Vinter i Mörbylånga

Snön yr utanför fönstret. Pannan är nysotad och nyladdad med pellets, en eld knastrar i kaminen – mest som trevnad – och det känns verkligen att julen är i antågande.
Jag är glad att strålningen nu är över, att jag hann bli klar med den innan detta snöande började. Innan vägarna blev glashala.
Sakta börjar jag vänja mig vid tanken att det är över.
Jag försöker se det som något som var… försöker hitta imperfektformerna. Det var då. Jag hade bröstcancer… då när jag var sjuk… en gång hade jag cancer.
Jag försöker hitta tanken att det kommer vanliga dagar efter det här. Mitt liv kommer att fortsätta.
Alldeles väldigt viktigt känns det nu att göra det allra bästa av det liv jag har kvar, det liv som i ett slag inte längre är så självklart.


I januari ska jag få åka till Mösseberg, på en veckas rehabilitering. Det låter alldeles underbart, en spa-liknande miljö, god mat, förhoppningsvis goda samtal och varma bad, massage. Där hoppas jag också hitta styrka i tron på det fortsatta livet.

Strålningen har givit mig två rejäla brännskador, blåsor, vätskande sår i knallröd hud. Ont. Ont. För första gången har jag ont.
Det gör ont när jag ska sova, det gör ont närhelst jag rör på mig… men brännskador klingar av och jag tycker redan att det har vänt. Det blir bättre, snart är också det helt borta. Det blev mycket värre efter att strålningen var över, tack och lov, skulle inte ha varit roligt att få strålning på den ömma huden.
Men även det läker ihop, och jag blir en ärrad men frisk kvinna.
Julen är som sagt nära. Huset kommer att fyllas av mina stora, långa, underbara barn… alla tre och Sam, naturligtvis.



Jag erkänner att jag är trött, det har tagit på mina krafter, jag tillåter mig att gå i ett lugnare tempo. Och med förtröstan litar jag på att våren kommer med ljus och styrka.
Nästa gång jag står och tittar på ejdersträcken som flyger över sundet, då hoppas jag att jag känner styrka i stället för den avgrundsdjupa sorg jag kände i våras. Nästa gång jag ser dem, hoppas jag att mina ögon inte ska grumlas av tårar. Ja, om det inte är glädjetårar då, förstås, glädjetårar över att livet kan fortsätta.