Åter hänger regnmolnen över Öland.

Åter regnar det, höstdimman sveper över alvaret, efter några underbara soldagar.
Det är skönt att få minnas att solen finns där uppe. Tur vi fått se den några dagar.

Jag vaknar efter en orolig natts sömn.
Pappas katt ska till veterinären för att bli kastrerad.
Jag minns min syster Karins beskrivning av hur deras katt flängt runt hos en stackars veterinär, som försökt fånga den för att ge den en spruta. Hennes händer blev alltmer blödande, och katten hängde i gardinerna…
Hur ska jag ens få in den stackars katten i kattburen?

Jag lirkar och lockar. Katten är otroligt snäll och medgörlig, han låter sig till sist lockas in i buren. Och jag stänger igen grinden!
Den blick jag får, av sveket, av missbrukat förtroende, den skaver inuti mig.
Stackars katt. Inte har han ju heller fått äta på länge.
Skriken är hjärtskärande. Han kissar på handdukarna i buren under bilfärden.
Pappa och jag njuter ändå av resan, det är vackert också med höst-Öland. Och veterinärkliniken ligger så otroligt fint i en liten by. Den gamla ladan är ombyggd till veterinärklinik.
Veterinären släpper ut kissen, vilken tar tillfället i akt och kelar med alla händer som sträcks fram, inga blodiga gardiner här inte!
Sen stoppar hon in honom i buren igen!
Bara så där!
Som om det inte alls är svårt, nej det är inte svårt!
Hon håller honom mjukt, jag håller buren så den står helt stilla, så för hon in katten baklänges i buren, och han bara finner sig!
Inga brutna löften, inget lirkande, inget sviket förtroende…
Baklänges, det ska jag prova nästa gång. Enkelt, målmedvetet.

Ja, nu är han kastrerad.
Lite hemskt att utsätta honom för det. Har vi rätt att ta ifrån katten hans normala drift och instinkt?
Men alternativet är ju att inte ha katt… för ingen vill ha en okastrerad hankatt, som kissar inne, som drar runt på byn bland alla kattfröknar…

Skönt att ha det gjort, dock.

Jag mår inte illa idag! Det är helt fantastiskt. Jag hinner bli hungrig, det har jag inte kunnat bli på länge, då illamåendet har tvingat mig att äta innan hungerkänslorna kommit.
Att vakna och inte må illa! Det är en ynnest, en gudagåva. Vad gör det då om dimman ligger tung över ön, om hösten gör att ljuset inte når ner under molnen?
Tröttheten ligger kvar, den lär väl vara kvar ännu en tid, men jag tycker mig ändå känna alltmer sprittande liv under den.

Jag handlar på stora ICA i Färjetaden. Både åt pappa och åt mig. Två olika ICA-kort, olika kassar. Och folk som kommer nära, jag håller mig undan, vill inte andas andras utandningsluft, baxar mig bakåt, så avståndet ökar.. känner mig lite trängd.
Kommer ut. Och handväskan är borta!
Bil- och husnycklar, plånbok med alla kort, kameran…
Paniken kommer, jag rusar tillbaks. En kvinna utanför butiken ser mig:
-Jag lämnade väskan till kassörskan!
Inne i affären pekar en annan kvinna ut vilken kassa, och kassörskan sträcker fram väskan till mig!
Så många vänliga människor på en gång.. pust, åter överväldigas jag av tacksamhet!

Det är gott.
Det är så gott.

En ny krönika på netdoktor.se har publicerats. Det är skoj att jag får skriva där.. tack Björn!

En dag att njuta av... i..

Solen gör allt. Så underbart det är med klar sol.
Det har varit en helt underbar dag. Gnistrande solsken, de gyllene löven som låtsas att de består av sol, alldeles själva. Mjuk, ljummen vind. Sol ner i min berså där utemöblerna fortfarande står kvar. Jag bara ligger, och njuter, och låter mig smekas av ljuset och värmen i solens strålar.

Lite emellanåt reser jag mig upp och plockar några äpplen, fyller en hink, lägger mig igen. Nyckelpigorna blir störda, jag har flera gånger hittat nyckelpigor i halvdvala, tryckande bredvid pinnen i ett äpple. Har de tänkt sova vintersömn där?
Så ligger jag igen.
Jag kan känna en viss otålighet. Jag vill känna det där kristallklara, känna att illamåendet har svept bort. Men det är kvar. Och det brukar vara kvar också den andra veckan, men nu, nu när kroppen vet att det är slut med cellgifter, nu borde den väl hoppa över åtminstone någon dag av illamående… Likaså den här ofantliga tröttheten, jag vet att den brukar komma, men nu är det ju över…
Tålamod, tålamod.
- Gode Gud, ge mig tålamod… Men fort..

Så har jag också där att lära mig. Jag vet att det blir bättre, jag vet att jag är så rasande nära målsnöret… så ska jag väl ha tålamod. Stoppar i mig lite skorpor, en smörgås, det hjälper mot illamåendet..

Pillrar ner lite vårlökar. Igen. Tulpaner, påskliljor… bäddar varmt och gott om dem.
Cyklar till affären, kroppen orkar inte ens gå idag, men att sitta på cykeln och glida fram i solen, det orkar den! Så turen till affären, vilken brukar ta ca 2 minuter, tar nu säkert en halvtimme.. längs stranden, det glittrande havet, alla sjöfåglar… mot badplatsen där ljuset är ännu intensivare.
Och jag bara dricker ljus, smeks av sol, andas frisk luft och känner livet spritta i den visserligen trötta, men fullt levande kroppen.
Facebook var en gång ungdomens hemvist. Och visst är det säker mest ungdomar som håller till där fortfarande. Men nu har också vi ”vuxna” hittat dit och etablerat oss där.
Vi skriver små rapporter om dagsform, om tankar som dyker upp. Vi följer varandra i de små detaljerna.
Vi kommenterar varandras status, visar varandra bilder, tipsar om små filmsnuttar.
MEN.
Att det dessutom skulle innebära helt nya bekantskaper, det har jag aldrig räknat med! Bekantas bekanta, vi lär känna varandra lite genom våra kommentarer.. och nu helt plötsligt har jag hittat två helt nya vänner. Goda vänner, känns det som, med massor av gemensamma tankar och intressen.
Jag drar iväg i min fantasi, tänker att vi ska träffas alla fyra, min ursprungliga väninna och hennes båda väninnor. Åka till Åland, vandra i solen, njuta av natur och goda samtal.
OCH.
Upptäcker att jag planerar framtid – utan förbehåll! Jag tänker inte ” om jag inte får återfall, om inte en katastrof i någon form kommer”
Nej, jag förutsätter framtid.
Så är jag verkligen på väg att bli frisk, skit samma om jag också fortfarande mår lite illa…
Nog vet vi alla att saker kan hända, när som helst. Vem som helst. Men det är ju livets villkor, och det är vad vi har att lära oss leva med.

Livets villkor

För en gångs skulle tycks det vara Öland och Gotland som står för det regniga och stormiga vädret, medan resten av Sverige får glädja sig åt klar höstsol.
I alla fall igår.
Det blåste och regnade, mina äpplen började falla, men i mossig gräsmatta faller de mjukt.
Vattentunnorna svämmar över, jag pular med slangar och hävert, vill inte att det ska rinna ner i källaren.
Det är underligt så tillfredsställande det är att hålla på med vatten, slangar, pytsar. Barnet i mig vaknar, jag minns hur vi gjorde dammar och kanaler på grusvägen utanför växthuset när jag var barn. Mamma var inte så glad åt att vi grävde kanalerna med foten – i gummistöveln. Stöveln gick naturligtvis sönder, men vad var det i förhållande till det fantastiska forsande flödet in i nästa damm.

Jag sover lite dåligt nu, min mage har ännu inte repat sig efter penicillinet, så många tankar virvlar genom huvudet på natten.
Det är inte längre ångest, inte ens rädslor som släpps fria, det är mer funderingar över livet.
Jag tänker på hur sjukdom präglar livet, och präglar synen på det egna jaget.
Jag har varit sjuk, eller i alla fall behandlad för sjukdom, sen i mars.
Jag ser det som en parentes i mitt liv, och jag kommer att lämna det.
Men den som växer in i det, hur är det att leva hela livet, från barnsben med sjukdomsmedvetenhet?
Jag tänker på min mamma.
Hon blev 91 år, friskare och starkare än alla sina fem syskon.
Men.
Hon hade sin astma, sin svåra astma.
Ja, det var hennes.
-Jag har ju min astma.
När hon var fem år låg hon i sin säng och hostade – katterna var hennes enda tröst, de huserade i hennes säng. Inte visste någon då att allergier kunde förvärra astman…
En gammal kvinna kom in i köket och talade med hennes mor:
-Ja, här blir det snart gravöl, kan jag se.
Mamma hörde det, la det på minnet, och hade det med sig alla sina år.
Hon var klen, kunde inte springa som de andra. När snön någon gång låg djup, bar en av drängarna henne till skolan, hon orkade inte gå själv.
Hela hennes liv har hon vetat att hon var sjuk, haft det med som en del i sin identitet.
Mamma är den minsta flickan på kärran...

Efter ett halvårs sjukdom för mig, med en god tillfrisknandeprognos, är det bara att gå vidare. Men att ha det i sig, sen födseln…
Återigen känner jag mig så lyckligt lottad.

Liksom jag gjorde när jag lyssnade till Rapport. Hörde om en man som i mars – samtidigt som jag – fick en hemsk diagnos. Hans var ALS. Han var då fullt frisk och arbetsför, nu satt han i rullstol, oförmögen till det mesta.
Jag har under samma tid opererats och behandlats, men jag ser nu fram emot ett friskt fortsatt liv.
Jag tänker på mannen, och alla andra som är så mycket mindre lyckligt lottade än jag, och jag önskar dem verkligen styrka i allt det svåra.
Vi har alla olika saker vi ska möta i livet, vi vet som tur är, inte vad det är som kommer att ske, men säkert är att vi alla har vårt att möta.
Jag hoppas att vi drar lärdom, att vi blir allt mer ödmjuka, både inför livet, varandra och oss själva.
Jag blir också så varm inombords när jag ser min pappa, och hur han hanterar livet som nybliven änkling.
Han bemödar sig med mat, gör såser, provar sig fram. Han ringer mig och frågar efter recept på äppelkaka, och undrar hur man gör när man kokar kräm.
Hans mat är full av grönsaker och nyttigheter, och jag märker att han tycker att det är roligt.
Alla experiment lyckas inte lika bra, men då är det bara att ta nya tag och försöka igen.
På hans köksbord står alltid en liten vas med friska blommor. Några små astrar, någon liten malva han hittat ute, något från hans egna odlingar. Alltid en fräsch bukett på bordet.
Det är så fint att se.
Hans positiva livssyn och ständiga nyfikenhet är en god förebild för mig.

Jag samlar färger idag...

Letar upp de vackraste färgerna...
..trots stormen hänger löven kvar, och lyser..

Sommarens sista jordgubbsskörd. Men ja, OK, de är lite surare nu, i brist på sommarsol.

Och en bukett julrosor tillsammans med cyklamen.

Vårlökar att längta efter...

Jag tittar på mina fingernaglar, de har tvärränder allihop.. en rand för varje cellgiftsbehandling? Inget iögonfallande alls, bara en svag skiftning i färgen, men det visar mig hur stor påverkan den här kuren ändå haft på min kropp.
Jag behöver titta på det, och förstå det, för att hitta ork att tro på att det kommer att bli bättre.
Ja, nu är det tungt, trots att jag gjort min sista behandling.
Det är tungt för att jag är så helt slut.
Den sista penicillinkuren, vilken tack och lov avslutas i morgon, har givit mig ständig diarré, och kraften rinner ur kroppen.
Sömnen störs av ruskiga mardrömmar, i natt var det verklig ondska och hemskheter. Och det var jag som var ond, det var jag som åsamkade så mycket smärta och skräck i min omgivning.
Jag skyller på magen, på illamåendet och på de täta sprången upp på toa på natten.
Och vinden som envisas, de tunga molnen, regnet. Hösten som kommit så obarmhärtigt.

Kanske är det för att jag vet att det är över nu, alldeles snart, som jag riktigt vågar känna efter hur eländigt det känns?
Igår var vi ute och gick, min granne, vän och jag. Välklädda gick vi bland de vackra fläderbuskarna, vattnet skummade, Kalmar kunde skönjas på Smålandslandet.
Var där en liten, liten glimt av en sol ändå?
Då omsveptes jag plötsligt åter av en smak av liv. Livet kommer igen. Jag kommer inte alltid att må så här illa. Aluminiumsmaken i munnen kommer jag snart att slippa, magen blir normal igen.

Varmt påpälsad satte jag sen igång med att stoppa små tulpanlökar och små narcisslökar i krukor, bäddade in dem i sand. Och det känns nästan magiskt.
Ska solen skina när jag plockar fram dem, när de kommer med sina gyllene vårblommor?
Jag grät så mycket över de lökar jag satte i fjol. Det kändes i våras som att om jag bara hade kunnat backa tillbaks tiden tills när jag satte dem, då skulle jag slippa allt med min hemska cancerdom.
På något sätt som att jag skulle ha kunnat kontrollera skeendet, om jag bara vetat.
Nu vet jag att vi inget vet. Jag vet att jag ändå inte kan kontrollera skeendet. Jag måste bara förlita mig på att livet fortgår som det ska.
Och jag förlitar mig på att solen ska skina när de små blommorna vecklar upp sina ljuva vårknispriga kronblad.

Trots min isolering har jag genom Faccebook, plötsligt hittat och framförallt blivit hittad av flera goda vänner från förr. Det känns verkligen roligt!
Eva-Marie från min allra första skolklass i Indal. Lena i Hudiksvall och inte minst min kusin Ingrid i USA.
Så trots att jag sitter här hemma, ensam, så känner jag mig inte ensam.
Jag ser också att många följer min blogg, och det känns verkligen fint att ni är med mig! Jag vet en hel del vilka ni är, men samtidigt är min nyfikenhet oändligt stor över vilka ni är, ni som jag inte känner… jag ser att där finns besökare från 22 olika länder! Är ni svenskar ute i världen, och ni läser min lilla blogg? Fantastiskt! Flera från Danmark, Finland, Norge..
Någon uppe i Överkalix, någon i sydligaste Skåne och allt däremellan. Vilka är ni? Jag blir omåttligt nyfiken.
Det vore väldigt roligt om ni ville skriva bara någon liten rad till mig, berätta vilka ni är och hur era liv ser ut… Maila mig gärna direkt….
Jag är också så glad för de kommentarer jag får, det känns alltid som ett stöd i ryggen, var gång jag ser att någon skrivit något. Tusen tack för det…

6:e och sista behandlingen klar!!!

Nu är jag färdig – i dubbel bemärkelse!
Idag fick jag mitt sista cellgift. Fantastiskt. Otroligt, nu är jag klar med kuren.
Det började veckan före midsommar, har varat hela sommaren, hela hösten, men nu, nu är det över!
Borrelian har krupit ihop till nästan ingenting och jag har några dagar att kämpa på med illamående och trötthet, men sen blir min kropp allt starkare.
Jag är trött, väldigt trött ikväll, ville bara skriva att det är över!
Håret ska börja växa.
Orken ska porla i min kropp.
Jag ska tillbaks till onkologen för att få min svininfluensespruta, om ungefär tre veckor, dvs då de små vita börjar komma ikapp igen.
Men då ska jag inte lägga mig ner och ta emot cellgifter! Hurra.
Porten, att de vill vänta med att ta bort den, det har med strålningen att göra. De vill inte utsätta huden för något i samband med strålning. Och det kan jag ta. Mycket hellre det än att den ska vara kvar som en säkerhetsventil utifall att om…
Nu ska jag bara slappa.
Ta tabletter.
Vara snäll mot magen.
KRAMAR till er alla som följer mig!

En liten spindel av vänligare sort än fästingen...

Uppe i ljuset igen...

Så, nu är jag på gång igen!
Jag har lärt mig en hel del om borrelia, jag vet att ett stort, gigantiskt stort blåmärke på benet inte behöver vara en spark av en häst, det kan vara smällen efter på en pytteliten fästingnymf.
Jag är glad att nobelpriset i kemi går till upptäckter som kan hjälpa till att få fram nya antibiotika.
Min värld kretsar just nu mycket kring cellgiftsbehandlingar och cancer. Och efter att nu två gånger fått antibiotika utskrivet för att hjälpa upp kroppens eget undermåliga försvar, inser jag att en cellgiftsbehandling utan tillgång till verksamma antibiotika vore mycket riskabel.

Solen skiner tveksamt på de allt gulare och rödare träden. Hösten är så vacker, luften så klar och god att andas.
Jag har inte mycket krafter kvar just nu, men jag vet att under tröttheten finns musklerna kvar.
De ska snart få återhämta sig, snart, snart.

När jag fick veta att jag skulle opereras föddes en oro för att jag inte skulle klara det vanliga, triviala. En väninna fick så svårt att sota sin pelletspanna efter att ha opererats.
Jag hade just satt in en pelletspanna.
Skulle det nu bli omöjligt för mig, skulle jag inte klara livet här i mitt hus?
Våren kom innan jag opererades, så pannan stängde jag av. Först igår var det dags att testa hur det skulle gå.
Trött av cellgifter och borrelia, penicillinpåverkad, med orolig mage, gick jag ner i källaren.
Och det gick precis lika bra som vanligt att sota pannan!
Musklerna visste inte om att de inte skulle orka dra ut spiralerna, och att lyfta pelletssäckar var väl ingenting.
Då blev jag så där salig igen. Orkar jag det nu, jamen vad har jag då att vara orolig för?

Den dagen jag hade börjat få ont i benet, utan att veta vad det var, då möttes vi alla kusiner. Jag deltog väldigt lite, hade bestämt mig för att inte riskera någon smitta.
Men jag deltog. Jag tycker ju så mycket om mina kusiner, inte kunde jag låta bli att träffa dem!
Regnet och stormen kom just den dagen.
Så vi fikade inne. Jag satt, halvlåg i en soffa, på betryggande avstånd från de andra. De satt där vid bordet och pratade och drack kaffe och orkade.
Ja, då dalade jag, jag låg i utkanten av livet, kändes det som, skulle jag någonsin orka komma in i livet igen?
Jag visste ju inte då att jag hade borrelia.
Jag trodde det bara var så.
Och när tröttheten är så där övermäktig, då är det svårt att orka tro. Då känns det som att livet var. Att det är över. Att det blev så här. Punkt.
Nu kan jag skratta åt min dystopi, det är ju så klart att jag snart är tillbaks igen. Att jag sitter mitt ibland dem. Att också jag skrattar och pratar och har ett hår som irriterande faller i mina ögon ;-)

I morgon ska jag få min sista cellgiftsbehandling!
Den här gången VET jag att jag har vita blodkroppar så det räcker, jag behöver inte ta nya prover, jag behöver inte vänta på resultat, jag behöver inte vara rädd att bli hemskickad utan behandling.
Så ska jag säkert stå ut med hallonsaftsdroppet, med kortisonpirret, med illamåendet. Det är ju sista gången.