Bädden jag ligger på hissas upp, högt upp, min kropp sträcks och vrids som vore den ett paket. Ja, som ett slaktdjur känner jag mig. Röda linjer bildar mönster på huden, det är lamporna de riktar in apparaten efter. Svarta tuschstreck som ser ut att dela in kroppen i styckningsdelar…
Men de är så vänliga, de berättar hela tiden vad de gör. Först ska en simulator ställa in alla lamporna. Jag belyses då bara, inga strålar. De mäter och ritar, riktar och mäter. Och jag ska slappna av, trots att jag fryser. det är klart att jag spänner mig, av det fryser jag mer och det gör att jag spänner mig ännu mer.
När hela apparaten ändrar läge, den snurras ner under mig, jag ska ju strålas bakifrån också, mot lymfkörtlar, då ser jag affischen de har satt upp i taket. Att titta på.
Jag tror att jag har sett den förut.
En gäng byggjobbare sitter på en balk högt högt över en storstad, Manhattan skulle jag kunna tänka mig. Stadsbyggnaderna är bara små dimhöljda torn och spetsar. Och där sitter de, männen, lugnt, och samtalar, äter sin matsäck.
I det andra rummet, simulatorrummet, där var samma balk i samma miljö, men nu låg arbetarna ner, de slumrade på sin lunchrast, antar jag.
Min svindelkänsla av att ligga uppsurrad på britsen med brummande apparater och blinkande lämpor runt mig, känns liten och banal i jämförelse.
För nog var det även idag känslan av flygplan som ska till att starta, surrande ljud, vridande apparater, lysande streck och mekansika ljud, och människorna i ett angränsande rum.
Jag fick inte influensavaccinet idag, de ville kolla med infektion, eftersom jag en gång för evigheter sedan, reagerat på en gammaglobelinspruta. Men i morgon lär jag få den.
Blodprover skulle också tas. Min port sitter kvar, och det är därför smidigast att ta blodprovet genom den.
Det gör absolut inte ont, sköterskan sprutar in lite koksalt och heparin, för att blodet inte ska levra sig i portens fina små rör.
Och illamåendet väller över mig!
Kroppen skriker att den inte vill ha cellgift.
Jag vet så väl att det här inte kan påverka mig, mitt förnuft vet att det här inte är något alls att reagera på, men det vet inte min kropp!
Illamåendet lägger sig när jag kliver upp från stolen, och jag blir bara så fascinerad över hur starkt det psykiska påverkar det fysiska.
Jag vill kunna använda denna starka psykiska kraft på ett sätt som är till gagn för mig. Visualisera.
Veta att min kropp är fri från cancer för eviga tider.
Hjälpa kroppen att mota alla farliga celler, även efter det att cellgifter och strålning gjort sitt verk.
Det tog lång tid idag, flera timmar, jag känner mig alldeles slut när jag kommer hem, trots att det inte inneburit någon ansträngning från min sida.
Elektrikern ska komma och installera min keramikugn, sen ska jag börja med mina figurer igen…
Och cykeln har jag lämnat på service. Den fick ingen service i våras, ingenting blev som det skulle då.
När jag går ner i källaren för att ordna lite inför elektrikerns besök, ser jag att en av mina källarpaddor kommer fram. Jag har saknat dem, jag har inte sett dem sen i vintras. En halvstor, kanske några år gammal. Men brukar de vara så fläckiga? Är det någon som vet?

Och förresten, så glad jag blir för era fina kommentarer.. och för de fina mailen jag får. Det är så gott att inte vara ensam! Tack, tack, tack…

















