Skördetid och vila...

Så återgår allt till det normala, ja till det nästan normala.
Stina och Sam flyttar till Stockholm, de åkte igår.
Jag återvänder till mitt hus.

För första gången på fyra månader är jag ensam igen. Sist jag var det var innan operationen. Då när allt var bara skräck.
Så mycket lugnare är det nu.
Men det är underligt så mycket jag fortfarande bearbetar den där första tiden. På nätterna, när jag vaknar och inte kan somna om, då minns jag den skräckfyllda känslan när jag plötsligt upptäckte en knöl under armen. Jag duschade, tvättade mig med tvål och plötsligt var den bara där. Knölen. Alldeles för stor för att det skulle kunna vara något… Det var så overkligt.
Sen besöket på vårdcentralen. Beskedet.
Hur jag tapetserade och målade mitt vardagsrum som i trance, med tårarna sprutande, livet hängande i en skör, skör tråd.

Det är över nu, jag är starkt igång med läkandet, men ändå återkommer de där dagarna, månaderna hela tiden. De lär väl göra det tills jag är klar med det. Chock fungerar nog så.
I det akuta skedet kan man inte tillräckligt ta in det, svallvågorna finns kvar i medvetande länge, länge efteråt, tills de så småningom stillnar av.
Jag längtar efter att de ska stillna av, att tankarna på vakennätterna finns på annat håll.

Nu går jag in i en tredje-vecka igen, den bästa veckan, kraftveckan. Fast krafterna hinner inte riktigt ikapp, kroppen är fortfarande så tung och orkeslös, illamåendet skvalpar lite lätt.
Men jag ser ett slut på det hela, OM mitt blod håller blir min sista behandling precis om en månad!
En månad, vad är det? Ingenting, nästan. Sen ska ju också den kuren göra sitt, men tre veckor efter det, dvs slutet av oktober, då ..

Vi kör över Ölandsbron, Sam kör bilen, han är en skicklig förare, om än ovan vid högertrafik, men ung, snabb, vaken, alert – van vid hektisk indisk stadstrafik. Jag sitter tryggt och tittar ut genom fönstret, ser människor på en klippa ligga och solbada, hoppa i vattnet, röra sig fritt bland vågor och klippor.
Och plötsligt slår det mig att nästa sommar – då ska också jag.
Kan det vara så att också jag kan få en riktig sommar, kunna vara i solen, kunna kasta mig i böljorna…? Det känns utopiskt, men jag vill verkligen tro på det.
Den här sommaren ska vara en parentes i mitt liv.
Jag längtar efter att se på den som DÅ.

Svininfluensan börjar sprida sig., det pratas inte om annat. Jag har min egen lilla strategi. Det är ovant och lite tråkigt att inte kunna krama om mina vänner. Att inte ta emot den stora varma kramen som bjuds.
Men det är en tid.
Jag väljer också bort buss nu. Jag har bestämt att jag ska ta bilen till behandlingen de sista två gångerna.
Det känns som om jag har blivit nojig, men jag tror nog att jag är förnuftig, och jag vet att det bara är en tid. Jag brukar ha bra immunförsvar, jag brukar klara mig bra, men nu måste jag vara klok. Jag har absolut inte lust med mer komplikationer, det räcker med mitt finger.


Solen skiner, frukten dignar i trädgården. Äpplena lyser röda, men de behöver mer tid för att utvecklas fullt. Päronen är klara, och plommonen på mitt lilla nyplanterade träd..
Pappa ska skörda sina morötter idag, han har odlat på en kvadratmeter, utlyser en tävling i grannskapet: Vem kan gissa hur många kilo det blir? Närmast gissning belönas med halva skörden.
Jag ska gå dit med kameran.