Vinterdagar

Nu är jag frisk och full av kraft.
Så är det..
Men det kanske inte stämmer riktigt, inte alldeles riktigt.
Jag är frisk. Onkologläkaren talade om för mig att man ofta hamnar i en svacka efter allt man gått igenom. Att de anhöriga kan ställa sig förvånade:
-Är hon inte glad nu, när allt är över?
Att kroppen är trött av alla cellgifter, av strålning, av sjukdomen och chocken.
Man ska inte begära av sig själv att man är på topp efter en sån här pers.
Fast det skulle väl inte gälla mig?

Ändå kanske det gäller mig också, precis som alla andra. Jag är så trött. Jag orkar inte riktigt vakna på morgonen, jag tycker inte att jag vaknar på hela dagen.
Jag är trött. Kroppen är tung. Och jag är besviken på att kroppen är tung, seg, trött. Nu vill jag vara alert. Fylld av kraft.

I går kväll började jag en av mina nya aktiviteter: Jag gick med i en grupp folkdansare. De dansar bl a ungerska, rumänska, och makedonska danser, till underbar musik.
Jag följer så gott det går. Stampar och klampar, svänger med benen i snabba takter.
Det känns roligt, det känns väldigt roligt, men mycket snart känner jag totalt stopp både i huvudet och i kroppen.
Jag orkar inte!
Så himla ansträngande är det inte, men jag orkar inte.
Jag sätter mig och tittar på de andra, och jag försöker duktigt förklara för mig själv att det är så helt naturligt att jag inte orkar. Jag försöker berätta att krafterna kommer att komma, att jag måste ge min stackars kropp tid, att den kommer igen. Men ett trumpet barn sitter inuti mig och skriker att : Jag vill kunna nu! Jag vill inte vara svag!
Jag känner mig som en stolpande elefant bland balettdansöser…
Ändå är jag övertygad om att jag ska fortsätta. Jag vill fortsätta. Jag tycker att det verkar vara ett så roligt sätt att umgås, både med människor och med musik, och dessutom få motion på köpet.

Jag har också börjat qigong i behandlingsbadet på sjukhuset.
Det var skönt!
Det var helt underbart avslappnande och skönt. Varmt vatten upp till axlarna, mjuka stilla rörelser i varmt vatten, stilla musik.
Fyra kvinnor i vattnet och en ledare på bassängkanten.



Dagliga promenader i det fortfarande så vintervita landskapet.


Det har blåst rejält, de stackars små hararna kurar, halvt översnöade, mitt ute på ett fält i blåsten…

Koltrasten äter med god aptit de bär som ännu hänger likt julprydnader i träden.