Mösseberg

Ett tjockt lager snö ligger över Västergötland. Det syns att det aldrig varit över noll, snön är kritvit och fluffig, drivorna djupa, vägarna vita.
En stor vacker gammal park, med resliga träd, vitmålade av snö på ena sidan stammen, vackra trähus med snickarglädje runt om i parken. "Öferläkare" står på en skylt, "Kontor" på en annan.
Husen är tomma och kalla nu, men det är inte svårt att föreställa sig finklädda herrar och damer på kurort, spatserande runt i parken... Alla träden i grönska, fåglar, blommor.
Berget, Mösseberg ligger bakom, eller egentligen ligger kurorten en bit upp på berget.
Det största huset, huvudbyggnaden, fortfarande ett vackert gammalt trähus, med långa loftgångar och balkonger, det är det som används nu. Och det är tillbyggt med en stor nyare del.
Här går vi ibland omkring i vita morgonrockar, alla de kortklippta kvinnorna. Likt buddistmunkar.
Vi får gymnastik och bubbelbad, vi får egna träningsprogram.
Mjukgymnastik på morgonen, god mat i matsalen.
Ja, vi har det så gott.
Alla har vi dessutom liknande erfarenheter, vi har liknande historia.
Jag är den enda från Öland, de flesta kommer från Stockholmstrakten, Stockholms landsting betalar vistelsen, till skillnad från Kalmar landsting. Kalmar har inte avtal med någon rehabilateringsgård. En klar brist!
Jag har sökt, och fått fondmedel från CTRF - tusen tack CTRF- men det innebär också att jag endast har en vecka här, medan de andra har 12 dagar.
-Så synd, sa läkaren, man hinner så långt på tolv dagar... men en vecka är bra det med...
Kan stressa mig lite.
Det känns ännu viktigare för mig att verkligen ta vara på varje dag, varje aktivitet här...
Det är gott, det är så gott att vara här.
Jag kom i lördags, det är tisdag idag, och det känns redan som att jag har varit här väldigt länge. Det är fint.
Jag sitter nu i källaren, vid en av två gästdatorer. Alldeles bredvid mig är S:t Eriks Kapell. Som en liten grotta under stora huset. Påminner mig om internetcaféet i Mt Abu, Indien, vägg i vägg med hindutemplet.
Inga bilder idag. Bilderna kommer när jag kommer hem. Nu ska jag iväg och få mitt personliga träningsprogram i gymmet. Hinner knappt läsa igenom vad jag skrivit då klockan tickar fort och jag måste skynda mig för att hinna i tid till sjukgymnasten...
Men jag har det gott. Ska nu lära mig se framåt, våga lita på att isen bär.

Tulpanens Dag

Igår stod jag i badet igen, det varma ljuva vattnet på behandlingsbadet på sjukhuset.
Qigong.
Jo, visst är det lite svårt att hålla jordförbindelsen, när kroppen är lätt och mjuk, men det är så underbart det där att vara lätt och mjuk.
Armarna rör sig smidigt, det är så skönt och välgörande att sträcka ut, att tänja alla muskler och senor. Värmen gör det lätt.
Jag tittar på dem som står framför mig, perspektiven bryts i vattnet, de ser ut att bestå av huvud och ben, fötter. Som så´na där huvudfotingar barn ritar.. Huvudfotingar är vi allihop, ändå är det armarna som rör sig mest.
Man kan känna sig så vacker, smidig, ja rent av graciös, när man står där i vattnet och rör sig likt svajande sjögräs.
Här suger vi på varje rörelse. Känner in. Långsamt.
Total kontrast till de snabba, rytmiska rörelserna i folkdansen. Där gäller det att hålla tungan rätt i mun, att hinna uppfatta vart foten ska nästa sekund… fast jag hinner aldrig uppfatta det…
Så olika, och så väldigt bra, på var sitt sätt…
-Nu får ni använda de fem minuter som återstår till vad ni vill… säger ledaren när musiken tystnar.
Och jag flyter ut i vattnet, ligger rakt upp och ner, sträcker varenda muskel, varenda sena i hela kroppen, och det är bara så ljuvligt underbart!

Jag mår så gott när jag går därifrån, glad över att jag hittat den här gruppen. Och inte blir jag mindre glad när jag utanför MAXI möts av en hel massa unga flickor. De står med stora hinkar fyllda med tulpaner, delar ut en bukett med tre vackra blommor till var och en som passerar.
-Får jag ge dig en tulpan idag, det är Tulpanens dag.
-Va, får jag dem?
Människor häpnar, får vi dem? Alla ser vi lika glada och förvånade ut, får vi dem?

-Det här var det roligaste jag någonsin gjort, hör jag en av tjejerna säga till en annan. Dela ut tulpaner…
Stämningen inne i affären är en annan, alla ler, alla är så positiva.
Trädgårdsmästardotter som jag är, så tycker jag egentligen att det är lite konstigt att Tulpanens dag firas i januari. När jag var barn kom tulpanerna alltid lagom till min födelsedag, i mitten av mars.
Jag tycker fortfarande att det krispiga ljudet av tulpanstjälkar mot varandra, betyder JAG FYLLER ÅR. Det betyder vår, takdropp och tinade fläckar på grusvägen. Jag älskade tulpaner då och jag älskar dem nu, också när de kommer i januari!

Men vi är många som längtar efter vår och varmt vatten....


Jag åker i morgon till en rehabiliteringsvecka i Mösseberg, Västergötland. Jag ser mycket fram emot det, tänker mig att det ska bli det tydliga avstampet från min sjukdomstid, in i den friska vardagen.
Min blogg vill jag nog fortsätta att skriva i, det är så roligt att göra det. Och jag ser att ni fortfarande är många som följer mig.
Men bloggen kommer att återgå mer i det den var från begynnelsen, hoppas jag. En betraktelse över livet, ö-livet och Öland.
Ja, ja, vi får väl se vad det blir. Somliga skriver varje dag, ibland flera gånger om dagen, för mig passar det nog bättre med någon gång i veckan. Bloggen får inte vara ett självändamål. Inte heller tänker jag låta den tynga mig. Tillräckligt mycket har jag gjort av plikt och för att ”vad ska de andra annars tänka” .
Det liv jag får nu, efter cancer och behandlingar, det känner jag verkligen att jag vill använda på det allra bästa sätt. Ärligt. Sant. Klokt…. Och fyllt av tacksamhet.

Vinterdagar

Nu är jag frisk och full av kraft.
Så är det..
Men det kanske inte stämmer riktigt, inte alldeles riktigt.
Jag är frisk. Onkologläkaren talade om för mig att man ofta hamnar i en svacka efter allt man gått igenom. Att de anhöriga kan ställa sig förvånade:
-Är hon inte glad nu, när allt är över?
Att kroppen är trött av alla cellgifter, av strålning, av sjukdomen och chocken.
Man ska inte begära av sig själv att man är på topp efter en sån här pers.
Fast det skulle väl inte gälla mig?

Ändå kanske det gäller mig också, precis som alla andra. Jag är så trött. Jag orkar inte riktigt vakna på morgonen, jag tycker inte att jag vaknar på hela dagen.
Jag är trött. Kroppen är tung. Och jag är besviken på att kroppen är tung, seg, trött. Nu vill jag vara alert. Fylld av kraft.

I går kväll började jag en av mina nya aktiviteter: Jag gick med i en grupp folkdansare. De dansar bl a ungerska, rumänska, och makedonska danser, till underbar musik.
Jag följer så gott det går. Stampar och klampar, svänger med benen i snabba takter.
Det känns roligt, det känns väldigt roligt, men mycket snart känner jag totalt stopp både i huvudet och i kroppen.
Jag orkar inte!
Så himla ansträngande är det inte, men jag orkar inte.
Jag sätter mig och tittar på de andra, och jag försöker duktigt förklara för mig själv att det är så helt naturligt att jag inte orkar. Jag försöker berätta att krafterna kommer att komma, att jag måste ge min stackars kropp tid, att den kommer igen. Men ett trumpet barn sitter inuti mig och skriker att : Jag vill kunna nu! Jag vill inte vara svag!
Jag känner mig som en stolpande elefant bland balettdansöser…
Ändå är jag övertygad om att jag ska fortsätta. Jag vill fortsätta. Jag tycker att det verkar vara ett så roligt sätt att umgås, både med människor och med musik, och dessutom få motion på köpet.

Jag har också börjat qigong i behandlingsbadet på sjukhuset.
Det var skönt!
Det var helt underbart avslappnande och skönt. Varmt vatten upp till axlarna, mjuka stilla rörelser i varmt vatten, stilla musik.
Fyra kvinnor i vattnet och en ledare på bassängkanten.



Dagliga promenader i det fortfarande så vintervita landskapet.


Det har blåst rejält, de stackars små hararna kurar, halvt översnöade, mitt ute på ett fält i blåsten…

Koltrasten äter med god aptit de bär som ännu hänger likt julprydnader i träden.

Snö, mera snö...

Ja, så har vintern kommit rejält också till oss här nere på Öland.
Vägarna är vita, finfina sparkvägar, men ingen åker spark. Snöröjningen håller igång, från morgon till kväll, vinden viner och drar med sig snön,. Så även nyplogade vägar har kompakta vallar.
Lite som att vara på fjället. Vinden. Snön, allt det vita.
Trots det dåliga väglaget ser jag många som cyklar. Också äldre herrar… Men jag låter min cykel stå inne, jag vill verkligen inte utsätta mig för benbrott. O, så jag längtar efter att få ta fram den igen, efter att cykelvägarna ska tina rena!

Termometern visar endast några få minusgrader, det är skönt. Jag hör att det är betydligt värre på de flesta andra ställen.


Jag skottar upp snö på mina rosrabatter, det känns fint att ge dem ett extra skyddande täcke.
Lindar hönsnät och aluminiumfolie runt det unga plommonträdet, och körsbärsträdet jag planterade i våras.
Rådjuren har nämligen hittat hit. De lockas av de äpplen jag låtit ligga kvar för koltrastarnas och fasanernas skull… visst får rådjuren äta äpplen, men barken på de unga träden vill jag verkligen inte att de ska skada.


Det är riktig vinter. Det känns på något sätt väldigt riktigt, som det ska.- Vinter i januari, snö som täcker marken, sniglarna kanske fryser ihjäl… så blir det sen vår.
Det är lättare att glädjas åt snödropparna som blommar när det varit vinter… när man slipper misstänka att de tagit fel på årstid.

Fasanerna med sina tunga kroppar plöjer sig fram i den djupa ulliga snön. De ser ut som vilsna vikingaskepp..

Jag har ätit mina hormontabletter i dryga tre veckor. Och även om jag tycker att en dimma ligger över världen och mig, så mår jag nog bra på dem. Tröttheten jag känner kommer kroppen säkert att vänja sig vid. Det kan kännas oändligt att jag ska äta dem i fem år… men om de håller mig frisk så är det för mig ett billigt pris.
Och jag fryser inte längre så mycket om huvudet! Håret är nu så pass långt (ja relativt sett) och tätt att det faktiskt värmer! Det känns underbart!

Ut med 2009 - in med 2010

Strålande sol och bländande vit snö. Kylig vind, men anoraken skyddar mig. Det är friskt, rent klart.
Ett nytt år har börjat.
Aldrig förr har jag varit så mån om att städa bort det gamla året.
Jag tar ner min gamla, 2009 års almanacka, lossar den från spiken den hängt på ett år.
Ibland står ett telefonnummer i kanten, någon annan viktig anteckning. Så jag bläddrar igenom.
Januari, det var Indien och bröllop.
Februari, en kort kall månad, då vinden ven och jag har en Göteborg- anteckning i slutet av månaden. Jag hälsade på Olle och Simon.
Då.Innan.
Sen kommer mars. Mammografi den 3:e. Små svaga blyertsmarkeringar… VC… bröstmottagn.
Som om jag ville kunna sudda bort dem. Ändå måste de stå där.
De fruktansvärda veckorna, sömnlösheten, tapetseringen av vardagsrummet, färgburkarna blandade med ångest och kommissarie Sejer i talboksformat.
Ofattbarheten. Skräcken.
Almanacksbladen är tomma, vita. Jag vågade inte skriva någonting.
Så kommer en svag anteckning op. i början av maj.
Midsommar, ett litet c. Längre fram, efter några månader står det lite tydligare cellg.
Så den 25 juni, ett kors längst ner. Mamma.
Beg.byrån.
Bouppt.

Allt så kort som möjligt.
Fler cellg. Överstrukna ibland och nya datum ditskrivna.
Stråln. står det sen. Med starkare penna, större bokstäver.
Och till sist, i december, ett stort KLAR.

Den almanackan förpassas till pappersåtervinningen, den har funnits med ett svårt år, jag vill inte ha den kvar, vill inte bläddra fler gånger i den.
Hänger upp en ny.
Solen och vinden idag, jag går ut, måste ut, vill ut.. tar på mig anoraken som jag inte använt tidigare i vinter.
Ett kvitto i fickan.
Den 23 mars 09. två dagar före beskedet.
Ändå anade jag då, jag hade fått återkallelsen till mammografin, prover var tagna på knölen… de sömnlösa nätterna hade börjat.
Jag var på IKEA och köpte en bokhylla. Minns faktiskt ångesten.
Köpte tapeter och färg.
Sömnlösheten hade börjat.



Jag känner nu att jag blivit buren rakt genom allt detta, och jag är ute på andra sidan!
Det är otroligt, jag har kommit igenom det mörker som jag då trodde var evigt.
Nu har jag ett nytt år, jag känner mig frisk, jag är frisk, och jag kan börja träna upp min kropp igen.

På nyårsdagen sjöng vi tillsammans med några andra körer, i Algutsrums kyrka. Och jag gick dit utan att ha något på huvudet!
Det känns så stort. Jag döljer inte längre en flint, jag har en frisyr, visserligen väldigt kort, men dock, jag har hår!
Så lämnar jag buffen i det gamla året.
Går in i det nya med stolthet och glädje.
Och tacksamhet.

Gott Nytt År

Julen kom och gick.
Huset fylldes av barn, stora, vuxna barn.
Det är så gott att få hem dem alla, och de stannade ganska länge, alla utom Olle.
Han är i Egypten nu, ville väl bada lite mer.
Kanske tyckte han inte att det var varmt nog, här i hamnen på julaftonsmorgonen?

Tack vare att jag avstod från årets juldopp, kunde jag fotografera istället. Det gäller nämligen att vara snabb med kameran vid juldoppen, ingen har lust att posera särskilt länge. Isen är ivägen. Fötterna blir bortdomnade.
Men han badade. Utan bastu!
Vi hade planerat för en lugn och trevlig jul, men redan på julaftons morgon, efter badet, upptäckte vi att avloppet svämmade över i källaren, och vi fick klara oss utan toa och dusch, utan att kunna diska, vare sig i maskin eller för hand.
Fem personer i ett pyttelitet hus. På jul.
Pappa bor väldigt nära, och det var tur det, så julmiddagen bar vi bort till honom, vi åt och diskade där, toan användes flitigt.
Och på juldagen lånade de unga grabbarna en rensmaskin av vår granne, och de stod i avloppsvatten upp till anklarna, sa de. Jag tror att det var en lätt överdrift.
Huset stank avlopp, men ganska snart vädrades det ut och det kunde bli jul igen.
Snön var så vackert vit innan de kom, ja, de hann se den, men sen kom regnet, och det har regnat i stort sett oupphörligt hela helgen.
Idag, när de sista åkte, idag kom solen, den har strålat så fint hela dagen. I lä var det riktigt, riktigt varmt. Tänk att den verkligen kan värma, trots att den ännu är så svag, och trots att termometern visade på –4.
Det var ju så här jag ville att det skulle vara hela julhelgen, det var det här jag vill att Sam skulle få se, hans första jul i Sverige.


Jag har börjat med mina hormontabletter, känner mig så sömnig av dem. Men det innebär också att jag sover väldigt gott på nätterna…
Antagligen kommer jag att vänja mig vid dem, och när bara solen kommer lite mer..
I går hade vi körövning med en annan kör… och jag gick dit utan buff!
Kallt om nacken, kallt om huvudet, och det kändes modigt. Håret är fortfarande mycket kort, men det finns där.
De som inte känner mig, de tänkte nog endast att jag har en väldigt kort frisyr.

Jag är väldigt trött i dag. Huset blev tyst och tomt, och jag vill bara sova.
Och jag vill önska alla ett riktigt Gott Nytt År!
Jag hoppas att 2010 ska bli lättare än 2009. Ibland tänker jag att det var för att vi aldrig firade nyåret i fjol, som det blev ett så svårt år. Vi satt på flyget till Indien, på nyårsnatten, och själva nyårsfirandet försvann vid en
tidszon...
Men det här året. Måtte det bli ett gott år.
Alltid känner jag en bävan inför ett nytt år.. en rädsla över vad som kan hända. Större nu än den brukar, men ändå hoppas jag på ett rent och klart år, ett gott år, utan så mycket svårigheter. För min egen del ett år med återhämtning och friskt mod. Ett år då jag ska bli starkare, ska våga tro på livet igen, ska känna kraften återkomma. Jag tycker mig ha blivit så oerhört mycket äldre det sista året, jag ser en gammal kvinna i spegeln, känner en gammal trött kropp... Men av det nya året önskar jag få kraften att känna mig yngre och starkare igen, och med hår på huvudet kommer nog också lite mer av det gamla vanliga jaget fram...

Vinter i Mörbylånga

Snön yr utanför fönstret. Pannan är nysotad och nyladdad med pellets, en eld knastrar i kaminen – mest som trevnad – och det känns verkligen att julen är i antågande.
Jag är glad att strålningen nu är över, att jag hann bli klar med den innan detta snöande började. Innan vägarna blev glashala.
Sakta börjar jag vänja mig vid tanken att det är över.
Jag försöker se det som något som var… försöker hitta imperfektformerna. Det var då. Jag hade bröstcancer… då när jag var sjuk… en gång hade jag cancer.
Jag försöker hitta tanken att det kommer vanliga dagar efter det här. Mitt liv kommer att fortsätta.
Alldeles väldigt viktigt känns det nu att göra det allra bästa av det liv jag har kvar, det liv som i ett slag inte längre är så självklart.


I januari ska jag få åka till Mösseberg, på en veckas rehabilitering. Det låter alldeles underbart, en spa-liknande miljö, god mat, förhoppningsvis goda samtal och varma bad, massage. Där hoppas jag också hitta styrka i tron på det fortsatta livet.

Strålningen har givit mig två rejäla brännskador, blåsor, vätskande sår i knallröd hud. Ont. Ont. För första gången har jag ont.
Det gör ont när jag ska sova, det gör ont närhelst jag rör på mig… men brännskador klingar av och jag tycker redan att det har vänt. Det blir bättre, snart är också det helt borta. Det blev mycket värre efter att strålningen var över, tack och lov, skulle inte ha varit roligt att få strålning på den ömma huden.
Men även det läker ihop, och jag blir en ärrad men frisk kvinna.
Julen är som sagt nära. Huset kommer att fyllas av mina stora, långa, underbara barn… alla tre och Sam, naturligtvis.



Jag erkänner att jag är trött, det har tagit på mina krafter, jag tillåter mig att gå i ett lugnare tempo. Och med förtröstan litar jag på att våren kommer med ljus och styrka.
Nästa gång jag står och tittar på ejdersträcken som flyger över sundet, då hoppas jag att jag känner styrka i stället för den avgrundsdjupa sorg jag kände i våras. Nästa gång jag ser dem, hoppas jag att mina ögon inte ska grumlas av tårar. Ja, om det inte är glädjetårar då, förstås, glädjetårar över att livet kan fortsätta.