Vaccinationer och vanligt liv... samt lite trädkrypare

Nu har han alltså kommit, Samuel från Bangalore, Stinas man.
Så vackra de är, så lyckliga ihop, han och min Stina.
Det känns väldigt fint att ha honom här, även om jag håller hårt på 1½m avståndet. Det håller jag på även vad det gäller Stina, som åkt tåget, jobbat på sjukhuset, träffar folk.
Ja, jag känner att jag bygger upp en folkskygghetsbubbla, med en och en halvmeters radie.
Spritar händerna, så ofta jag kommer ihåg det.

Ändå tycker jag nog att det är märkligt att man nu ska vaccinera alla skolbarn i Kalmar län! De ska vaccineras för en influensa som enligt alla rapporter inte alls är särskilt farlig för den enskilde. Kanske fråntas de därmed möjligheten att bygga upp sitt naturliga skydd, så som vi äldre fått göra vid de stora influensaepidemierna Asiaten och Hongkonginfluensan? Naturligtvis är det bra för samhällsekonomin att inte alltför många blir sjuka – men är det moraliskt riktigt att låta skolbarnen stå för det?
Dessutom ska vaccineringen börja om en månad… hinner inte influensan komma igång innan dess?
Nå, för min alldeles privata del är det klart att jag är glad om influensan inte är i omlopp just nu, när mina blodkroppar ligger i botten…

I måndags fick jag min fjärde behandling. Också den här gången var det tveksamt, då blodkropparna, de små vita, inte alls hunnit återhämta sig. Men nya blodprover togs, och nu var det ändå fritt fram. Fingret och dess inflammation håller sig på mattan, fortfarande rött och lite irriterat, men inte mer än att det gick att pumpa in giftet i kroppen.
De är så otroligt gulliga och vänliga på onkologen, jag känner mig mycket väl omhändertagen.
Men jag behöver bara tänka på droppställningen och påsarna med de olika vätskorna som droppar in i min kropp, för att illamåendet ska ta fart.
Surret i kroppen när cortisonet kryper in.
En lätt yrsel.
Smaken i munnen.
Nej, det är skönt att jag bara har två gånger kvar nu, två gånger, sen ska den här delen av behandlingen vara över.
Jag åker buss, ser människor överallt. Tvåbröstade kvinnor, alla ser ut att vara tvåbröstade –men det ser ju faktiskt också jag ut att vara…
De har hår på huvudet, alla har hår på huvudet. Fast några kanske har peruker.
Några röker! Många röker! Hur kan de? Hur kan man frivilligt dra i sig cancer?
Så går tankarna just när jag åker in till min cellgiftsbehandling, och då hamnar jag i självömkande orättvishetskänslor igen.

Det hänger också ihop med tröttheten. När tröttheten kommer, då behöver jag hitta tillbaks till de där goda historierna.
Som den min granne berättar om sin mor och mormor som båda opererats för bröstcancer, med spridning till lymfan, och mormodern dog av ålderdom, mamman lever nu och är över 85 – hon lider inte alls av sin fd cancer.

Jag vill också minnas den friska havsfläkten jag kände när öronläkaren så övertygat sa att det är klart att det går bra, men en tuff behandling, det är det, en svår tid…

Jag måste minnas att det ska gå bra.
Jag måste fortsätta att tro.
Och det gör jag, allra oftast.
Jag är uppumpad av cortison, kinderna blossar, en oro sprids i kroppen, jag kan inte sova på nätterna, rastlösheten springer i kroppen dag och natt.
Men det är snart över. Jag tog min sista cortisontablett för den här gången i morse. Så blir det lugnare. Så sover jag bättre.
Men jag måste minnas att det ska gå bra.
Jag måste hitta övertygelsen.
Den hittar jag bland mina rosor, när jag tittar på pumporna som slingrar sig likt Jacks bönstänglar i sagan, ut över gräsmattan.

Ja, jag tycker mig verkligen kunna leva i nuet. Jag uppskattar varje dag, jag älskar varje liten grå sten på vägen där jag går.
Men vågar jag lita på livet igen? Vågar jag planera en framtid, vågar jag tänka tanken att köpa en biljett till mina drömmars Italien… tänk om cancern slår till, eller om något annat katastrofalt händer...?
Jag vet att man aldrig kan vara garanterad för någonting, men jag tror att man måste kunna våga lita på livet, och planera för det ändå…
Kanske är det det jag måste försöka lära mig nu.
Att hitta den naiva tron på det självklart goda i livet.

Jag såg förreasten en så vacker liten fågel i mitt äppelträd, häromdagen, tog ett foto. Aldrig har jag sett den förr. Men, nog blev jag lite besviken då jag läste i min fågelbok att det är en trädkrypare, en vanlig fågel som inte alls visar skygghet för människor! Jag trodde jag sett något märkvärdigt! Men söt är den, likafullt. Och måste allt alltid vara så märkvärdigt?