker..
Taket har de brutit upp, plockat av, byggt på nytt, isolerat och nu är det bara teglet som ska på. Jag hoppas att höststormarna lyser med sin frånvaro den helg de tänker göra det klart.

Rosorna har blommat flitigt i sommar, jag har lite ekorrmässigt samlat rosor, köpt rosor, förökat rosor, och planerat mängder av nya rosor där förr de trista enahanda cerisrosa rosorna stod.
Sniglarna har hållit sig någorlunda i skinnet. Det kanske ärde fina paddorna som bor och ynglar av sig i hela trädgården, ja också i källaren, som håller antalet sniglar nere? Jag såg en padda som glatt glufsade i sig en samling snigelägg i min rosenrabatt....
Gråpäronträdet bjöd på underbara päron. Den stora beskäringen jag gjorde i våras har tydligen fått trädet att må bättre. I vinter fortsätter beskärningen.
Äppelträden dignar under stora skördar, och jag har fått reda på att det är Lobo och Ribston jag har, förutom de redan tidigare kända Cox Orange, Transparantblanche och naturligtvis Ingrid-Mari. Vårens ympar har tagit sig dåligt, några enstaka klarade sig, men vänta bara, nästa år... Jag har nu fått reda på att man ska förvara de klippta ympkvistarna nedgrävda i jorden på norrsidan av huset.
Men som sagt, nu tynger alla äpplen ner trädens grenar, jag har plockat av en hel del, befriat de tyngda grenarna från bördan, men massor är kvar.
Och problemet är ju vinterlagringen...
Mamma och pappa har flyttat hit till Möryblånga och egentligen har det hänt alldeles väldigt mycket på ett år.
NU:
Just nu skiner, som jag nyss också nämnde, solen. Det är en vacker lördagseftermiddag. Min kropp är trött efter att ha burit in 1664kg pellets i källaren! Tänk, om jag säger det som ett och ett halvt ton, så oerhört mycket det låter. Jag ser mig själv som en liten myra som idogt släpar in detta dryga ett och ett halvt ton.. det är kanske inte konstigt att jag känner mig trött i ryggen.

För att slippa matas i evinnerlighet med deprimerande nyheter, med svarta rapporter från den rådade stora finanskrisen, dessutom för att slippa irritera mig över alla dåliga filmer, och för att med gott samvete slippa betala TV-licens, har jag sen drygt ett halvår helt skippat min TV. Jag såg ju ändå nästan aldrig på den.
Nu matar jag mig istället med italienska radioprogram, de pratar sitt smattrande språk oupphörligen i Radio due, eller som just nu Radio tre. Och till min förvåning känner jag hur språket liksom tränger in i mig, ord och meningar bildas alldeles av sig självt i mitt huvud.. Det är en bra förberedelse för italienskkursen som jag antagligen börjar på måndag.
Annars är det bibliotekets ljudböcker jag ägnar kvällarna åt. Eller något spännande radioprogram på webradion.
Alltmedan jag stickar.
Eller dricker vin med Marianne. Eller med Elisabeth. Eller sjunger i kören. Eller cyklar ut i svarta natten, ut på det så enormt svarta alvaret. Stjärnhimlen lyser. Vinden viner ikapp med min tinnitus.