Portad for ever?

Det här är egentligen fusk. Krokusen är fotograferad i pappas växthus, men den lovar vår, eller hur? Och löftet sprider glädje.

Jag är besviken. Riktigt besviken.
Men så ser jag vad jag är besviken över – en bagatell, ett ingenting.
Bör jag skämmas över att jag blir besviken över en liten bagatell, när allt det huvudsakliga är som det ska?
Nej. Egentligen inte.
Jag ska bara vara tacksam för att jag är i den situationen att en liten bagatell kan göra mig besviken. Då är jag frisk, riktigt frisk!
Så här är det.
Jag hade fått tid för att ta bort min port-a-cath, den där grejen som är inopererad under min hud, för att möjliggöra cellgiftsbehandlingar. Nu skulle jag äntligen få ta bort den.
En liten operation, men ändå måste alla förberedelser göras.
Fasta från midnatt.
Skrubbning från topp till tå, med den där vassa svampen och uttorkande tvålen. Håret –ja, jag har ju lite hår nu – det blir som svinto, hårt, torrt, spretigt.
Rena kläder.
12.30 är min tid, så rejält hungrig är jag. Sitter i väntrummet och drömmer om den där mackan man får efteråt. Läser i min bok.
-Tyvärr Eva!
En ung sköterska kommer in. Tyvärr, det har komplicerat till sig, en operation har tagit längre tid än beräknat, en akut kom emellan. Min lilla operation måste därför skjutas upp.
Jag bör varken bli arg eller besviken, tänk på dem som orsakat förseningen… inte skulle jag vilja vara i någon av deras kläder.
Ändå, blir jag så besviken.
Trött, hungrig, jag trodde jag skulle bli av med porten.

Nu blir det ett nytt försök på min födelsedag. Den 17 mars. Med hela proceduren med fasta, skrubbning..
I barndomen var min födelsedag krispiga tulpaner, takdropp och tårta.

Ett år var födelsedagen ett akutbesök på Infektion efter en veckas svår magsjuka… jag minns att apotekstjejen gratulerade mig, när hon skrev mitt personnummer på medicinen…
I fjol var det finnålspunktion av min misstänkta knöl.
Och i år blir det då liten operation.

Ja, ja, födelsedagar ska ju firas…
Vi har haft underbara dagar, våren är äntligen på väg. Vintergäcken blommar, snödropparna tittar upp och de få fåglar som visar sig i vattenbrynet tycks livliga och fulla av energi inför den kommande säsongen.



Jag har plockat fram min cykel!
Klär mig varmt, och trampar saligt iväg
Här nere tinar vägarna först! De blir bara och torra snabbt. Inte som i norr där de är isbelagda till mitten av april. Så nu cyklar jag.


Kallt är det fortfarande, - 7°C i natt, några minusgrader på dagen.

Stelheten i kroppen har släppt! Den släppte helt plötsligt efter den senaste akupunkturbehandlingen! Det är alldeles otroligt, det känns som om hela kroppen är nysmord, armar och ben kan röra sig utan motstånd, jag går nerför trappan utan grimascher ….

Så vad spelar det för roll att jag får ha min port-a-cath en och en halv vecka till? Ingen alls.
Solen skiner, våren kommer och i år ska jag mer än någonsin vara med och suga i mig varje god droppe solsken..