torsdag 5 november 2009

Det strålar en stjärna…

Eller i alla fall en apparat. På mig, på min kropp. På min frysande, huttrande kropp. Jag ligger med armarna över huvudet, bar överkropp.
Bädden jag ligger på hissas upp, högt upp, min kropp sträcks och vrids som vore den ett paket. Ja, som ett slaktdjur känner jag mig. Röda linjer bildar mönster på huden, det är lamporna de riktar in apparaten efter. Svarta tuschstreck som ser ut att dela in kroppen i styckningsdelar…
Men de är så vänliga, de berättar hela tiden vad de gör. Först ska en simulator ställa in alla lamporna. Jag belyses då bara, inga strålar. De mäter och ritar, riktar och mäter. Och jag ska slappna av, trots att jag fryser. det är klart att jag spänner mig, av det fryser jag mer och det gör att jag spänner mig ännu mer.
När hela apparaten ändrar läge, den snurras ner under mig, jag ska ju strålas bakifrån också, mot lymfkörtlar, då ser jag affischen de har satt upp i taket. Att titta på.
Jag tror att jag har sett den förut.
En gäng byggjobbare sitter på en balk högt högt över en storstad, Manhattan skulle jag kunna tänka mig. Stadsbyggnaderna är bara små dimhöljda torn och spetsar. Och där sitter de, männen, lugnt, och samtalar, äter sin matsäck.
I det andra rummet, simulatorrummet, där var samma balk i samma miljö, men nu låg arbetarna ner, de slumrade på sin lunchrast, antar jag.
Min svindelkänsla av att ligga uppsurrad på britsen med brummande apparater och blinkande lämpor runt mig, känns liten och banal i jämförelse.

För nog var det även idag känslan av flygplan som ska till att starta, surrande ljud, vridande apparater, lysande streck och mekansika ljud, och människorna i ett angränsande rum.

Jag fick inte influensavaccinet idag, de ville kolla med infektion, eftersom jag en gång för evigheter sedan, reagerat på en gammaglobelinspruta. Men i morgon lär jag få den.

Blodprover skulle också tas. Min port sitter kvar, och det är därför smidigast att ta blodprovet genom den.
Det gör absolut inte ont, sköterskan sprutar in lite koksalt och heparin, för att blodet inte ska levra sig i portens fina små rör.
Och illamåendet väller över mig!
Kroppen skriker att den inte vill ha cellgift.
Jag vet så väl att det här inte kan påverka mig, mitt förnuft vet att det här inte är något alls att reagera på, men det vet inte min kropp!
Illamåendet lägger sig när jag kliver upp från stolen, och jag blir bara så fascinerad över hur starkt det psykiska påverkar det fysiska.
Jag vill kunna använda denna starka psykiska kraft på ett sätt som är till gagn för mig. Visualisera.
Veta att min kropp är fri från cancer för eviga tider.
Hjälpa kroppen att mota alla farliga celler, även efter det att cellgifter och strålning gjort sitt verk.

Det tog lång tid idag, flera timmar, jag känner mig alldeles slut när jag kommer hem, trots att det inte inneburit någon ansträngning från min sida.
Elektrikern ska komma och installera min keramikugn, sen ska jag börja med mina figurer igen…
Och cykeln har jag lämnat på service. Den fick ingen service i våras, ingenting blev som det skulle då.
När jag går ner i källaren för att ordna lite inför elektrikerns besök, ser jag att en av mina källarpaddor kommer fram. Jag har saknat dem, jag har inte sett dem sen i vintras. En halvstor, kanske några år gammal. Men brukar de vara så fläckiga? Är det någon som vet?
Och förresten, så glad jag blir för era fina kommentarer.. och för de fina mailen jag får. Det är så gott att inte vara ensam! Tack, tack, tack…

tisdag 3 november 2009

Minns i november, den ljuva september....


November är en seg månad, i år tycker jag den känns segare än någonsin.
Ändå har vi bara kommit några små dagar in i november.
Det är mörkt, det är rått, det är kallt.
Ändå har solen strålat från en klar himmel hela dagen.
Mörkt på morgonen, kvällen kommer krypande redan vid tre, halvfyra.
Solen skiner visserligen idag, det är helt underbart, men också när solen strålar som mest så är skuggorna svarta och de är långa. De sträcker sig som långa armar över den av löv täckta marken.
Vinden är kall.
De flesta löven föll efter frostnatten i lördags.
Plösligt har det blivit fri sikt in till grannarnas tomter, syrenhäckarna som står som täta väggar är nu ljusgenomsläppliga pinnar.
Jag skyndar mig att göra det jag ska i trädgården. Bäddar in det som ska bäddas in. Rosorna som står i krukor får stå ute ett tag till. Rosorna i rabatten ska få lite skyddande tallris, de också, men de kan hinna blomma lite till, hoppas jag.

Pumpan som pryder min trappa, den har jag karvat ur och gjort fiskgryta av… Mums, riktigt gott, faktiskt, och det ska vara så väldigt nyttigt.

Jag har några dagar nu, innan strålningen ska sätta igång. Jag försöker stärka mig så mycket jag kan, till kropp och själ. Cyklade ut idag, i stark motvind och strålande sol. Genom de avlövande skogspartierna, ut mot havet, vilket fräser vilt i vågtopparna.
Några jägare med hundar ser jag efter cykelvägen, och jag är glad att jag är klädd i en röd jacka. De lär inte ta mig för ett rådjur..

Jo, jag har ringt och pratat med Mösseberg utanför Falkenberg. De har bl a vecko-rehab-kurser för bröstcancerpatienter. Och jag ska få komma dit!
Det känns verkligen som en sporre, något att se fram emot, efter att strålningen och allt är avklarat. Så det blir någon gång efter jul..
Svajet jag skrev om i mitt förra inlägg har stillnat av, och nu är jag tillbaks i att det här är min lott, och det ska gå så bra det kan gå.
Riktigt kan jag nog ändå inte förstå att cancern har drabbat mig. Trots allt jag har gått igenom det senaste halvåret, känns det overkligt och osannolikt.
Jag ser mig själv i spegeln, det kala huvudet.. är det verkligen sant, är det verkligen på riktigt? Är det inte bara en teater jag spelar med i?

Kommer livet att kännas vanligt igen, någonsin?

fredag 30 oktober 2009

Det svajar ibland...


Jag mår bra. Jag är stark. Jag fixar det här…
Men.. kanske är jag mycket skörare än jag trott.
Jag ser ju så realistiskt på allt som sker.. eller gör jag det? Kanske jag tränger undan?
Men, om jag så tränger undan, gör det något? Jag kan inte annat än göra bästa möjliga av situationen, och vara väldigt snäll och förstående mot mig själv när jag svajar.

Det överraskade mig så. Att jag skulle reagera så starkt.
Först var det ju det här med strålningen. Att jag nästan glömt att jag är patient, att jag inte vill lyssna till orden: cancerceller.. spridning…
Men det går ju ändå bra, jag planerar hur jag ska ta mig till och från sjukhuset, hur jag ska lägga upp mina dagar. Konkreta planer.
Och jag planerar att jag ska våga börja umgås lite mer med folk, sjunga i kören igen, krama mina vänner – o, så jag längtar efter en kram!

Men så lyssnade jag lite förstrött till ”Fråga doktorn” på webben igår. De tog väldigt kort upp lymfans roll vid cancersjukdom. De pratade om att lymfsystemet kan sprida cancercellerna vidare i kroppen. De sa att vid bröstcancer undersöker man alltid lymfkörtlarna i armhålan för att se hur långt spridningen har gått…
Sen lyssnade jag inte mer. Det är absolut inget nytt, jag vet allt det där. Jag visste från allra första början att jag hade cancer i lymfkörtlarna i armhålan, det var ju där jag upptäckte min knöl.
Ändå.
Skräcken överföll mig igen. Spridning. Runt i kroppen.
Tankarna virvlade hela natten, jag måste mobilisera tankarna på döden igen. Veta att livets värde inte räknas i antalet år, minnas att relationerna är det viktiga…
Först när jag åter förlikat mig med döden, först då kan jag somna.
Jag förlikar mig med döden, men jag vill inte dö, nu.
Jag ska inte dö nu, jag ska fortsätta att kämpa.
Jag plockar fram alla de goda berättelserna jag hört, jag minns alla orden om de goda behandlingsmöjligheterna. Jag lägger min tilltro till läkare och sjukvård, och slappnar långsamt av.

Men det förvånar mig, att jag så oerhört lätt ramlar ner i förtvivlan. Jag kan inte, ska inte, läsa om cancer, tankarna springer iväg med mig i alldeles fel riktning. Mitt omdöme är inte tillförlitligt, jag läser in ord som inte finns…
Den information jag får av läkare och sköterskor är alldeles tillräcklig, och den gäller ju dessutom MIG, och min situation…

onsdag 28 oktober 2009

Så dags för nästa etapp...


Sjukdomen känns långt borta, jag är frisk, mår inte illa, jag är lite tröttare än vanligt, men inte mycket. Det hindrar mig inte särsklit..
Därför har jag ingen lust att gå in i patientrollen igen. Jag är ju frisk.
Kommer plötsligt ihåg, visst ja, det var ju en allvarlig, en farlig, en livshotande sjukdom jag hade.
Jag får papper i min hand som berättar om nästa steg, strålningen.
Vissheten kommer över mig igen. Cancer. Jag är inte klar, har bara klarat av en del-etapp.

Men skönt är det att se trappan upp till onkologen, och INTE GÅ UPP DÄR!
Jag hör att den nya delen av sjukhuset som byggs bl a kommer att bli nya lokaler för onkologen. Gode Gud, gör så att jag ALDRIG kommer att behöva vistas i de nya fina lokalerna!

Jag har tid hos en sköterska på strålningsenheten. Alla är alltid så vänliga, vi blir så varmt mottagna.
L, som opererades samtidigt som jag, har också tid här, så vi hinner dela våra erfarenheter lite. Hon har haft det betydligt jobbigare än jag, jag har nog än en gång haft tur.
Även om jag visst erkänner att det har varit en mycket tuff behandling..
Det känns fint att prata med L, sist vi sågs var på operationen i maj, en hel sommar, oerhört mycket har passerat sen dess.

Det första besöket hos sköterskan är bara för att kolla att jag kan lägga upp armarna bakom huvudet. Det måste fungera när man ska göra datortomografin.
Och det går ju fint.
Så är det bara att leta sig upp till röntgen.
Det är underligt på Kalmar sjukhus, husnumren känns totalt godtyckliga. Inte är hus 18 i närheten av hus 19 inte. Det går inte att se någon logik.
Mamma och jag irrade runt rätt ordentligt när vi skulle till hörcentral och kirurg. På den tiden trodde jag att det var någon slags ordning, så jag trodde mig ha grepp. Nu vet jag att jag inget vet, och det är faktiskt lättare. Men tyvärr börjar jag ju dessutom bli rätt hemmastadd på sjukhuset nu, jag skulle nästan kunna ställa upp som guide…

Samma sköterska kommer till röntgen.
De klistrar metalltrådar runt området som ska röntgas. Ritar med tuschpenna. Och så körs jag in i en brummande cylinder.
Jag blundar och tror att jag ligger i ett startande flygplan. Röda lampor lyser.
Det går fort, så är allt klart.

Nästa torsdag ska jag så börja strålas.
I mörkaste november.
Jag frågar om biverkningar, vad har jag att vänta?
-Framförallt är det huden som kan bli lite öm, lite irriterad, så det är viktigt att smörja sig.. sen kan man uppleva en annorlunda sorts trötthet, en trötthet som man inte känner igen.
Jag tänker på cellgiftströttheten, den kände jag heller inte igen sen tidigare, nu ytterligare en. Att det finns så många olika sorters trötthet.
- Strålningen slår sönder cellerna, både de friska och cancercellerna. De friska reparerar sig själva, och det är det som gör att man kan bli trött. Men som tur är kan inte cancercellerna reparera sig själva…
Fast jag hoppas att jag inte har några cancerceller…
Jag hoppas att de är bortopererade.
Jag hoppas att cellgifterna inte heller hade några cancerceller att angripa.
Och att strålningen ska vara i onödan.
Liksom sen antiösterogenet som jag ska äta i fem år.
Jag vill att allt ska vara i onödan, men jag är väldigt tacksam att de ändå angriper alla eventuella uppstickare.. Livrem, hängslen och cykelhjälm, sa de. För att vara på den säkra sidan.

Jag åker hem och gör allt jag kan för att återigen glömma att jag är patient..

Den här dagen har varit en helt underbar dag, med strålande sol och riktigt varmt i min berså. Jag flyttar min rhododendron, nu ska den få stå på norrgaveln.
Blåbärsbuskarna gräver jag också upp. De tycker inte om den kalkrika jorden här på Öland. Så nu ger jag dem varsin stor kruka, med härlig sand och till våren ska de få tjockt med gräsklipp och så långt som det är möjligt, enbart regnvatten… Tro om jag kan få dem att tro att de växer i Canada då? Men i vinter får de en skyddad tillvaro under almen.
Jag bäddar också ner mina små sticklingar, de kurar också så gott under den stora almen och den fortfarande gyllene lönnen.
Det är så roligt att gå och plocka, allra helst när jag kan lägga mig i solen och njuta så fort kraften tryter.
Går in och svarvar äppelringar, ska försöka torka några av dem också..
Men oj, så tidigt det blir mörkt! Och ändå är jag norrlänning och borde vara van.
Blir man någonsin van?
Några timmar om dagen har jag ändå vunnit genom att flytta söderut…
Jag cyklade till Kleva strand idag, mötte två vackra hästar med ryttare, en hund, och solen... de gyllene löven, Resmo kyrka i fjärran.. Livet är underbart! Varenda dag, varenda stund...

söndag 25 oktober 2009


Novemberdimma och novembermörker har slagit till redan nu, ändå har vi en vecka kvar av oktober.
Att vrida tillbaks klockan gör ju också att kvällarna blir ännu mörkare. Varje höst blir det lika överraskande mörkt. Kan det verkligen vara så här?
Och det kan det.
Men än leker lönnarna solar, de lyser så starkt i skogen. Och alla pumpor som varenda ölänning pryder sin gård med, sin trappa eller sina grindstolpar med, de lyser de också.

Vi gravsatte mammas urna i går, lördag.
Jag hämtade den på fredagen, och den fick en fin plats i köket till dess det var dags för gravsättningen.
Ett hål i marken på gravplatsen, en grön duk som täcker över all jord runt hålet. En vit slät vacker urna, med mammas namn och levnadsår inristat i en liten metallplåt. De små rosa rosorna på gravplatsen blommar fortfarande.
Pappa, Olle, Simon och jag.
Kyrkvaktmästaren i sin mörka kostym en bit bort. Han ger oss psalmböcker, om vi vill sjunga något.
Vi är ingen sångarkvartett, men jag klämmer tvekande i med ”Härlig är jorden”, de andra nynnar med. Och det känns ändå rätt att vi sjunger det för mamma…
Att hon nu är begravd i Högsrum, hennes barndomskyrka, så fantastiskt det ändå är! Hon bekymrade sig rätt mycket över var hon skulle ligga, en gång.
- Inte vill jag ha en gravplats i Indal, jag känner inte alls att jag hör dit!
Vi pratade om minneslundar, men inte heller det var någon riktigt bra lösning för henne.
Men sen, i och med flytten hit ner, så blev det bara helt klart och tydligt att det var i Högsrum hon skulle ligga. Hon var så nöjd med det beslutet, det var så tydligt att hon nu kommit hem, både i livet och efter det.

Underbart har det också varit att ha pojkarna hemma. De är stora och långa och fyller upp mitt lilla hus från golv till tak, men det är så oerhört gemytligt att ha dem här! Även om det nu blev ett kort besök den här helgen.
Olle och jag såg solen i morse och vi skyndade ut på en cykeltur.
Det är tyngre att cykla, det tar emot, konditionen har blivit rejält nedsatt under den här cellgiftskuren, men jag kan cykla!
Och jag kan ju bara bli bättre, när jag nu ligger så lågt i kondition, kommer det säkert att gå ganska fort att bli betydligt starkare. Synd att vintern kommer… jag hoppas på att det inte blir så många veckor med is på cykelbanorna…
Och var morgon nu vaknar jag med en lycko-känsla.
Jag mår inte illa!
Det är så otroligt fantastiskt att inte må illa!
Jag måste inte skynda mig att äta för att mota bort illamåendet. Nu kan jag vänta med att äta tills jag blir hungrig!
Och jag kan dricka kaffe, utan att kväljas!

Mitt hår har börjat växa, lite, lite… var dag stirrar jag på min spegelbild för att se om det inte har blivit lite längre, lite, lite längre.
-En tum på en näsa, gör mycket, sa mamma, och det stämmer på mitt hår nu. En millimeter fördubblar ju hårets längd, så det är riktigt mycket.
Det dröjer innan jag behöver kamma det, men om jag står i starkt ljus och håller huvudet i rätt vinkel, dessutom har glasögonen på mig, då ser jag hur en skugga bildas på huvudet. HÅR!
Till jul kanske jag har en kalufs, kort visserligen, men ändå…

torsdag 22 oktober 2009

Åter hänger regnmolnen över Öland.



Åter regnar det, höstdimman sveper över alvaret, efter några underbara soldagar.
Det är skönt att få minnas att solen finns där uppe. Tur vi fått se den några dagar.

Jag vaknar efter en orolig natts sömn.
Pappas katt ska till veterinären för att bli kastrerad.
Jag minns min syster Karins beskrivning av hur deras katt flängt runt hos en stackars veterinär, som försökt fånga den för att ge den en spruta. Hennes händer blev alltmer blödande, och katten hängde i gardinerna…
Hur ska jag ens få in den stackars katten i kattburen?

Jag lirkar och lockar. Katten är otroligt snäll och medgörlig, han låter sig till sist lockas in i buren. Och jag stänger igen grinden!
Den blick jag får, av sveket, av missbrukat förtroende, den skaver inuti mig.
Stackars katt. Inte har han ju heller fått äta på länge.
Skriken är hjärtskärande. Han kissar på handdukarna i buren under bilfärden.
Pappa och jag njuter ändå av resan, det är vackert också med höst-Öland. Och veterinärkliniken ligger så otroligt fint i en liten by. Den gamla ladan är ombyggd till veterinärklinik.
Veterinären släpper ut kissen, vilken tar tillfället i akt och kelar med alla händer som sträcks fram, inga blodiga gardiner här inte!
Sen stoppar hon in honom i buren igen!
Bara så där!
Som om det inte alls är svårt, nej det är inte svårt!
Hon håller honom mjukt, jag håller buren så den står helt stilla, så för hon in katten baklänges i buren, och han bara finner sig!
Inga brutna löften, inget lirkande, inget sviket förtroende…
Baklänges, det ska jag prova nästa gång. Enkelt, målmedvetet.

Ja, nu är han kastrerad.
Lite hemskt att utsätta honom för det. Har vi rätt att ta ifrån katten hans normala drift och instinkt?
Men alternativet är ju att inte ha katt… för ingen vill ha en okastrerad hankatt, som kissar inne, som drar runt på byn bland alla kattfröknar…

Skönt att ha det gjort, dock.

Jag mår inte illa idag! Det är helt fantastiskt. Jag hinner bli hungrig, det har jag inte kunnat bli på länge, då illamåendet har tvingat mig att äta innan hungerkänslorna kommit.
Att vakna och inte må illa! Det är en ynnest, en gudagåva. Vad gör det då om dimman ligger tung över ön, om hösten gör att ljuset inte når ner under molnen?
Tröttheten ligger kvar, den lär väl vara kvar ännu en tid, men jag tycker mig ändå känna alltmer sprittande liv under den.

Jag handlar på stora ICA i Färjetaden. Både åt pappa och åt mig. Två olika ICA-kort, olika kassar. Och folk som kommer nära, jag håller mig undan, vill inte andas andras utandningsluft, baxar mig bakåt, så avståndet ökar.. känner mig lite trängd.
Kommer ut. Och handväskan är borta!
Bil- och husnycklar, plånbok med alla kort, kameran…
Paniken kommer, jag rusar tillbaks. En kvinna utanför butiken ser mig:
-Jag lämnade väskan till kassörskan!
Inne i affären pekar en annan kvinna ut vilken kassa, och kassörskan sträcker fram väskan till mig!
Så många vänliga människor på en gång.. pust, åter överväldigas jag av tacksamhet!

Det är gott.
Det är så gott.

En ny krönika på netdoktor.se har publicerats. Det är skoj att jag får skriva där.. tack Björn!

tisdag 20 oktober 2009

En dag att njuta av... i..


Solen gör allt. Så underbart det är med klar sol.
Det har varit en helt underbar dag. Gnistrande solsken, de gyllene löven som låtsas att de består av sol, alldeles själva. Mjuk, ljummen vind. Sol ner i min berså där utemöblerna fortfarande står kvar. Jag bara ligger, och njuter, och låter mig smekas av ljuset och värmen i solens strålar.

Lite emellanåt reser jag mig upp och plockar några äpplen, fyller en hink, lägger mig igen. Nyckelpigorna blir störda, jag har flera gånger hittat nyckelpigor i halvdvala, tryckande bredvid pinnen i ett äpple. Har de tänkt sova vintersömn där?
Så ligger jag igen.
Jag kan känna en viss otålighet. Jag vill känna det där kristallklara, känna att illamåendet har svept bort. Men det är kvar. Och det brukar vara kvar också den andra veckan, men nu, nu när kroppen vet att det är slut med cellgifter, nu borde den väl hoppa över åtminstone någon dag av illamående… Likaså den här ofantliga tröttheten, jag vet att den brukar komma, men nu är det ju över…
Tålamod, tålamod.
- Gode Gud, ge mig tålamod… Men fort..

Så har jag också där att lära mig. Jag vet att det blir bättre, jag vet att jag är så rasande nära målsnöret… så ska jag väl ha tålamod. Stoppar i mig lite skorpor, en smörgås, det hjälper mot illamåendet..

Pillrar ner lite vårlökar. Igen. Tulpaner, påskliljor… bäddar varmt och gott om dem.
Cyklar till affären, kroppen orkar inte ens gå idag, men att sitta på cykeln och glida fram i solen, det orkar den! Så turen till affären, vilken brukar ta ca 2 minuter, tar nu säkert en halvtimme.. längs stranden, det glittrande havet, alla sjöfåglar… mot badplatsen där ljuset är ännu intensivare.
Och jag bara dricker ljus, smeks av sol, andas frisk luft och känner livet spritta i den visserligen trötta, men fullt levande kroppen.
Facebook var en gång ungdomens hemvist. Och visst är det säker mest ungdomar som håller till där fortfarande. Men nu har också vi ”vuxna” hittat dit och etablerat oss där.
Vi skriver små rapporter om dagsform, om tankar som dyker upp. Vi följer varandra i de små detaljerna.
Vi kommenterar varandras status, visar varandra bilder, tipsar om små filmsnuttar.
MEN.
Att det dessutom skulle innebära helt nya bekantskaper, det har jag aldrig räknat med! Bekantas bekanta, vi lär känna varandra lite genom våra kommentarer.. och nu helt plötsligt har jag hittat två helt nya vänner. Goda vänner, känns det som, med massor av gemensamma tankar och intressen.
Jag drar iväg i min fantasi, tänker att vi ska träffas alla fyra, min ursprungliga väninna och hennes båda väninnor. Åka till Åland, vandra i solen, njuta av natur och goda samtal.
OCH.
Upptäcker att jag planerar framtid – utan förbehåll! Jag tänker inte ” om jag inte får återfall, om inte en katastrof i någon form kommer”
Nej, jag förutsätter framtid.
Så är jag verkligen på väg att bli frisk, skit samma om jag också fortfarande mår lite illa…
Nog vet vi alla att saker kan hända, när som helst. Vem som helst. Men det är ju livets villkor, och det är vad vi har att lära oss leva med.