Tulpanens Dag

Igår stod jag i badet igen, det varma ljuva vattnet på behandlingsbadet på sjukhuset.
Qigong.
Jo, visst är det lite svårt att hålla jordförbindelsen, när kroppen är lätt och mjuk, men det är så underbart det där att vara lätt och mjuk.
Armarna rör sig smidigt, det är så skönt och välgörande att sträcka ut, att tänja alla muskler och senor. Värmen gör det lätt.
Jag tittar på dem som står framför mig, perspektiven bryts i vattnet, de ser ut att bestå av huvud och ben, fötter. Som så´na där huvudfotingar barn ritar.. Huvudfotingar är vi allihop, ändå är det armarna som rör sig mest.
Man kan känna sig så vacker, smidig, ja rent av graciös, när man står där i vattnet och rör sig likt svajande sjögräs.
Här suger vi på varje rörelse. Känner in. Långsamt.
Total kontrast till de snabba, rytmiska rörelserna i folkdansen. Där gäller det att hålla tungan rätt i mun, att hinna uppfatta vart foten ska nästa sekund… fast jag hinner aldrig uppfatta det…
Så olika, och så väldigt bra, på var sitt sätt…
-Nu får ni använda de fem minuter som återstår till vad ni vill… säger ledaren när musiken tystnar.
Och jag flyter ut i vattnet, ligger rakt upp och ner, sträcker varenda muskel, varenda sena i hela kroppen, och det är bara så ljuvligt underbart!

Jag mår så gott när jag går därifrån, glad över att jag hittat den här gruppen. Och inte blir jag mindre glad när jag utanför MAXI möts av en hel massa unga flickor. De står med stora hinkar fyllda med tulpaner, delar ut en bukett med tre vackra blommor till var och en som passerar.
-Får jag ge dig en tulpan idag, det är Tulpanens dag.
-Va, får jag dem?
Människor häpnar, får vi dem? Alla ser vi lika glada och förvånade ut, får vi dem?

-Det här var det roligaste jag någonsin gjort, hör jag en av tjejerna säga till en annan. Dela ut tulpaner…
Stämningen inne i affären är en annan, alla ler, alla är så positiva.
Trädgårdsmästardotter som jag är, så tycker jag egentligen att det är lite konstigt att Tulpanens dag firas i januari. När jag var barn kom tulpanerna alltid lagom till min födelsedag, i mitten av mars.
Jag tycker fortfarande att det krispiga ljudet av tulpanstjälkar mot varandra, betyder JAG FYLLER ÅR. Det betyder vår, takdropp och tinade fläckar på grusvägen. Jag älskade tulpaner då och jag älskar dem nu, också när de kommer i januari!

Men vi är många som längtar efter vår och varmt vatten....


Jag åker i morgon till en rehabiliteringsvecka i Mösseberg, Västergötland. Jag ser mycket fram emot det, tänker mig att det ska bli det tydliga avstampet från min sjukdomstid, in i den friska vardagen.
Min blogg vill jag nog fortsätta att skriva i, det är så roligt att göra det. Och jag ser att ni fortfarande är många som följer mig.
Men bloggen kommer att återgå mer i det den var från begynnelsen, hoppas jag. En betraktelse över livet, ö-livet och Öland.
Ja, ja, vi får väl se vad det blir. Somliga skriver varje dag, ibland flera gånger om dagen, för mig passar det nog bättre med någon gång i veckan. Bloggen får inte vara ett självändamål. Inte heller tänker jag låta den tynga mig. Tillräckligt mycket har jag gjort av plikt och för att ”vad ska de andra annars tänka” .
Det liv jag får nu, efter cancer och behandlingar, det känner jag verkligen att jag vill använda på det allra bästa sätt. Ärligt. Sant. Klokt…. Och fyllt av tacksamhet.