söndag 4 april 2010

Cancerskola , panik och påsk.




Jag vet att man kan genomgå en ny kris vid tiden för återbesök, och det har jag nu gjort, alldeles väldigt.
Så starkt och tydligt att jag inte ens skrivit i min blogg, jag har försökt stänga alla tankar, har kastats som fladdrande löv på skräckens hav – där fick jag till det, va?

Så här är det:
Kalmar landsting har två fantastiska bröstsjuksköterskor. De utgör en länk mellan oss patienter/fd patienter och sjukvården, de är spindeln i nätet, den man alltid kan ringa, också med de allra dummaste frågor. Och man känner sig alltid tagen på allvar.
De har, tillsammans med kuratorn, en ”bröstcancerskola”, dit man blir kallad en tid efter operationer och behandlingar. Det ska vara när allt har lagt sig lite, när livet så sakteliga börjar återgå till det normala.
Vi började den 17 mars. Min födelsedag, och samma dag som jag fick min port bortopererad.
Så långt allt väl.
Vi möts ett tjugotal kvinnor, vilka alla nyligen genomgått bröstcancerbehandling. Några, liksom jag, med det nya håret spirande.
Och vi får information, vi får prata med varandra om mediciners biverkan, om hur det känns nu, hur allt varit.


Det känns givande, gott och fint, solen skiner och jag är så glad för att min port äntligen är borta. Till avslutning visas en video om hur man undersöker sina bröst. Hur man känner igenom dem/det, hur man lyfter armen uppåt, tittar på bilden i spegeln och ser så det inte finns några indragningar, inåtbuktningar, förändringar i bröstets form…
Så har jag aldrig tittat förr.
Alltså gör jag det när jag kommer hem.
Och där är helt tydligt en indragning i det icke-opererade bröstet.

Världen rasar igen. Munnen blir knastertorr. Livet som såg så ljust ut – nu mörknade det.

Efter en sömnlös natt ringer jag bröstsjuksköterskan, hon ordnar genast en tid till mammografi. Jag skulle ju ändå på återbesök i maj, nu får det bli lite tidigare.
Väntar i två veckor på mammografin.
Och livet smulas sönder.
Allt återupprepas. Skräcken från i fjol nästlar sig in i nuet, våren skrämmer mig nu som i fjol. Framtiden krasas sönder.
Ska jag sitta i karantän ännu en sommar?
Må illa ännu en sommar.
Tappa håret igen.
Och en sämre prognos, betydligt sämre prognos.
Våga lita på livet?

Jag försöker att bara hålla tankarna borta. Försöker att inte fundera på hur och om.. men särskilt på nätterna kommer de upp igen, alla räslor.
Jag vill ju leva, jag vill inte vara sjuk, jag vill vara med i livet…

Positivt tänkande, det orkar jag inte. Övertalning av Gud och ödet, inte heller det orkar jag, ändå gör jag det i alla fall på natten… försöker, försöker ..
Framför spegeln vågar jag inte titta på min kropp. Jag väjer med blicken.
Livet får sig ännu en törn. Framtiden skrämmer mig.

Två veckor, sen får jag komma på mammografi.
Klinisk mammografi.
Rummet som minns min skräck från i fjol.
Allt känns som en upprepning, och vad kan då bli annorlunda i frågan om resultat?
Munnen torr som en öken.
Sömnlösa nätter… igen…. Jag tittar på naturen, jag tar bara förbehållslöst in. Allt gott och vackert jag kan...




Så har det gått två veckor, vi träffas åter på sjukhuset för ”böstcancerskola”.
Jag bönar och ber och får tillåtelse att ringa sköterskorna för att fråga efter resultatet nästa dag.
Kriser. Krishantering.
”-Ofta kommer en ny kris, i samband med återbesöket”
Jo, tack, jag vet det. Mycket väl vet jag det, och jag hoppas att det bara är en krisreaktion..

I tankarna formulerar jag sms:en jag ska skriva – sen efter, när allt är över…
Och, slår det mig plötsligt, jag formulerar det hela tiden i positiva ordalag!
Då ser jag att jag nog ändå egentligen inte tror att det är något farligt, det här.
Egentligen är det nog en krisreaktion i samband med återbesök, uppblandat med lite kryddstakt hysteri.
Och visst.
Beskedet kommer sen, i telefon, 2 min över 8…Jag ringer på minuten när de öppnar…
-”Det ser helt normalt ut”
Livet tänds igen.
Framtiden kommer till mig, med vårsol och nyutslagna blåsippor.
Jag jublar och påsken är här, livet finns, också för mig!
Ännu viktigare, ännu viktigare att ta tillvara varje underbar fantastisk dag!

Nu ska vi cykla till Beijershamn och titta på fåglar, Stina, Sam, Kerstin och jag….

Och en GLAD GLAD påsk önskar jag er alla!

tisdag 16 mars 2010

VÅRTECKEN



Det går lång tid mellan mina blogginlägg nu. Det är så mycket som pockar på. Jag går ofta och formulerar mig, men se att ha tid att sitta och skriva, det vill sig inte riktigt. Nå:


Öland ligger fortfarande täckt av snö, även om snötäcket krymper alltmer. Några bara fläckar mitt på åkrarna kan skymta fram, och där samlas grågässen.
När jag var barn och gick i småskolan i Långsele, Ångermanland, då fick vi på hembygdskunskapen sjunga sången om årstiderna.:” I mars börjar bonden sin åker att så…”
Jag kommer ihåg att jag alltid tyckte att det var horribelt, hur kunde bonden börja så när det var så mycket snö kvar, överallt?
Senare förstod jag att sången syftade på södra Sverige, och det var med avundsjuka jag sjöng med i den.
I år gäller den inte någon alls! I år kan inte den ivrigaste bonde så sin åker i mars, i alla fall inte här på Öland.
Åkrarna är snövita.
Snödrivorna ligger höga längs vägarna, men asfaltvägarna är bara, torra och underbart cykelbara!

Förra veckan var jag uppe ”på fjället” här på Mysinge alvar. Ser ni fjälltoppen skymta där borta? (Mysinge hög).
Vore det här en vanlig vinter skulle Öland ha ytterligare fantastiska turistattraktioner – ”Skar-vandring på alvaret”. ”Skidtur i oändligheten.”
.
Jag hade en dryg decimetertjock snödriva ovanpå min rabatt mot västerväggen. För att skynda på våren tog jag spaden och grävde bort snön. Drygt en decimeter tjock isig snö.

Och under snön låg alldeles färdiga, t o m utslagna snödroppar! Fantastiskt, vilken optimism! ”Klart att våren kommer, lika bra att vi sätter fart och fixar blommorna redan nu.”


Och tofsvipor flyger över de snörika åkrarna.


Några rapphöns ( ja, ja, de är stannfåglar men i brist på andra vårtecken tycker jag att de duger).

Några av mina fruktträd har jag börjat klippa – det är vårtecken!
Och nu ligger vi i för fullt, vi som går geo-guide utbildningen. Vi från södra delen av ön ska guida våra kamrater från norr.
Vi läser på om granit och skiffer, om istider och fossil, och jag koncentrerar mig mycket på alunframställningen.
Tänk att människor har kommit på att utnyttja naturens resurser så. Hur kom man fram till att man skulle låta alun kristallisera sig, hur upptäckte man vilken effekt det hade vid färgning av tyger och garner? På 1700talet, när jag tycker att man skulle ha fullt upp med att så och skörda för att ha mat att föda de stora familjerna med!
Och nu går vi omkring i ruinerna efter denna industri, jag kan nästan höra arbetarna ( av vilka en tredjedel var barn under 12 år) stöna och svettas och hosta i svavelröken…
Den 27:e mars har vi vårt gesällprov. Jag hoppas att snön inte gör det alltför svårt att hitta bland ruinerna!

Hönshus och grishus, vackrare än idag, eller hur? De har dessutom sjöutsikt. (Adolfshamnn vid Stora Bruket)

Så ytterligare en sång:

"Nu hoppar haren kråka på ängens vita gräs". Tänk, jag trodde att han bara satte samman ord, Alf Hambe. Men i går fick jag verkligen se att det är en del av verkligheten!

fredag 5 mars 2010

Portad for ever?


Det här är egentligen fusk. Krokusen är fotograferad i pappas växthus, men den lovar vår, eller hur? Och löftet sprider glädje.

Jag är besviken. Riktigt besviken.
Men så ser jag vad jag är besviken över – en bagatell, ett ingenting.
Bör jag skämmas över att jag blir besviken över en liten bagatell, när allt det huvudsakliga är som det ska?
Nej. Egentligen inte.
Jag ska bara vara tacksam för att jag är i den situationen att en liten bagatell kan göra mig besviken. Då är jag frisk, riktigt frisk!
Så här är det.
Jag hade fått tid för att ta bort min port-a-cath, den där grejen som är inopererad under min hud, för att möjliggöra cellgiftsbehandlingar. Nu skulle jag äntligen få ta bort den.
En liten operation, men ändå måste alla förberedelser göras.
Fasta från midnatt.
Skrubbning från topp till tå, med den där vassa svampen och uttorkande tvålen. Håret –ja, jag har ju lite hår nu – det blir som svinto, hårt, torrt, spretigt.
Rena kläder.
12.30 är min tid, så rejält hungrig är jag. Sitter i väntrummet och drömmer om den där mackan man får efteråt. Läser i min bok.
-Tyvärr Eva!
En ung sköterska kommer in. Tyvärr, det har komplicerat till sig, en operation har tagit längre tid än beräknat, en akut kom emellan. Min lilla operation måste därför skjutas upp.
Jag bör varken bli arg eller besviken, tänk på dem som orsakat förseningen… inte skulle jag vilja vara i någon av deras kläder.
Ändå, blir jag så besviken.
Trött, hungrig, jag trodde jag skulle bli av med porten.

Nu blir det ett nytt försök på min födelsedag. Den 17 mars. Med hela proceduren med fasta, skrubbning..
I barndomen var min födelsedag krispiga tulpaner, takdropp och tårta.

Ett år var födelsedagen ett akutbesök på Infektion efter en veckas svår magsjuka… jag minns att apotekstjejen gratulerade mig, när hon skrev mitt personnummer på medicinen…
I fjol var det finnålspunktion av min misstänkta knöl.
Och i år blir det då liten operation.

Ja, ja, födelsedagar ska ju firas…
Vi har haft underbara dagar, våren är äntligen på väg. Vintergäcken blommar, snödropparna tittar upp och de få fåglar som visar sig i vattenbrynet tycks livliga och fulla av energi inför den kommande säsongen.



Jag har plockat fram min cykel!
Klär mig varmt, och trampar saligt iväg
Här nere tinar vägarna först! De blir bara och torra snabbt. Inte som i norr där de är isbelagda till mitten av april. Så nu cyklar jag.


Kallt är det fortfarande, - 7°C i natt, några minusgrader på dagen.

Stelheten i kroppen har släppt! Den släppte helt plötsligt efter den senaste akupunkturbehandlingen! Det är alldeles otroligt, det känns som om hela kroppen är nysmord, armar och ben kan röra sig utan motstånd, jag går nerför trappan utan grimascher ….

Så vad spelar det för roll att jag får ha min port-a-cath en och en halv vecka till? Ingen alls.
Solen skiner, våren kommer och i år ska jag mer än någonsin vara med och suga i mig varje god droppe solsken..




torsdag 25 februari 2010

Alvarsvitt



Aldrig kunde jag väl tro att jag skulle ha så stor glädje av ett par skidor här på Öland!


Så som i min barndom, står de gedigna träskidorna lutade mot husets vägg. Kabelbindningarna gör det möjligt för mig att använda mina vanliga vinterskor.
Pjäxor hade vi som barn, speciella läderpjäxor med en skåra runt hälen för bindningen att ligga i. Dubbelsnörning, och händerna var alltid stela av kyla när de skulle försöka remma upp de frusna knutarna.
Men nu har jag alltså mina vanliga vinterskor.

Jag sätter mig i bilen och kör rakt ut på alvaret. Det är bara vid Möckelmosse som det finns en parkering upplogad, därför stannar jag där också idag.


Och jag klättrar över stenmuren, spänner på mig skidorna. Skidar rakt söderut.
En blek sol tittar ner, för övrigt är det bara vitt.
Dis och dimma, sol i dimma, vit snö. Det är så otroligt vitt att jag egentligen inte ser någonting alls!
Det känns som att ha stoppat huvudet i en säck av vitt ljus. Jag ser inte marken, jag ser inte om det bär av upp eller ner – nu är ju alvaret platt, men snödrev som gör marken något ojämn finns det. Jag ser inte vad som är himmel och vad som är markyta. Allt är vitt.
Så vitt att det spränger i ögonen.
Och jag åker, rakt fram, i oändlighet.




In i den vita säcken. Ser inget framåt, inget bakåt eller åt sidorna, allt är bara vitt.



Vinden är stilla, så mina skidspår syns bakom mig, tur det, annars skulle jag aldrig vågat ge mig iväg.

Det är en helt otrolig känsla, att ensam åka ut i allt detta vita.

Några enbuskar dyker upp, några låga små alvarsträd. En halvt uppäten hare –
En korp kraxar.
För övrig total tystnad.

Solen bryter igenom alltmer.
Inget snöskoterbuller.
Inga fjällturister.
Bara jag och alvaret.
Det är nästan andäktigt.


tisdag 23 februari 2010

SNÖ SNÖ SNÖ



Det pratas knappt om annat än om vädret dessa dagar. Inte ens OS berör människor så mycket som det eviga snöandet, den eviga vintern.
Jag skottar snö mest varje dag, känner hur armar och rygg får sin dagliga motion med snöspaden.
Nu börjar det bli svårt att få plats med snön, den rasar ner igen, strax efter att jag lagt upp den.
Promenera kan man endast på plogade vägar, annars blir det till att pulsa.
Pulsa i knädjup snö.

Simon, min yngste son, och hans flickvän Laura kom på besök över helgen. Hon har aldrig varit på Öland förut, så vi måste ju visa henne allt i Mörbylånga som är värt att se.
Flädervägen, så klart.
Och fågeltornet, hamnen.


Jag har bara ett par skidor, så vi pulsade runt.
Det är nyttig träning.

Och de byggde en snölykta av den fina kramsnön.

Det har blivit en vinter så som vintrarna var förr.
Alla är tagna på sängen.
SJ upptäcker – liksom varje vinter – att tågen inte fungerar i snö.
-De är gjorda för torr snö, inte fuktig som den vi har här.
Hus rasar för taken är byggda som om det aldrig snöade.

Fast den gång man byggde stadskärnor på romerskt vis, i vackra kvarter, tänkte man ju inte heller på att den egentliga meningen med kvarteren var att skydda från för mycket sol och ge fritt tillträde för svalkande vindar … något som visserligen är ändamålsenligt i sydligare nejder, men knappast i vårt oftast kyliga klimat..

Kallt, förresten.
Det beror på hur man ser på det.
De senaste 900 000åren har vi oftast haft is här i Skandinavien.
100 000 år is, sen en kortare period på 10-15 000 år med klimat som det vi har nu, 100 000 år istid igen, och en kort 10-15 000 års ”värmebölja”
Så där har det hållit på. Och vi är snart inne i en 100 000 års isperiod igen, även om vår klimatpåverkan kanske kan fördröja den något lite…
Men stå ut, vänner, efter 100 000 år kommer värmen tillbaks…

Fast jag hoppas nog på en vår ändå, nu, alldeles snart…
Och småfåglarna kvittrar friskt.

Hägern flyger över åkern och snön klibbar under mina skidor.
Det droppar från takrännan och Aftonbladet skriver på löpsedeln att våren finns inom räckhåll.
Jag är också hoppfull då jag tycker att stelheten i mina armar och ben blivit lite bättre. Gör det inte också lite mindre ont i mina leder, blir jag inte lite mjukare?
Yoga var morgon.
Träning i form av skidåkning, pulsning, skottning.
Akupunktur.
Qigong i varm bassäng.
Tiden, jag har ätit mina tabletter i snart tre månader, kroppen vänjer sig.
Ja, allt tillsammans, samt drömmar om en annalkande vår, det gör att allt bara blir bättre.

fredag 12 februari 2010

Än är det vinter...........


-Är vi på Öland eller är vi i Sundsvall? frågar pappa i telefon, med ett skratt.
Jag tvekar.. inte har jag märkt att han varit så virrig, har det slagit helt runt nu? Vet han inte längre var vi är…?
-Man kan ju tro att vi aldrig flyttat!

Nej, inte snurrar det för pappa, det är snarare naturen som snurrar..
Vitt, vitt, vitt.
Snöhögarna i Mörbylånga växer.
Min trädgårdsgång blir djupare och djupare. Groparna där de stackars hungriga rådjuren grävt efter fallfrukt blir som grottor i snötäcket. Fasanerna plöjer sig fram – fast oftast använder de ju skottade gångar, vilket jag berättat om tidigare..

Vinten påminner om min barndoms vintrar. De senare åren snöröjs vägarna i norr med snöslungor, snökanterna bli annorlunda. Här plogas det fortfarande – ingen idé att skaffa snöslungor för de sällsynta vintrarna, plogar räcker oftast till.
Men det leder till att landskapet blir ett annat.
Snöhögarna växer. De blir till berg, härliga berg för barn att åka pulka i.
Vägarna kantas av höga snövallar.
Ja, det ser ut som det gjorde i Långsele, när jag var barn. Vita tjocka snövallar.

Annars ser Ölandsvintern ut på ett lite annat sätt än den jag är van vid.
Här draperar flygande, flytande snöböljor vägarna, som mjukt tyll sveper de fram. Vägen blir mindre och minde, drivor bildas tvärs över vägarna.
Runt träden, runt varje buske bildas drivor, vindens riktning syns tydligt. Hålrum på vissa ställen, höga drivor på andra sidan.


En uppskottad väg driver genast igen.

Kalmarsund är isbelagt.
För en vecka sen såg jag hur svarta fåglar trängdes tätt, tätt i en liten öppning strax under bron. Några svanar flög över bron, söderut. Gav de upp? Nu är också de små öppningarna frusna och fåglarna borta.
En isränna under högbron. En isränna fylld av tallriksis..

Min syster Karin har varit här, och vi fick en fantastisk solig dag på alvaret, med mina ”nyfådda” skidor.
Vi kände oss båda som när vi var barn, i Långsele, när vi åkte över lägdorna för att samla poäng till ”snöstjärnan”.
Men det här var inte Långsele, det var Stora Alvaret på Öland!


Sen gick solen i moln och jag blev vrålförkyld.
Besviken, nåt så oerhört, över att jag skulle vara sjuk igen, att jag inte orkade, att jag hörde mig själv gnälla över ont…ont i benen, ont i knäna, ont i halsen…

Ändå hade vi fina dagar, fast vi gick inte de där långa sköna promenaderna som vi hade planerat.. och egentligen var det en välsignelse för min brutna lilltå! Jag har äntligen tvingats lyssna till den, låtit den vila, och kan jag inte nu klokt konstatera att den mått bra av vilan?
Liten och röd, tjock och skimrande som en stekt prinskorv är den, öm och ond, men jag kan nu gå betydligt bättre än jag kunde för en vecka sen…

Cykeln den står där den står, det tycks dröja länge innan den kan komma fram. Så nu har jag lånat böcker om yoga.
Gör solhälsningen var morgon- fast långt ifrån så elegant som de unga eleverna i en skola vi besökte i Indien..

Jag tränar lite på min boll.
Qigongen i vattnet – o, så underbart!
Nu när jag har varit sjuk igen, bara förkyld den här gången, men ändå, och när jag känner hur jag ”vaknar upp” igen, då kommer åter den där nästan lycksaliga känslan av att min kropp är min.
Mitt liv är mitt, jag ska tacksamt ta emot, ta vara på varenda dag jag har!
Även om det snöar, även om vinden viner och ingen vår syns inom räckhåll…

onsdag 3 februari 2010

Träning

Det snöar, mer och mer.
Jag skottar. Mer och mer.
Det är ju i och för sig en god träning det också, bara man undviker de sneda rörelserna.
Men fasanerna bligar så irriterat på min trädgårdsgång när jag inte hunnit skotta. De plöjer sig fram i djupsnön, simmar i snön.


Men om jag går ut, då flyger de minsann, de skriker och larmar och lyckas med kort startsträcka lyfta den tunga kroppen.
För att sen åter trava vägen fram när kusten är klar…

När gången är skottat inspekteras den noga.


Jag var till sjukgymnasten igår.
Har oroat mig för mina onda knän, mina tunga ben och ömma leder. Visst vet jag att det är biverkningar man kan få av medicinen, men i ärlighetens namn så har jag haft ont i knäna förr. Efter långa cykelturer…
Tanken på att knäna skulle vara dåliga, att jag sliter ut dem med cykling har jag värjt mig för, och därför knappt registrerat…
Nu lugnade hon mig så helt!
Att knäna gör så ont nu, är säkert för att jag redan hade svagheter i dem… och botemedlet är att träna dem!
Även om det är tendenser till artros, så är det träning som är det viktigaste.
-Men kan jag inte slita sönder knäna då?
-Blir du svullen? Inte? Nej, då är det ingen fara. Svullnad är ett tecken på att de har överbelastats, men annars är det bara bra med träning! Du stärker upp musklerna runt om och avlastar därmed lederna.
Så skönt! Jag har alltid känt en viss bävan när jag efter en lång cykeltur haft riktigt ont i knäna:
-Nu har jag nog förstört någonting, har jag tänkt.
Men så är det alltså inte!

Men än är det långt kvar innan jag kan göra några långa cykelturer.
Dels är ju min kondis så dålig, men jag cyklar på motionscykeln på gymmet… Dock är tio minuter där evighetslånga medan en halvtimmes cykeltur på mina fina cykelvägar går i ett nafs.
Sen är det ju det här med snön… Cykelbanorna är översnöade.
Den brutna tån gillade inte folkdansen i måndags, så nu kan jag knappt gå…Än mindre ställa mig på skidor .
Motigt nu.
Men jag har min stora boll, jag gympar så gott jag kan. Och jag har gymmet.
Det ska nog bli ordning på mig också.
Jag är så evigt tacksam att jag får/kan cykla trots att knäna gör ont… det ska inte få hindra mig.
Jag köpte några fröer i går.
Kunde inte låta bli. Det är ju så ljust nu. Och det ska väl bli vår snart…
Men jag försäkrar, jag har ännu inte sått någonting. Det räcker med att hålla fröpåsarna i handen, än så länge…

Min riktiga cykel står inne under tak, det här är en gammal, dålig, och inte lär den bli bättre av sin vinterförvaring?




Förresten, om ni skriver en kommentar - o, gör gärna det, jag blir alltid så glad när jag får respons! - så har jag nu blivit tvungen att lägga in en granskningsspärr. Jag har nämligen börjat få spam-liknande kommentarer... Men den enda skillnade för er är att jag kollar igenom att det är en "äkta" kommentar innan den blir publicerad. ( jag tror endast att det gäller "anonym" kommentarerna)