Giftasvuxen dotter

Med ett fång lotusblommor vill jag välkomna Indien in i min släkt!
Om allt vore som vanligt skulle jag nu planera en resa till Stockholm för att hälsa på min dotter...
Istället har hon inkvarterat sig hos sin nya familj på andra sidan jorden. Hon ligger i sitt nya rum, hennes blivande make sover i rummet intill, svärföräldrarna är i kyrkan..
Den resan jag planerar är istället resan till Bangalore och till det bröllop som ska stånda i januari.
Nog är det underligt! Jag sa till min granne igår; hon beklagade sig lite då barnen (2, 4, 7år) var sjuka, det blev mycket skrik och bråk:
-Ibland vill jag bara sticka iväg..
-Lugn, sa jag, det går så fort, det är en tid, nu, men snart så åker de till Indien och gifter sig...
Utopiskt för henne. Utopiskt var det också för mig en gång, och utopiskt är det kanske fortfarande. Jag har faktiskt inte fattat det än.
Men världen har krympt, livet är här och nu, det gäller att göra allt det man tror är rätt.
Min mammas giftermål i norrländska Rossön 1950 var faktiskt lika exotiskt. Hennes föräldrar träffade aldrig pappas föräldrar, avståndet var för stort, världarna var alltför avlägsna.
I januari träffar Janne och jag Sams föräldrar.
Mamma kunde inte ringa hem, det var alltför dyrt med rikssamtal.
Vi kan prata så mycket vi vill via datorn.
Vi kan skicka bilder, vi kan resa emellan...
Och Sam är en underbar kille, han är hjärtinnerligt välkommen in i vår familj!