Man vänjer sig..

Allt bli en vana, så fort blir allt en vana.
Kanske var det det jag var så rädd för i fredags, att det ska bli en vana att jag är cancerpatient?
Att det ska bli en vana att jag lägger mig upp på den kalla britsen för att ta emot behandlingen.
Jag strävade emot, ville behålla min mycket vaga, men dock känsla av att ha kontroll över kroppen. Över mig egen kropp.

Nu har jag ändå vant mig. Vi vänjer oss vid allt. Den gången det var små barn som skulle födas var det den naturligaste sak i världen att lägga sig tillrätta i en gynstol och låta vem som helst i vit rock undersöka, känna, klämma. Det som var så oerhört intimt blev en alldaglig vana.
Vi skyddar oss väl på så sätt, vi kan hantera det som blir vanor.
Och idag var det nu tredje gången jag skulle strålas.
Apparaten, de röda linjerna, paketkänslan, mekaniskt surr och strålande ton.. kalla händer mot naken hud. Det går ju.
Ted Gärdestads sång hörs någonstans ifrån.
Tre ställen bestrålas, det är därför det tar lite längre tid, 20 min. men jag lär mig att blunda, att slappna av, att andas lugnt och det går.
Så många goda tankar följer mig, ni är många som bryr er, tänker på mig, ber för mig. Jag känner att jag inte är ensam, det är så gott.

22 gånger kvar.
Det är som en adventskalender, jag borde ha en lucka att öppna för var dag. Alltid en dag mindre.
Eller en muckarkam. En pinne att bryta bort för varje dag, när kammen är tandlös då är det jag längtar efter här.
Och det vore ju alldeles perfekt, för vad ska jag med kam till?

Idag var den enda dagen i veckan som vi kunde samåka, L och jag. Dvs jag åkte med L och hennes man.
Det var skönt, och det gav mig dessutom en tillhörighet. Någon väntade på mig när jag var klar.
Jag påminner mig återigen om att jag ändå är lyckligt lottad! Så många som kommer hit till onkoloen är riktigt svårt sjuka. De har smärtor, de har långtgående spridning av cancer. De har dystra prognoser.
Medan jag har en relativt god prognos, ett stort hopp om att bli frisk, en tro på att bli återställd efter den här tiden.
22 gånger till, sen är jag klar…
Och som sagt, jag vänjer mig. Sidenlångkalsonger under jeansen, så blir hela kroppen varmare.
En liten meditationsstund var dag… det ska gå fint…

Jag hör att det är en väldig överbelastning på onkologen i Kalmar. De har 30-40 patienter att stråla var dag… Så det är nog inte så konstigt att det är näst intill omöjligt att få till några bra tider. Det är bara att ta det som det är och gilla läget. Se om jag ibland kan passa på att göra något roligt när jag ändå är i stan.

Igår var pappa och jag på turné. Vi har gjort en hel del nedslag i diverse samlingslokaler, den sista tiden. Han håller sitt föredrag om odling i sand, gödsling med gräsklipp. Jag visar bilder och är chaufför och allt-i allo. Vi kommer till den ena lokalen efter den andra, vi ser projektordukar och stolar. Det känns som om vi vore ett litet teatersällskap.. tar värdarna i hand, får veta hur det är planerat med kaffestund och frågor.
Det ganska länge sen, så lite ringrostigt var det kanske från början.
Vi var i Växjö.
Det gick så fint. Pappa är så glad när han får berätta om sin odling och åhörarna, mest kvinnor i min ålder, de blir så hänförda, så fascinerade. Många har följt hans råd i många år, läst hans böcker, nu blir de tagna av att få möta honom i verkligheten.
Det är väldigt roligt, och det är roligt att vi gör det här tillsammans, pappa och jag.


Och alla fåglarna har ännu inte hunnit flytta, än går sträcken söderut.. Alltid lika spännande att gå ner mot havet och se hur aktiviteten är just idag..

FEM VECKOR...

Nu är det bara strålningen kvar…
Kanske har jag tagit ut lättnade för tidigt?
Kanske har jag tillåtit mig att känna mig nästan färdigbehandlad alltför tidigt?
Nu blir jag så besviken.
Jag gråter igen, en massa gråter jag. Orkar inte hålla modet uppe.
Jag vill inte vara cancerpatient, varje dag! Jag vill inte bli påmind om mina tumörer, jag vill inte se spegelbilden av min kropp i strålningsapparatens glas.

Det har redan börjat skymma när jag får min tid på strålningen, den andra dagen. Igår.
Alla andra patienter har gått, jag är ensam kvar.
Och inte går det så fort där på strålbänken inte.. jag har hört om behandlingar som tar några få minuter… jag får ligga och ligga och ligga. De springer ut och in, ritar nya streck där de gamla hotar att släppa.
Så det mekaniska ljudet, kylande luft som virvlar över min kropp.
Inte vet jag var strålarna går in. Inte vet jag egentligen vad de gör.
Jag bara ligger där, rädd att ens andas för häftigt, jag vill ju inte ha in strålarna i mina lungor.
Paniken hotar att komma.
Om jag bara reser mig, tänk om jag inte kan behärska mig, tänk om jag reser mig upp och säger att jag inte står ut…
Naturligtvis ligger jag stilla som en trästock.
Ja, för trästock är väl det jag känner mig som.

Jag får min vaccination. Blodvärdena är riktigt bra, så jag känner möjligheten att våga ut bland lite folk igen – kören – det fyller mig ändå med glädje.
Annars känns det mest eländigt nu.
Tiderna jag fått för två veckor framåt, bildar ett skuttande hoppande omönster. Det är olika tider varenda dag, 13.50, 15.10, 8.00, 12.30 osv. Ingen chans att skapa rutin, ingen chans att passa in med bussar eller samåkning.
-Vi har så väldigt många patienter nu, och några, som du, behöver ju så lång tid .
Och jag blir påmind igen, påmind om att jag ju inte bara hade en cancertumör i bröstet, det var ju lymfan också, så det ska strålas både bak och fram och på sidan.

Trött, pressad och lidande av ljusbrist, frysande är jag när tårarna pressar fram. Var det det här som blev mitt liv?

Jag vet att ingenting har förändrats, jag har fortfarande en relativt god prognos. Allt ska vara borta nu, alla behandlingar är bara till för säkerhets skull. Jag är bara så trött…
När det bara blir lite ljusare. När bara de här veckorna är över, när jag bara kan få glömma att jag är cancerpatient.. tänk när håret växer ut och det börjar sticka upp små vintergäck i gräsmattan.. och snödroppar…
Jag går ut i trädgården och ser och gläder mig ändå åt att det fortfarande finns några små blommor som gör sitt till för att förgylla tillvaron.
Och när jag igår hämtade min cykel som jag haft på service, passade jag på att cykla runt i Kalmar. Det är bara så underbart, jag är fri, tar mig lätt fram överallt, behöver inte begränsas av parkeringsmöjligheter…
När det blir lite vår, ska jag ta med mig cykeln på bilen och sen cykla runt, runt i den oändligt vackra staden…
Till dess har jag fem veckor som bara ska gå…

Det strålar en stjärna…

Eller i alla fall en apparat. På mig, på min kropp. På min frysande, huttrande kropp. Jag ligger med armarna över huvudet, bar överkropp.
Bädden jag ligger på hissas upp, högt upp, min kropp sträcks och vrids som vore den ett paket. Ja, som ett slaktdjur känner jag mig. Röda linjer bildar mönster på huden, det är lamporna de riktar in apparaten efter. Svarta tuschstreck som ser ut att dela in kroppen i styckningsdelar…
Men de är så vänliga, de berättar hela tiden vad de gör. Först ska en simulator ställa in alla lamporna. Jag belyses då bara, inga strålar. De mäter och ritar, riktar och mäter. Och jag ska slappna av, trots att jag fryser. det är klart att jag spänner mig, av det fryser jag mer och det gör att jag spänner mig ännu mer.
När hela apparaten ändrar läge, den snurras ner under mig, jag ska ju strålas bakifrån också, mot lymfkörtlar, då ser jag affischen de har satt upp i taket. Att titta på.
Jag tror att jag har sett den förut.
En gäng byggjobbare sitter på en balk högt högt över en storstad, Manhattan skulle jag kunna tänka mig. Stadsbyggnaderna är bara små dimhöljda torn och spetsar. Och där sitter de, männen, lugnt, och samtalar, äter sin matsäck.
I det andra rummet, simulatorrummet, där var samma balk i samma miljö, men nu låg arbetarna ner, de slumrade på sin lunchrast, antar jag.
Min svindelkänsla av att ligga uppsurrad på britsen med brummande apparater och blinkande lämpor runt mig, känns liten och banal i jämförelse.

För nog var det även idag känslan av flygplan som ska till att starta, surrande ljud, vridande apparater, lysande streck och mekansika ljud, och människorna i ett angränsande rum.

Jag fick inte influensavaccinet idag, de ville kolla med infektion, eftersom jag en gång för evigheter sedan, reagerat på en gammaglobelinspruta. Men i morgon lär jag få den.

Blodprover skulle också tas. Min port sitter kvar, och det är därför smidigast att ta blodprovet genom den.
Det gör absolut inte ont, sköterskan sprutar in lite koksalt och heparin, för att blodet inte ska levra sig i portens fina små rör.
Och illamåendet väller över mig!
Kroppen skriker att den inte vill ha cellgift.
Jag vet så väl att det här inte kan påverka mig, mitt förnuft vet att det här inte är något alls att reagera på, men det vet inte min kropp!
Illamåendet lägger sig när jag kliver upp från stolen, och jag blir bara så fascinerad över hur starkt det psykiska påverkar det fysiska.
Jag vill kunna använda denna starka psykiska kraft på ett sätt som är till gagn för mig. Visualisera.
Veta att min kropp är fri från cancer för eviga tider.
Hjälpa kroppen att mota alla farliga celler, även efter det att cellgifter och strålning gjort sitt verk.

Det tog lång tid idag, flera timmar, jag känner mig alldeles slut när jag kommer hem, trots att det inte inneburit någon ansträngning från min sida.
Elektrikern ska komma och installera min keramikugn, sen ska jag börja med mina figurer igen…
Och cykeln har jag lämnat på service. Den fick ingen service i våras, ingenting blev som det skulle då.
När jag går ner i källaren för att ordna lite inför elektrikerns besök, ser jag att en av mina källarpaddor kommer fram. Jag har saknat dem, jag har inte sett dem sen i vintras. En halvstor, kanske några år gammal. Men brukar de vara så fläckiga? Är det någon som vet?
Och förresten, så glad jag blir för era fina kommentarer.. och för de fina mailen jag får. Det är så gott att inte vara ensam! Tack, tack, tack…

Minns i november, den ljuva september....

November är en seg månad, i år tycker jag den känns segare än någonsin.
Ändå har vi bara kommit några små dagar in i november.
Det är mörkt, det är rått, det är kallt.
Ändå har solen strålat från en klar himmel hela dagen.
Mörkt på morgonen, kvällen kommer krypande redan vid tre, halvfyra.
Solen skiner visserligen idag, det är helt underbart, men också när solen strålar som mest så är skuggorna svarta och de är långa. De sträcker sig som långa armar över den av löv täckta marken.
Vinden är kall.
De flesta löven föll efter frostnatten i lördags.
Plösligt har det blivit fri sikt in till grannarnas tomter, syrenhäckarna som står som täta väggar är nu ljusgenomsläppliga pinnar.
Jag skyndar mig att göra det jag ska i trädgården. Bäddar in det som ska bäddas in. Rosorna som står i krukor får stå ute ett tag till. Rosorna i rabatten ska få lite skyddande tallris, de också, men de kan hinna blomma lite till, hoppas jag.

Pumpan som pryder min trappa, den har jag karvat ur och gjort fiskgryta av… Mums, riktigt gott, faktiskt, och det ska vara så väldigt nyttigt.

Jag har några dagar nu, innan strålningen ska sätta igång. Jag försöker stärka mig så mycket jag kan, till kropp och själ. Cyklade ut idag, i stark motvind och strålande sol. Genom de avlövande skogspartierna, ut mot havet, vilket fräser vilt i vågtopparna.
Några jägare med hundar ser jag efter cykelvägen, och jag är glad att jag är klädd i en röd jacka. De lär inte ta mig för ett rådjur..

Jo, jag har ringt och pratat med Mösseberg utanför Falkenberg. De har bl a vecko-rehab-kurser för bröstcancerpatienter. Och jag ska få komma dit!
Det känns verkligen som en sporre, något att se fram emot, efter att strålningen och allt är avklarat. Så det blir någon gång efter jul..
Svajet jag skrev om i mitt förra inlägg har stillnat av, och nu är jag tillbaks i att det här är min lott, och det ska gå så bra det kan gå.
Riktigt kan jag nog ändå inte förstå att cancern har drabbat mig. Trots allt jag har gått igenom det senaste halvåret, känns det overkligt och osannolikt.
Jag ser mig själv i spegeln, det kala huvudet.. är det verkligen sant, är det verkligen på riktigt? Är det inte bara en teater jag spelar med i?

Kommer livet att kännas vanligt igen, någonsin?

Det svajar ibland...

Jag mår bra. Jag är stark. Jag fixar det här…
Men.. kanske är jag mycket skörare än jag trott.
Jag ser ju så realistiskt på allt som sker.. eller gör jag det? Kanske jag tränger undan?
Men, om jag så tränger undan, gör det något? Jag kan inte annat än göra bästa möjliga av situationen, och vara väldigt snäll och förstående mot mig själv när jag svajar.

Det överraskade mig så. Att jag skulle reagera så starkt.
Först var det ju det här med strålningen. Att jag nästan glömt att jag är patient, att jag inte vill lyssna till orden: cancerceller.. spridning…
Men det går ju ändå bra, jag planerar hur jag ska ta mig till och från sjukhuset, hur jag ska lägga upp mina dagar. Konkreta planer.
Och jag planerar att jag ska våga börja umgås lite mer med folk, sjunga i kören igen, krama mina vänner – o, så jag längtar efter en kram!

Men så lyssnade jag lite förstrött till ”Fråga doktorn” på webben igår. De tog väldigt kort upp lymfans roll vid cancersjukdom. De pratade om att lymfsystemet kan sprida cancercellerna vidare i kroppen. De sa att vid bröstcancer undersöker man alltid lymfkörtlarna i armhålan för att se hur långt spridningen har gått…
Sen lyssnade jag inte mer. Det är absolut inget nytt, jag vet allt det där. Jag visste från allra första början att jag hade cancer i lymfkörtlarna i armhålan, det var ju där jag upptäckte min knöl.
Ändå.
Skräcken överföll mig igen. Spridning. Runt i kroppen.
Tankarna virvlade hela natten, jag måste mobilisera tankarna på döden igen. Veta att livets värde inte räknas i antalet år, minnas att relationerna är det viktiga…
Först när jag åter förlikat mig med döden, först då kan jag somna.
Jag förlikar mig med döden, men jag vill inte dö, nu.
Jag ska inte dö nu, jag ska fortsätta att kämpa.
Jag plockar fram alla de goda berättelserna jag hört, jag minns alla orden om de goda behandlingsmöjligheterna. Jag lägger min tilltro till läkare och sjukvård, och slappnar långsamt av.

Men det förvånar mig, att jag så oerhört lätt ramlar ner i förtvivlan. Jag kan inte, ska inte, läsa om cancer, tankarna springer iväg med mig i alldeles fel riktning. Mitt omdöme är inte tillförlitligt, jag läser in ord som inte finns…
Den information jag får av läkare och sköterskor är alldeles tillräcklig, och den gäller ju dessutom MIG, och min situation…

Så dags för nästa etapp...

Sjukdomen känns långt borta, jag är frisk, mår inte illa, jag är lite tröttare än vanligt, men inte mycket. Det hindrar mig inte särsklit..
Därför har jag ingen lust att gå in i patientrollen igen. Jag är ju frisk.
Kommer plötsligt ihåg, visst ja, det var ju en allvarlig, en farlig, en livshotande sjukdom jag hade.
Jag får papper i min hand som berättar om nästa steg, strålningen.
Vissheten kommer över mig igen. Cancer. Jag är inte klar, har bara klarat av en del-etapp.

Men skönt är det att se trappan upp till onkologen, och INTE GÅ UPP DÄR!
Jag hör att den nya delen av sjukhuset som byggs bl a kommer att bli nya lokaler för onkologen. Gode Gud, gör så att jag ALDRIG kommer att behöva vistas i de nya fina lokalerna!

Jag har tid hos en sköterska på strålningsenheten. Alla är alltid så vänliga, vi blir så varmt mottagna.
L, som opererades samtidigt som jag, har också tid här, så vi hinner dela våra erfarenheter lite. Hon har haft det betydligt jobbigare än jag, jag har nog än en gång haft tur.
Även om jag visst erkänner att det har varit en mycket tuff behandling..
Det känns fint att prata med L, sist vi sågs var på operationen i maj, en hel sommar, oerhört mycket har passerat sen dess.

Det första besöket hos sköterskan är bara för att kolla att jag kan lägga upp armarna bakom huvudet. Det måste fungera när man ska göra datortomografin.
Och det går ju fint.
Så är det bara att leta sig upp till röntgen.
Det är underligt på Kalmar sjukhus, husnumren känns totalt godtyckliga. Inte är hus 18 i närheten av hus 19 inte. Det går inte att se någon logik.
Mamma och jag irrade runt rätt ordentligt när vi skulle till hörcentral och kirurg. På den tiden trodde jag att det var någon slags ordning, så jag trodde mig ha grepp. Nu vet jag att jag inget vet, och det är faktiskt lättare. Men tyvärr börjar jag ju dessutom bli rätt hemmastadd på sjukhuset nu, jag skulle nästan kunna ställa upp som guide…

Samma sköterska kommer till röntgen.
De klistrar metalltrådar runt området som ska röntgas. Ritar med tuschpenna. Och så körs jag in i en brummande cylinder.
Jag blundar och tror att jag ligger i ett startande flygplan. Röda lampor lyser.
Det går fort, så är allt klart.

Nästa torsdag ska jag så börja strålas.
I mörkaste november.
Jag frågar om biverkningar, vad har jag att vänta?
-Framförallt är det huden som kan bli lite öm, lite irriterad, så det är viktigt att smörja sig.. sen kan man uppleva en annorlunda sorts trötthet, en trötthet som man inte känner igen.
Jag tänker på cellgiftströttheten, den kände jag heller inte igen sen tidigare, nu ytterligare en. Att det finns så många olika sorters trötthet.
- Strålningen slår sönder cellerna, både de friska och cancercellerna. De friska reparerar sig själva, och det är det som gör att man kan bli trött. Men som tur är kan inte cancercellerna reparera sig själva…
Fast jag hoppas att jag inte har några cancerceller…
Jag hoppas att de är bortopererade.
Jag hoppas att cellgifterna inte heller hade några cancerceller att angripa.
Och att strålningen ska vara i onödan.
Liksom sen antiösterogenet som jag ska äta i fem år.
Jag vill att allt ska vara i onödan, men jag är väldigt tacksam att de ändå angriper alla eventuella uppstickare.. Livrem, hängslen och cykelhjälm, sa de. För att vara på den säkra sidan.

Jag åker hem och gör allt jag kan för att återigen glömma att jag är patient..

Den här dagen har varit en helt underbar dag, med strålande sol och riktigt varmt i min berså. Jag flyttar min rhododendron, nu ska den få stå på norrgaveln.
Blåbärsbuskarna gräver jag också upp. De tycker inte om den kalkrika jorden här på Öland. Så nu ger jag dem varsin stor kruka, med härlig sand och till våren ska de få tjockt med gräsklipp och så långt som det är möjligt, enbart regnvatten… Tro om jag kan få dem att tro att de växer i Canada då? Men i vinter får de en skyddad tillvaro under almen.
Jag bäddar också ner mina små sticklingar, de kurar också så gott under den stora almen och den fortfarande gyllene lönnen.
Det är så roligt att gå och plocka, allra helst när jag kan lägga mig i solen och njuta så fort kraften tryter.
Går in och svarvar äppelringar, ska försöka torka några av dem också..
Men oj, så tidigt det blir mörkt! Och ändå är jag norrlänning och borde vara van.
Blir man någonsin van?
Några timmar om dagen har jag ändå vunnit genom att flytta söderut…
Jag cyklade till Kleva strand idag, mötte två vackra hästar med ryttare, en hund, och solen... de gyllene löven, Resmo kyrka i fjärran.. Livet är underbart! Varenda dag, varenda stund...

Novemberdimma och novembermörker har slagit till redan nu, ändå har vi en vecka kvar av oktober.
Att vrida tillbaks klockan gör ju också att kvällarna blir ännu mörkare. Varje höst blir det lika överraskande mörkt. Kan det verkligen vara så här?
Och det kan det.
Men än leker lönnarna solar, de lyser så starkt i skogen. Och alla pumpor som varenda ölänning pryder sin gård med, sin trappa eller sina grindstolpar med, de lyser de också.

Vi gravsatte mammas urna i går, lördag.
Jag hämtade den på fredagen, och den fick en fin plats i köket till dess det var dags för gravsättningen.
Ett hål i marken på gravplatsen, en grön duk som täcker över all jord runt hålet. En vit slät vacker urna, med mammas namn och levnadsår inristat i en liten metallplåt. De små rosa rosorna på gravplatsen blommar fortfarande.
Pappa, Olle, Simon och jag.
Kyrkvaktmästaren i sin mörka kostym en bit bort. Han ger oss psalmböcker, om vi vill sjunga något.
Vi är ingen sångarkvartett, men jag klämmer tvekande i med ”Härlig är jorden”, de andra nynnar med. Och det känns ändå rätt att vi sjunger det för mamma…
Att hon nu är begravd i Högsrum, hennes barndomskyrka, så fantastiskt det ändå är! Hon bekymrade sig rätt mycket över var hon skulle ligga, en gång.
- Inte vill jag ha en gravplats i Indal, jag känner inte alls att jag hör dit!
Vi pratade om minneslundar, men inte heller det var någon riktigt bra lösning för henne.
Men sen, i och med flytten hit ner, så blev det bara helt klart och tydligt att det var i Högsrum hon skulle ligga. Hon var så nöjd med det beslutet, det var så tydligt att hon nu kommit hem, både i livet och efter det.

Underbart har det också varit att ha pojkarna hemma. De är stora och långa och fyller upp mitt lilla hus från golv till tak, men det är så oerhört gemytligt att ha dem här! Även om det nu blev ett kort besök den här helgen.
Olle och jag såg solen i morse och vi skyndade ut på en cykeltur.
Det är tyngre att cykla, det tar emot, konditionen har blivit rejält nedsatt under den här cellgiftskuren, men jag kan cykla!
Och jag kan ju bara bli bättre, när jag nu ligger så lågt i kondition, kommer det säkert att gå ganska fort att bli betydligt starkare. Synd att vintern kommer… jag hoppas på att det inte blir så många veckor med is på cykelbanorna…
Och var morgon nu vaknar jag med en lycko-känsla.
Jag mår inte illa!
Det är så otroligt fantastiskt att inte må illa!
Jag måste inte skynda mig att äta för att mota bort illamåendet. Nu kan jag vänta med att äta tills jag blir hungrig!
Och jag kan dricka kaffe, utan att kväljas!

Mitt hår har börjat växa, lite, lite… var dag stirrar jag på min spegelbild för att se om det inte har blivit lite längre, lite, lite längre.
-En tum på en näsa, gör mycket, sa mamma, och det stämmer på mitt hår nu. En millimeter fördubblar ju hårets längd, så det är riktigt mycket.
Det dröjer innan jag behöver kamma det, men om jag står i starkt ljus och håller huvudet i rätt vinkel, dessutom har glasögonen på mig, då ser jag hur en skugga bildas på huvudet. HÅR!
Till jul kanske jag har en kalufs, kort visserligen, men ändå…