Välkommen Sam!

Sensommaren kommer med ockrafärgade åkrar, halmbalar i rullar, mognande frukt på träden och en högre, klarare luft. Stora, skränande flockar av gäss flyger fram och tillbaks över himlen.
Och vi väntar på svärsonen som kommer i morgon.
Det är spännande vill jag lova. Han kommer flygande från Bangalore, det är hans andra resa till Sverige, hans nya hemland.
Men han har det bra förberett, jobbet ordnade sig för en månad sen. Han har jobbat många år i Indien som animatör, och har nu fått anställning i Stockholm. En f d arbetskamrat från Bombay jobbar på samma firma.
Bostad har de också fått tag på, så det blir bara allt det där andra, språket, anpassningen till det nya landet, tankar som hänger kvar vid familjen där hemma.

Det känns så väldigt länge sen vi var på bröllopet i Bangalore. Det var i januari, men det känns som i ett annat liv.
Det ska bli så fint att träffa honom igen, Samuel.

Men, så har vi det där med min frivilliga karantän.
Han kommer med flyget från Bangalore. Staden där minst nio personer dött i svininfluensa.
Han har suttit många timmar på flyg, och om det är någonstans smittor sprids, så är det i flygkabiner. Även andra influensor och förkylningar…
Jag vågar därmed inte möta honom den första veckan, inte inomhus.
Så jag flyttar till pappa.
Det kan nog också vara skönt för Stina och Sam att få bo för sig själva, nu när de äntligen träffas igen. De har ju inte setts sen i maj...

Jag räknar med att vi ska sitta ute i min trädgård, dricka kaffe i bersån, äta äppelkaka och nybakat bröd.
Prata om stort och smått.
Sen efter en vecka kan vi åka ut på bilutflykter, då kan vi sitta inne tillsammans på kvällen allihop. Några dagar blir det nog, innan det unga paret drar upp till Stockholm och det nya livet där.

Han kommer alltså på måndag.
Jag ska få min fjärde behandling samma dag. Lite dåligt timat, ändå vill jag absolut inte hoppas på att mitt blod är så dåligt att behandlingen blir uppskjuten än en gång. Jag vill få det gjort.
Det är precis nu som jag har kommit till mitten på behandlingen.
Och nu börjar jag känna av tröttheten också under de goda dagarna.
När tröttheten kommer är det svårare att hålla modet uppe. Det är då som rädslorna tar fart igen, tankar på återfall, på spridning, på dyster framtid.. Rädslan finns där. Men jag måste lära mig hantera också den. Rädslan är en del av livet.
Jag ska verkligen försöka att leva fullt ut, varje dag. Rädslan ska inte få förstöra mitt liv.

Jag har flera gånger kontrollerat lufttrycket i cykeldäcket när jag satt mig och ska cykla iväg. Det går så trögt. Det är så tungtrampat.
Tröttheten har tydligen kommit ner till benens muskler också nu – men ändå kan jag cykla utan större ansträngning, bara jag inte cyklar fort.

Och likafullt njuter jag av vinddraget, av den svalkande vinden i mina fladdrande kläder. Av dofterna och av de mättade ockrafärgerna på sädesfälten.
Äpplena växer och blir rödare för var dag. I fjol kom fåglarna och hackade i de rödaste äpplena, ett hack i vart äpple… blänket från cd-skivor hoppas jag ska skrämma bort dem i år.

En liten hittekatt har hittat oss... han är bara SÅÅÅ mjuk och gullig.