Vinter

Det knarrar under skorna när jag går. Vägen ner till samhället, och i hela samhället är gnistrande vit, prima sparkföre.


Men ingen åker spark här. Många cyklar trots de isiga vägarna. Utan hjälm, dessutom!
Jag har lärt mig att man ställer undan cykeln när snön kommer, sen är det sparken som gäller. Till dess att vägen tinar fram igen.
Jag kan fortfarande känna den sprittande lyckan, bara jag tänker på vårens första cykeltur på den nyframtinade grusvägen. Doften av våt väg, av cykeln, av smältande snö i dikena… friheten det innebär att åter kunna cykla.

Snön ligger nu några decimeter djup, luften är torr och kall.
Det är riktig vinter, en så´n vinter som smakar barndom och Långsele.


Jag har fått ett par gamla gedigna träskidor av Anki. Tack Anki!!!
Så spänner jag dem på fötterna, hemma utanför min dörr. Jag stakar mig ut längs havet. Jag hade tänkt köra upp till alvaret, och åka där, men det snöar och jag sparar alvarsturen till en soligare dag. Dessutom var det –17,7 º C i morse! Det kallaste denna vinter.

Åka vilse i snörök och vithet har jag inte lust med när det är så kallt…

Så jag ger mig iväg. Skidor på fötterna, stavar i händerna. En lycka genomströmmar mig, så härligt, så fritt.
Jag åker över åkrarna, jag följer väl uppstampade harstigar.



Deras små mjuka tassar har preparerat spår som passar perfekt för mina skidor. Stavarnas gnekande i den ibland av vinden hårt sammanpackade snön. En korp kraxar.


Några rådjur letar desperat föda på majsåkern..

Jag kommer så ner till havet.
Där är alldeles stilla. Alldeles tyst. Inte ett vågskvalp, inte ett fågelrop. Havet är fruset så långt det går att se.

Ja, när jag körde över bron till Kalmar i fredags, såg jag att det faktiskt var fruset hela vägen över. En liten ränna mitt under högbron. Någon liten pöl där mängder av frusna fåglar samlades, annars bara vitt.

Jag skidar fram, men det går sakta. Benen är tunga, fötterna gör ont, jag har så dålig kondition. Det har inte gått obemärkt förbi, det här året, och hormontabletterna jag äter nu, ger som biverkan just trötthet i ben och muskler, ledvärk… men, men, det är bara att arbeta sig fram.
Konditionen ska jag hitta igen, hoppas jag. Biverkningarna av tabletterna kanske kroppen vänjer sig vid. I vilket fall är det att föredra, framför att låta bli att äta dem…
Och i morgon är det februari! Ett steg närmare våren…