onsdag 30 december 2009

Gott Nytt År


Julen kom och gick.
Huset fylldes av barn, stora, vuxna barn.
Det är så gott att få hem dem alla, och de stannade ganska länge, alla utom Olle.
Han är i Egypten nu, ville väl bada lite mer.
Kanske tyckte han inte att det var varmt nog, här i hamnen på julaftonsmorgonen?

Tack vare att jag avstod från årets juldopp, kunde jag fotografera istället. Det gäller nämligen att vara snabb med kameran vid juldoppen, ingen har lust att posera särskilt länge. Isen är ivägen. Fötterna blir bortdomnade.
Men han badade. Utan bastu!
Vi hade planerat för en lugn och trevlig jul, men redan på julaftons morgon, efter badet, upptäckte vi att avloppet svämmade över i källaren, och vi fick klara oss utan toa och dusch, utan att kunna diska, vare sig i maskin eller för hand.
Fem personer i ett pyttelitet hus. På jul.
Pappa bor väldigt nära, och det var tur det, så julmiddagen bar vi bort till honom, vi åt och diskade där, toan användes flitigt.
Och på juldagen lånade de unga grabbarna en rensmaskin av vår granne, och de stod i avloppsvatten upp till anklarna, sa de. Jag tror att det var en lätt överdrift.
Huset stank avlopp, men ganska snart vädrades det ut och det kunde bli jul igen.
Snön var så vackert vit innan de kom, ja, de hann se den, men sen kom regnet, och det har regnat i stort sett oupphörligt hela helgen.
Idag, när de sista åkte, idag kom solen, den har strålat så fint hela dagen. I lä var det riktigt, riktigt varmt. Tänk att den verkligen kan värma, trots att den ännu är så svag, och trots att termometern visade på –4.
Det var ju så här jag ville att det skulle vara hela julhelgen, det var det här jag vill att Sam skulle få se, hans första jul i Sverige.


Jag har börjat med mina hormontabletter, känner mig så sömnig av dem. Men det innebär också att jag sover väldigt gott på nätterna…
Antagligen kommer jag att vänja mig vid dem, och när bara solen kommer lite mer..
I går hade vi körövning med en annan kör… och jag gick dit utan buff!
Kallt om nacken, kallt om huvudet, och det kändes modigt. Håret är fortfarande mycket kort, men det finns där.
De som inte känner mig, de tänkte nog endast att jag har en väldigt kort frisyr.

Jag är väldigt trött i dag. Huset blev tyst och tomt, och jag vill bara sova.
Och jag vill önska alla ett riktigt Gott Nytt År!
Jag hoppas att 2010 ska bli lättare än 2009. Ibland tänker jag att det var för att vi aldrig firade nyåret i fjol, som det blev ett så svårt år. Vi satt på flyget till Indien, på nyårsnatten, och själva nyårsfirandet försvann vid en
tidszon...
Men det här året. Måtte det bli ett gott år.
Alltid känner jag en bävan inför ett nytt år.. en rädsla över vad som kan hända. Större nu än den brukar, men ändå hoppas jag på ett rent och klart år, ett gott år, utan så mycket svårigheter. För min egen del ett år med återhämtning och friskt mod. Ett år då jag ska bli starkare, ska våga tro på livet igen, ska känna kraften återkomma. Jag tycker mig ha blivit så oerhört mycket äldre det sista året, jag ser en gammal kvinna i spegeln, känner en gammal trött kropp... Men av det nya året önskar jag få kraften att känna mig yngre och starkare igen, och med hår på huvudet kommer nog också lite mer av det gamla vanliga jaget fram...

torsdag 17 december 2009

Vinter i Mörbylånga


Snön yr utanför fönstret. Pannan är nysotad och nyladdad med pellets, en eld knastrar i kaminen – mest som trevnad – och det känns verkligen att julen är i antågande.
Jag är glad att strålningen nu är över, att jag hann bli klar med den innan detta snöande började. Innan vägarna blev glashala.
Sakta börjar jag vänja mig vid tanken att det är över.
Jag försöker se det som något som var… försöker hitta imperfektformerna. Det var då. Jag hade bröstcancer… då när jag var sjuk… en gång hade jag cancer.
Jag försöker hitta tanken att det kommer vanliga dagar efter det här. Mitt liv kommer att fortsätta.
Alldeles väldigt viktigt känns det nu att göra det allra bästa av det liv jag har kvar, det liv som i ett slag inte längre är så självklart.


I januari ska jag få åka till Mösseberg, på en veckas rehabilitering. Det låter alldeles underbart, en spa-liknande miljö, god mat, förhoppningsvis goda samtal och varma bad, massage. Där hoppas jag också hitta styrka i tron på det fortsatta livet.

Strålningen har givit mig två rejäla brännskador, blåsor, vätskande sår i knallröd hud. Ont. Ont. För första gången har jag ont.
Det gör ont när jag ska sova, det gör ont närhelst jag rör på mig… men brännskador klingar av och jag tycker redan att det har vänt. Det blir bättre, snart är också det helt borta. Det blev mycket värre efter att strålningen var över, tack och lov, skulle inte ha varit roligt att få strålning på den ömma huden.
Men även det läker ihop, och jag blir en ärrad men frisk kvinna.
Julen är som sagt nära. Huset kommer att fyllas av mina stora, långa, underbara barn… alla tre och Sam, naturligtvis.



Jag erkänner att jag är trött, det har tagit på mina krafter, jag tillåter mig att gå i ett lugnare tempo. Och med förtröstan litar jag på att våren kommer med ljus och styrka.
Nästa gång jag står och tittar på ejdersträcken som flyger över sundet, då hoppas jag att jag känner styrka i stället för den avgrundsdjupa sorg jag kände i våras. Nästa gång jag ser dem, hoppas jag att mina ögon inte ska grumlas av tårar. Ja, om det inte är glädjetårar då, förstås, glädjetårar över att livet kan fortsätta.

torsdag 10 december 2009

Äntligen i mål! Underbart...


-”Grattis!”. säger läkaren när han tar emot mig idag. ”Du kan nu verkligen sträcka på dig! Det har varit en lång väg…”
Ja, det har varit en lång väg. Den 25 mars fick jag mitt hemska besked, efter det har livet varit en lång väntan, en orolig väntan, på att jag ska ta mig igenom detta. Och nu är jag här!
Jag fick min sista strålbehandling idag. Och det är verkligen tur att det är den sista, då det börjar göra riktigt ont uppe vid nyckelbenet. Den tunna, tunna huden orkar inte mer.
Nu ska den få vila, även om jag vet att strålskador är som brännskador, de fortsätter att förvärras ett tag efter att strålningen upphört.
Men nu kan jag smörja hur mycket jag vill. Behöver inte vara försiktig inför nästa behandling.

När jag kom för att göra finnålspunktionen, på min födeölsedag, den 17 mars, då hade de just satt igång med att förbereda marken utanför onkologen inför en utbyggnad.
Nu, när jag är klar med min behandling, nu är bygget nästan klart.
Jag ser förtvivlan när jag ser byggnaden.
Jag minns det fruktansvärda besöket på mammografin, den smärtsamma biopsiden… sköterskorna som fanns någonstans i utkanten av min förtvivlan.

Sjukhuset kommer aldrig mer att kännas neutralt.
-Det har varit fint att träffa dig, säger de snälla sköterskorna på strålningen…
-Ja, detsamma, svarar jag, men måste genast ta tillbaks lite… alltså, det var fint at ni har varit så fina, men det har inte varit roligt att måsta komma hit!
Så skrattar vi i samförstånd.
-Nu vill jag inte se dig här mer, säger läkaren också, leende, efter det avslutande besöket. Och jag ber till Gud att varken han eller någon annan onkologläkare ska behöva träffa mig igen.
Porten, jo, men den vill de nog ha kvar ett tag till…. Äsch, jag vill bli av med den, den är ju ett sjukdomstecken.

Jag träffar E på sjukhuset, och vi sitter i restaurangen och summerar. Skönt att inte bara åka hem…
Tillhör jag den vanliga världen nu igen? Visserligen har jag inte mycket till hår, men jag är som alla andra..
Det bästa han sa läkaren, det var nog svaret på min fråga om jag bör vaccinera mig mot den vanliga influensan:
- Nja… du tillhör ju inte någon riskgrupp!
Jag tillhör inte någon riskgrupp.
Jag är nu inte mer känslig än andra.
Jag behöver inte alls sky närkontakter mer… Nu är livet tillbaks i det något så när normala!

Så kommer jag hem, och på min dörr hänger blommor.. En amaryllisblomma, en vacker stängel, med ett kort.
Ӏntligen!
Antagligen den viktigaste exam Du gått igenom i ditt liv!!
Kramar /K”
Jag blir så glad. Jag har mina aningar om vem som skickat dem, men säker är jag inte… TUSEN TUSEN TACK, i alla fall.
Ja, så går jag nu en jul- och nyårshelg till mötes. Och jag är alldeles frisk.
Lite darrbent kanske, det tar ungefär dubbelt så lång tid att återhämta sig, som det tog att trycka ner den stackars kroppen.
-Men det är bara bra att använda kroppen så att du blir trött!
Så skönt, så skönt.

Och de små änderna (och andra sjöfåglar) de plaskar vidare och påminner om kommande vår.

måndag 7 december 2009

Vilken tur att vi inte har permafrost!


Redan har vi kommit en hel vecka in i december. Jag har fyra dagars strålning kvar, varav en idag... På torsdag är jag klar!
Då har jag fått min stråldos, maximalt vad min kropp relativt riskfritt kan ta emot.
Fem veckor, det kändes fullkomligt oändligt, de där första dagarna, nu är jag på upploppet. Nu är jag alldeles snart framme... Underbart!!!
En lång, lång resa, från mars till december, som en graviditet.. 9 månader.
Erfarenheten av cellgifterna känns tyngre i minnet än det egentligen kändes när jag var mitt i det. Nu är jag bara så evigt lycklig att vara klar med det.
Evigt lycklig över att bo här på underbara Öland är jag också.
Mitt i allt regnande kommer solen med en alldeles strålande dag, den trotsar väderleksrapportens prognos om regn och mulen himmel..
Varm len sol, mjuka dimmor som hänger kvar. Och benen orkar cykla Risingerundan, solen rakt i ögonen. Kor och fornminnen, dimma och sol...
Jag inrättar mina dagar efter strålningsbesöket i Kalmar. Strålning och sen smörjning när jag kommer hem. Huden är brunröd. Vid nyckelbenet, där huden är så tunn, där har jag fått lite utslag, men endast lite, lite kliar det. Fyra tydligt bestrålade områden.
Jag accepterar nu att allt handlar om sjukhuset, om att vara patient, om behandling. I fyra dagar till..
Men i helgen kom K från Stockholm. Ett mycket kort besök, men vi hann med både regnpromenad, solskenspromenad och julmarknad i Triberga.

K och jag brukar gå och gå när vi träffas. Vi strosar på alvaret, vi går längs stränder.
Vi går och går. Och vi pratar och pratar...
Redan planerar vi nu sommarens upptäcksfärder, kanske skulle man ha en GPS för att hitta alla gamla alvarsvägar och källor? På vissa kartor och i några böcker finns koordinater utsatta...
JO, jag har ju också börjat geo-guideutbildning!
En fantastisk föreläsare från högskolan, fina böcker och det är bara så spännande. Perspektiven hisnar när vi tittar på jordens utveckling, bergarternas bildande...
Det normala på vår breddgrad är permafrost... ett ca tre kilometer tjockt lager is ovanpå markytan!
Vilken himla tur att vi råkat födas under en av de mer ovanliga värmeperioderna!

måndag 30 november 2009

Den första advent.




Sol och dimma,. Mest dimma. Gröna gräsmattor och blöt jord.
Juleljus i dimma. Stjärnor i dimma.
Det är vackert, det också.

När man som jag, sjunger i en kyrkokör, då innebär advent de där härliga sångerna i kyrkan, alla stearinljusen i kyrkan.
Kyrkan full av folk..

Vi har blå kåpor, vi i kören.
En spegel där uppe, där vi klär om.
Och där ser jag mig själv, med buffen på huvudet. Som ett huckle. Som om jag skulle ut och mjölka…
Jag är så oerhört less på att se mig utan hår, kanske skulle jag ändå ha satsat på en peruk? Men då skulle jag sett mig i spegeln, med en främmande kliande kalufts på huvudet…
Jag tycker att hela världen nu ser hur det står CANCER skrivet på mig.
Blek är jag också, blekare än jag brukar vara.
-”Det är nog ingen annan än du som tänker så”..
Nej, kanske är det så. Jag är överkänslig. Jag är så less på allt det här, jag vill vara frisk och igång på mitt vanliga sätt.
Men jag VILL vara med, jag vet att jag hör hemma i kören, jag är omgärdad av varma goda vänner. Jag vet att ingen, ingen tittar snett på mig för att jag ser ut som om jag vore på väg ut till getterna i stallet.
Tvärt om känner jag ett starkt stöd – och med bra stöd kan det vekaste strå klara vinden…
Ibland glömmer jag dessutom min buff, jag känner mig som vanligt.

Det är så roligt att sjunga, även om det vi sjungit så fint, så väl avstämt i stämmorna, inte alltid blir lika vackert när vi sjunger upp… men det får vi ta. Vi är ju amatörer, vi gör så gott vi kan.

Vi hade en träff med sjukgymnast och lymfterapeut på sjukhuset i torsdags. Där fick vi lite upplysningar, möjligheter att ställa frågor, det är ju så mycket vi undrar över.
Vi tre som opererades samma dag, satt där allihop.. Alla har vi gått igenom cellgiftsbehandlingen, och alla är vi nu igång med strålningen. Vi har en stark samhörighet, vi tre. Så avlägsen känns den dagen, den 6:e maj, när vi opererades. Det var början av sommaren, nu är det snart jul.
Nå, men vi fick veta lite mer om lymfödem och lymfsträngar.
-Men vi som nu klarat operationen, och halva strålningen, och inte märker någonting av ödem, vi ska väl inte kunna drabbas av det nu?
Jo, det kan vi visst. Det kan komma upp till ett år efter avslutad strålning.

Allvaret kommer fram igen. Allvaret med infektioner, rosfeber som kan komma vid minsta sår – livet ut! Eftersom lymfsystemet är så förstört.
Allvaret med lymfödemet – men fler än hälften slipper det ändå, så hoppas kan man fortfarande.
Allvaret med den strålade huden, den ska aldrig behöva utsättas för sol, alltid skyddas med solskyddsfaktor och kläder.

Ibland får jag tankar om hur man kommer att se på cancerbehandlingen om några årtionden – under förutsättning att forskningen fortsätter att gå framåt.
Man kommer att tycka att behandlingen vi har idag är oerhört trubbig.
Lymfkärlen kapas av. Flera lymfkörtlar opereras bort.
Tänk om man kunde ta bort cancern, men behålla lymfkörtlarna..
Hela cellgiftsbehandlingen, så grovt den slår. Den mejar ner allt, blodkroppar, tarmludd, slemhinnor, hjärnceller och hårsäckar, urskillningslöst.
Tänk om man kunde cellgiftsbehandla cancerceller och ”cancerfrön” men spara resten.
Ändå är behandlingen så förfinad idag, mot hur den var för 20 – 30 år sedan.

Nu är det som sagt första advent, mörkret har lagt sig som en tung säck över Öland. Jag känner att det påverkar mig, tröttheten gör att allt känns tyngre.
Men jag behöver bara tänka på tulpaner och påskliljor som ska komma, jag synade igår mitt lilla körsbärsträd – och är där inte redan små blomknoppar, de som väntar på att vintern ska komma och gå. Sen slår de ut i full blom.
Äppelträden blommar.
Lärkorna sjunger…..
Och den här våren hoppas jag innerligt, att jag ska kunna våga njuta, våga lita på att livet håller..

tisdag 24 november 2009

Lite mothugg ibland...


De säger att man kan bli trött av strålningen.
-Ha, det gäller ju inte mig, har jag tänkt. Ingenting kan bli likt cellgifternas trötthet.
Jag lever på som vanligt, njuter av att inte slås tillbaks, av att slippa må illa..
Men.. Helt plötsligt och oväntat känner jag återigen att min cykel plötsligt är så trögtrampad.
Öland har fått idel uppförsbackar igen.
Kroppen väger plötsligt ett ton, den pressar sig mot stolen där jag sitter, benen är av bly. Ögonen vill nästan inte hålla sig öppna.
-Många blir trötta efter ungefär halva tiden…
Men ändå, jag var inte förberedd. Inte skulle jag bli trött igen, jag är ju på väg ut ur det här, jag blir ju bara starkare.
Med tröttheten kommer rädslan.
Kommer livet att förbli så här, kommer jag alltid att vara sjuk?
Äsch, jag vet att det bara är tröttheten, jag talar mig naturligtvis till rätta.
Målet finns inom räckhåll, jag vet att jag snart är starkare, och det är helt naturligt att man blir så här underligt trött, mitt i behandlingen…
Men naturligtvis hinner små tankeungar pyra, om spridning, om återfall…

Det är lite kusligt när biverkningarna börjar göra sig påminda. Så tydligt blir det vilken tuff behandling det ändå är.
In i hjärnans skrymslen kommer gifterna och krasar sönder celler…
Jag känner ibland att jag har svårt att koncentrera mig, svårt att orka lyssna, mina tankar fladdrar iväg och plötsligt är jag långt borta.
Och när noterna ska sorteras in i pärmen, körens noter… Då blir det blir bara stopp.
Så väldigt stopp, jag kan inte få till det, måste lägga undan de osorterade högarna och gå ifrån.
-Hjärntrötthet, får jag höra. En dold biverkan av cellgifterna, och med den kommer också koncentrationssvårighheter.
En vanlig, men som sagt, dold biverkan. Och den som kanske sitter i längst, ett år, kanske två.
Det är skönt att få en förklaring., men det är skrämmande att cellgifterna har en så stark påverkan, också innanför skallbenet.
Hur länge dröjer det innan kroppen har återhämtat sig? – och det är bara att hoppas att cancercellerna inte gör det alls-

Mer komplikationer vad det gäller kören och sången. Jag har väl aldrig varit någon stor sångarbegåvning, men nu håller rösten sämre än någonsin. Jag tänkte att det kanske har att göra med att jag inte varit med på så länge – men riktigt håller inte det argumentet, då jag haft uppehåll förr…
Och jag småkraxar och hostar, rethosta…
-Ja, det är nog vi.. Vi är ju ganska nära där med strålningen. Så tyvärr får du nog dras med det ett tag, några veckor efter avslutad strålbehandling. Men det går över!

Jag fortsätter att gå till kören, med kraxande stämma och noter i oordning, jag går ändå dit. Där finns värme, gemenskap och musik, en härlig blandning. Och nu i juletid, det är så underbart att sjunga alla dessa julsånger.

Solen kommer solen går, men mestadels är det alldeles grått.
Så det är nog inte bara strålningen som gör mig trött.

En stor lättnad är det dock att Stina och Sam har hittat en lägenhet nu. De behöver inte leva som hemlösa heller efter nyår.:-)

Väldigt ofta summerar jag det år som gått. Förra året den här tiden planerade vi för fullt den kommande Indienresan och Stinas och Sams bröllop.
Hur hade det varit om jag upptäckt min knöl före den resan?
Hemska tanke, det hade blivit katastrof.
Inte hade jag kunnat åka dit i det chocktillstånd jag var då, när den var nyupptäckt…
Inte hade det känts bra för Stina om jag stannat hemma i skräck…
Så trots allt, det var ju bra att det blev som det blev, att jag hann hem, att de hann gifta sig…
Hur kommer nästa år att se ut, aldrig har jag väl varit så rädd för framtiden som jag är nu. Samtidigt som jag också är i trygg förvissan om att allt går.. allt går ändå.

Det blåser kallt, solen som visade sig för några timmar sen, har dragit sig tillbaks. Jag ska gå ner till biblioteket och se om jag hittar någon bra bok….

fredag 20 november 2009

Sol.. och halvvägs...


Äntligen!
Efter oändliga dagar av dis, dimma och regn kom hon idag, solen. Hon bländade mig när jag körde hem över Ölandsbron, sol på himlen, sol i vattnet, ljust, varmt, vackert.
Så mycket det gör när solen skiner. Så mycket lättare allt blir.
Och nu har jag redan gjort hälften av strålningen! Det är ofattbart att det ändå går så fort, snart, snart är jag klar.

Jag hinner knappt sätta mig ner i väntrummet, innan jag får komma in. De är snabba, tjejerna på strålningen. Vackra glasutsmyckningar pryder den labyrintliknande ingången till strålningsrummet.

När jag ligger på strålningsbritsen blir jag plötsligt väldigt rädd att jag ska lukta armsvett. Det blir ju så uppenbart, så tydligt, när jag ligger där med armarna över huvudet.
Så minns jag den gången i början av mars, när jag var till vårdcentralen. Knölen i armhålan. Mitt i armhålan. Jag var så rädd att jag skulle ha armsvett vid undersökningen… jag minns att jag tänkte:
-Måtte armsvetten vara det största problemet med den här undersökningen..
Det var det inte.
Men nu är jag alltså tillbaks där, armsvetten är mitt problem…
Kanske kan jag se det som ett tecken på att jag är frisk, att jag är på väg ut i det vanliga livet? Jag tänker inte ”tumör”, jag tänker ”armsvett”.

Det har varit så sköna dagar, trots dimman och diset.
Färgerna blir mjuka, fåglar samlas ännu längs stränderna. 12 hägrar såg vi en dag, de samlar sig tydligen så här på senhösten. Och sångsvanar.
Jag har plockat in gladioluslökarna, de ligger nu och torkar till nere i källaren.
Min laptop har gått sönder, den är helt enkelt inte samarbetsvillig längre. Först var det bilen, nu laptopen. Och det är sån´t där som bara ska fungera.
Jag sitter inte lika bra här, vid den här gamla datorn, det blir jobbigt för ryggen och jag orkar inte skriva så som jag vill.
Får försöka lösa det på något sätt.
Men glad blev jag då det faktiskt gick att ladda in bilderna från kameran också på denna gamla trötta dator.
Så håll tillgodo, lite Ölandsbilder (vill du se bilden i större format, så klicka på den..) från en dag då det känts som vår… värmande sol… plaskande fåglar i hamnbassängen,
Och flygande änder…
Föreresten, jag skickar ut en förfrågan, som en metrev i väntan på napp
Stina, min dotter, och hennes man Sam, står nu utan lägenhet från 1:a januari. De har haft ett andrahandskontrakt som gått ut... finns det någon som har en känning, någon som har en bekant eller bekants bekant som har en liten lägenhet i Stockholm att hyra ut?
Flötet får guppa och jag hoppas att någon nappar, att någon vet något, i så fall, snälla, skicka mig ett mail....