Goda dagar igen.

Kanske behövs det tio dagar av ständigt illamående för att man till fullo ska känna hur underbart det är att inte må illa?
I söndags tog jag min sista antibiotikatablett, illamåendet försvann och livet känns som en frisk kristallklar fjällbäck. Luften är krispigt klart att andas. Magen tål kaffe igen, underbart starkt gott Zoegakaffe.
Kroppen vaknar upp efter den senaste cellgiftsbehandlingen och jag känner åter hur livet är möjligt. När jag sätter mig på min cykel, då finns inte tröttheten längre. Benens muskler vet tydligen inte om att de borde vara trötta, jag känner blodet strömma genom varje åder, vinden fladdra i mina tunna långärmade, långbenta kläder, så som vinden en gång fladdrade i mitt hår.
Tröttheten finns inte när jag sitter på cykeln, och jag svischar fram på cykelvägen… stannar och plockar ett äpple från ett förvildat äppelträd… känner skogens dofter, ser solens blodröda klot gå ner i Kalmarsund.

Att kliva ut ur det stora tunga i cellgiftsbehandlingen, kliva ut i nästan normalt liv, det ger en sån kick. Och tänk, i oktober, då kommer jag förhoppningsvis att ha gjort min sista cellgiftsbehandling, då växer styrkan i kroppen för var dag – utan att åter slås ner.

Tre omgångar till.
Tre gånger illamående-morgnar.
Tre gånger cortisonuppblåsthet.
Sen. Sen är det över så här långt.

Visst är vi underliga vi människor, som har så svårt att verkligen njuta av att allt fungerar som det ska, njutningen kommer ofta först när vi återfår något vi saknat.
Men.
Hur skulle det vara om vi skulle gå och vara tacksamma var gång vi drog ett andetag och kände att luftutbytet i lungorna sker som det ska?
Eller om vi skulle omgärda varje hjärtslag med förundran och tacksamhet?
Vi skulle aldrig kunna fungera i det vanliga livet.

Någon sa till en fd bröstcancerpatient:
-Var glad för att du kan oroa dig över småsaker igen, då är du frisk!
Och kanske är det så. Sjukdomen har förbleknat och de vanliga små oros-sakerna träder in istället. Kanske är det där lyckan ligger, när livet bara är så vanligt att vi inte ens märker hur fantastiskt det är?
Vi bara vet det längst inne i oss...

Men än är det en ny upplevelse var morgon när jag vaknar och inte mår illa. När jag förundrat känner hur underbart det är att orka cykla.