Varma sensommardagar

Hösten har verkligen kommit. Kvällarna är mörkare, kyligare, även om solen fortfarande gör sitt. Dagarna är vackra, varma, soliga, men de är mättade av höst.

Otvetydigt är sommaren över för denna gång.
En sommar som varit så annorlunda, som varit lång och varm och solig. En sommar som varit vacker och blomrik, men väldigt annorlunda.
Min kropp lyser vit, det brukar den aldrig göra på sensommaren.
Cykeln, min älskade cykel, blir mer och mer tungtrampad. Plötsligt har hela Öland blivit de ständiga uppförsbackarnas land. Men jag cyklar ändå.
Inte så långt längre, inte ens nu i min bästa vecka.
Ja nu är min bästa vecka. Kraften är som störst, men den kommer inte riktigt till mig längre. Jag mår bra, jag mår inte illa, men kroppen är så tung. Jag blir trött av ingenting.
Två gånger cellgift har jag kvar. Bara två gånger.
På min kallelse till onkologen står:
”Du har fått tid för blodtransfusion. Besöket kostar kronor.”
Vad jag vet ska jag då inte alls få blod – även om mitt blod inte alltid håller vad det lovar. Och att det är kronor besöket kostar, inte euro då..
Jag hoppas att de ha bättre koll på vad de sprutar i mig än vad som står på kallelsen!

Mamma levde i början av sommaren, nu är hon borta. Gravstenen står på plats på kyrkogården.
Pappa anpassar sig alltmer till sitt numera ensammare liv.
Men vi har många planer, både pappa och jag. Vi ska plantera sticklingar, vi ska spruta rosorna med bikarbonat TIDIGT nästa vår. Innan svartfläckssjukan slår till. Vi ska köpa tulpanlökar, driva i kruka till våren.
Vart de tog vägen, de tulpaner som blommade i fjol, det vet jag inte längre. Jag stoppade ner dem någonstans, men var? Tårarna svämmade över i ögonen när jag grävde ner dem. Då var jag beredd på att livet skulle upphöra, mycket snart. Jag hade ju cancer.
Inte tänkte jag då på var jag grävde ner en lök.
Men det är lika bra, de ska inte behöva drivas ett år till, de ska få blomma på vanlig tulpanblommningstid i vår. Så de får stå kvar. Jag köper nya till drivning.

Ja, det mesta som i våras var så ofantligt farligt, det har stillnat av och blivit riktigt normalt.
Fast jag kan inte riktigt förlika mig med att jag inte har något hår. De tunna testar som fortfarande finns kvar glesnar allt mer.
Jag ångrar absolut inte att jag valt bort peruk, jag känner mig hemma i, trivs i buff. Men är det verkligen jag, den där kvinnan i spegeln?
Jag undviker folk, som sagt, i svininfluensans namn.
Men samhället hjälper mig. Alla är så rädda nu, alla spritar händerna, ingen tar längre i hand. Det gör det mycket lättare för mig.
Fast jag längtar efter att träffa mer folk, efter att inte vara så väldigt undvikande som jag är nu. Jag längtar efter mina vänners varma goda kramar…
Drygt en månad, sen ska mina vita blodkroppar kunna återhämta sig utan att återigen slås ner… O, så skönt det ska bli. Att få känna kraften komma, och få behålla den… bygga upp kondition igen.. inte längre behöva utsättas för de illamåendeframkallande blanka, plastiga påsarna på droppställningen.
I år ser jag fram emot hösten!
Förresten: 22 kg morötter fick pappa på sin kvadratmeter! (klicka på bilden om du vill se den i större format)